inteallsfoerbannad

Nu är det äntligen nyårsafton och vi börjar värma upp oss inför att säga hej då till 2007 och välkommen in i värmen till 2008.
I'm really looking forward to this.

Jag firar dagen genom att äta skaldjur och dricka mousserande vin med familjen.
Palla kolla på apfulla ungdomar en hel kväll.
Vem orkar?

Har försökt skrapa ihop en 'best of'-lista för det här året, år 2007, 'njoy.

Bästa datumen?

3/5 - Ark på KB, en spelning jag sent kommer att glömma.
14/6 - Studenten. Kommer också minnas den dagen av många anledningar.
27/8 - Chris Cornell i Sthlm. Ett dygn jag aldrig kommer glömma. Speciellt de två timmarna konserten ägde rum. Bästa dagen i mitt liv so far.
18/12 - Skrev klart min krönika för tidningen Amos. Hittils har den fått enbart bra kritik.


Sämsta datumen?
6/5 - Åkte in till akuten, 1:a operationen mot kraftig blindtarmsoperation. OR SO THEY THOUGHT.
Hela maj acctually - Ångest inför musikalen och skolan, Check!
13/6 (Ja, dagen före studenten) - Fick beskedet om att jag skulle opereras Igen, för jag hade haft en form av elakartad tumör på min blindtarm, som nu var borttagen och allt, så det dom ville göra var en "Säkerhetsoperation".
31/7 - Andra operationen. Allt gick bra, men jag hade varit så jävla rädd hela sommaren. Men allt gick bra, som sagt.


Bästa utgivna albumet i år?
Får säga Salem Al Fakirs debutskiva "This is who I am". Helt fantastisk skiva. Musikalisk man, javisst.
OCH och och och Britney Spears comeback album "Blackout". Ni kanske blir chockerade, men den plattan är riktigt jävla bra.

Sämsta utgivna albumet i år?
Vet inte riktigt, kan inte säga Arks, för det finns ett eller två spår på den skivan som är helt ok. Little Dysfunk you är ett mästerverk till och med, if yuo ask me.
Har Kent släppt någon skiva i år? Isåfall säger jag dom, jag har aldrig klarat av Kent, och då har jag faktiskt försökt vara inne i en Kentperiod när jag var 14, köpte skivorna och såg till och med dom på Kalasturnén i Malmö 2002. So I have tried, but I couldn't get it! Sorry...


Vilken musik har du lyssnat mest på?
Faktiskt rätt blandat, men 2007 har varit ett år i grungens' värld, precis som 2006, men detta året extra mycket.
Soundgarden har återigen varit de mest lyssna, men även Pearl Jam och Mother Love Bone.
Andra band som varit igång mycket är Salem, Jamiroquai, Nirvana, The Doors (as allways) mfl.
Men Soundgarden och Pearl Jam har varit i Lastfm-toppen i stort sätt hela året.


Vilken låt som släppts i år har du lyssnat mest då?
Timbaland feat Onerepublic - Apologize. Äl-l-l-lskar den!
Britney Spears - Piece of Me. Mäktig!


Vilken låt som Inte släppts i år har du lyssnat mest på?
En del, här är några:
Soundgarden - Hunted Down
Pearl Jam - Jeremy
Pearl Jam - Love Boat Captain
Bo Kaspers Orkester - Hon är så Söt
Nirvana - Lake of Fire

MFL.


Bästa spelningen?
Ark på KB i maj. "Siamese Centerfold" säger jag bara. Väldigt överraskande och väldigt tacksamt. Vackert. Nostalgiskt.'
Chris Cornell på Annexet i Sthlm. Behöver inte säga något. Ord skulle verkligen inte räcka till.
Joddla med Siv på Malmöfestivalen. JA. Jag blir alltid så jävla glad av att se om live. Otroligt roliga och trevliga göbbar.


Bästa resan?
Jag reste inte alls något utomlands i år, både på grund utav brist på pengar och väntan på operationer.
Men endags-resan till Sthlm var iallafall trevlig och mysig.

Bästa presenten?
Datorn jag fick i studentpresent. Min bästa vän.


Crushes 2007?
Val Kilmer, som varennda jefla år. Vet inte vad det är med honom, men det är något med den mannen som är så sjuukt snyggt och sexigt.
Hugh Jackman. Behöver man säga något?
Ralph Fiennes. Behöver man säga något?
Gary Oldman. Behöver man säga något?



Något sånt, ja...

Gott nytt år!

Peace.
/Liv.

Njutning.

Jag vet helt ärligt inte om jag kommer att fira nyårsafton i år.
Varför?
Jag vet helt ärligt inte (återigen) om jag känner för att fira att året som har gått är över och ett nytt är på väg.
Det betyder att jag är tvungen att minnas det som har varit.
Kanske inte ett måste, men för mig kommer det komma automatiskt.
Visserligen har jag hela tiden en massa minnen som dyker upp när dom själva vill, men Liv med alkohol i kroppen brukar oftast resultera i en jävla depp-Liv som mest blir nere alt. galen.
Jag vet inte om jag kommer orka med det.

Jag vill mest bara ha en lugn 31:a december, känna att Året Verkligen Är Över.
I stillhet.
Jag orkar inte med att vara med miljarder packade människor som bara woohooo vad vi är fulla och glada.
Jag tror att dom får vara fulla och glada utan mig i år.
Jag kommer nog bara sitta hemma, lyssna på bra musik, le lite, säga 'Hej' till år 2008.


På tal om fylla 'n shit har jag nästintill supit upp alla mina pengar. Okej, inte särkilt mycket, ca 1600, sedan måndags.
Bra jobbat.
Jag vet inte vad jag har hållt på med, tror det är all skit som har hänt runt omkring mig, All Jävla Press.
Alla jävla I-landsproblem som min omgivning viker ut till mig.
'Hjääälp mig.'

Okej, detta är mycket möjligt ett I-landsproblem det med, det är inget jag nekar till, men det är bara så det är.

Jag vill ha 2008 Nu. 2007 kan slicka någons röv.

Lade upp en "Årets snyggaste bild" på Ed på bilddagboken nyligen, tänkte lägga upp en som kommer på 2:a plats här.
Varför?
För att den är otroligt, otroligt fin. Kolla bara!

Peace.
/Liv.


(bilden är tagen 2006, men, ja, det är den snyggaste bilden jag har Skådat i år iallafall...)

Nu ska jag iväg och dricka chai the.

"Even Flow" en klassiker men en jävla bra klassiker.
Nu ska jag sluta tjata om Pearl Jam.

. ..   .  ..   .

Vi får se hur jävla bra det går.

Här får ni en bild PÅ MIG. wow.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

När en människa....
Helvete.

Lyssnar på "Black".

I know someday you'll have a beautiful life,
I know you'll be a sun in somebody else's sky, but why
Why, why can't it be, why can't it be mine

Det är så vackert. Har inget med saken att göra, bara låten.
Jag vill bara gråta. När jag hör det partiet.
Speciellt när man vet och hör hur mycket Ed menar det.

Jag har fått ännu ett ångestanfall.
Varförvarförvarför måste du ringa och säga så?
Sjukdom, sjukdom, sjukdom... Sure, det är en sjukdom men du kan inte hela tiden skylla på det.
Du säger att du förstår mig men jag vet ärligt talat inte om du gör det.

Helvete.

I know someday you'll have a beautiful life,
I know you'll be a sun in somebody else's sky, but why
Why, why can't it be, why can't it be mine

TACK.

Eddie Vedder är en hjälpande hand nu.





För min skull, lyssna på videon/låten.
Notera Eddie's (the man with the voice) hela... jag vet inte, hela hans inlevelse.
Vartenda ord menar han till 110%.

"Black".

det är så vackert...

Ja, let's talk music.
Satt precis och lyssnade på en live-version av Pearl Jam's "Love Boat Captain", från DVD'n "Live at the Garden" (för those who are PJ-freaks, like myself).
När jag lyssnar på den låten, speciellt den versionen, inser jag hur jävla bra Pearl Jam egentligen är.
Inte bara bra, sådär "Åh, detta var ju bra musik", utan

"Herregud, den här musiken är sanslöst BRA"

Det slutar inte vid att musik självt är helt amazing, jag skulle LUGNT tänka mig att gå på en spelning med enbart Pearl Jam's musik i instrumental form, utan Eddie's magiska röst, jag hade ryst lika mycket.
På tal om Eddie's röst, den är verkligen gräddet på moset. Stark, otroligt stark, och nu, femton år efter deras magiska år 1992, är den minst lika känslig.
Tror jag tidigare har lagt upp ett klipp från Pink Pop -92, tror jag det är, när de kör "Black" (en annan amazing PJ-låt), där Ed's känsla i rösten och hela stämningen runt omkring honom är så stark att håren på armarna ställer sig upp på en millisekund. Texten är ju från början väldigt vacker, och när han framför den som han gör på den spelningen, blir man inget annat än helt betagen...

Jag vet att jag låter som en tönt, och jag vet att ni också tycker det, men det här är något som Verkligen berör mig.
Jag hade inte skrivit om det annars. Seriously.

Jag snackar musik och snackar Verkligen om musik när jag snackar om Pearl Jam.

För att få er att kanske förstå mig lite mer lägger jag upp klippet från Garden-spelningen, "Love Boat Captain"-klippet.
Ni måste lyssna, lova. Det rör sig endast om tre-fyra minuter som ni behöver stå ut.
Det är så vackert, introt, refrängen, verserna, ALLT.

Jag hjärta Pearl Jam. Så otroligt mycket.
Peace.
/Liv.

HUMOR.

Just nu är jag så himla tacksam över att jag har cigaretter... Sorgligt men sant. Hade nog inte klarat av den här dagen så snyggt annars...

För övrigt är dagens låt Pearl Jam's "Alive". Ja, vem har inte hört den? Men den är så fin...
Texten passar in sjukt bra, på allt. Och texten till "Black", speciellt de sista raderna.
Fan vad töntig jag är... Jaja.

Bara för det ska ni får ett klipp från MTV Unplugged med just, ja, Pearl Jam. Woho, kanske ni tänker. Det är "Alive" och den är sååå bra på den här spelningen. Eddie's röst är helt above the world.
N'joy.

Nu ska jag lägga in musik på min mp3 och sedan sticka till Högevallsbadet (egentligen vill jag inte dit alls, med tanke på vad som hände där för två år sedan) och lyssna på när Amanda sjunger "Umbrella" och någon annan låt.
Låtarna må suga, men Amandas röst sugen definitivt inte. Hon sjunger så jäkla bra.


Notera att jag INTE snackar om "Idol-Amanda", utan min kära vän Amanda. Dock har jag även hört "Idol-Amandas" röst "in real life", då vi var med i samma musikal tidigare i år... Kan ju inte direkt säga att man kan jämföra våra prestationer där, jag gjorde inte ett skit... Haha. JAJA.

Här kommer klippet, ha en fin dag!
Peace.
/Liv.

Sammanfattning år 2007

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Inte för att Jag gjorde det, men jag opererades, twice. Drog till Sthlm och såg Chris Cornell. Tog studenten.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej. Brukar ej "skapa" några, lyckas aldrig hålla dom. Kanske typ "jag ska sluta röka" men det lyckas jag aldrig med. Haha.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nope.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, som tur är.

5. Vilka länder besökte du?
Tragiskt nog inga. Buhu. Tror inte ens jag åkte över till Denmark.

6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Vet ej... Hm... Se Pearl Jam?

7. Vilket/Vilka datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
14/6: Studenten. 27/8: Chris Cornell. 6/5: 1:a operationen. 31/7: 2:a operationen. 18/12: Krönikan.

8. Vad var din största framgång 2007?
Jag har visat mig varit starkare än vad jag någonsin trott. Krönikan är en väldigt stor framgång den med.

9. Största misstaget?
Vet inte, eller jo. Men det ska jag nog inte skriva här.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Har opererats två gånger, så sjuk har jag varit - ja.

11. Bästa köpet?
CHRIS CORNELL- BILJETTEN. Fast den fick jag iofs i studentpresent. Tågbiljetterna isåfall. Har kvar alla biljetter och tidningar etc från den dagen. Memories, you know.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Cigaretter måste jag säga. För mycket.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Säkerligen. Mina närmaste. Och Chris när dom spelade "Burden in my Hand" och "Say hello 2 heaven", det gjorde mig överlycklig.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Temple of the Dog - "Say Hello 2 Heaven"
Soundgarden - "Burden in my Hand"
Sting - "The Shape of my Heart"
Bo Kaspers Orkester - "Hon är så söt" (Jag säger bara: Tiden innan 2:a operationen.)

Det är nog dom.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsen för all dödsångest inför operationerna, glad för att jag fick se min hero. Men överlag var 2007 ett ledset år.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit på fler konserter. Pearl Jam, bla. Öppnat mig mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft så jävla mycket ångest hela tiden. Men det är tyvärr något jag tydligen inte kan göra något åt.

18. Hur tillbringade du julen?
Julen 2007 har inte inträffat en... Duh. Hemma tillbringas den iaf.

19. Blev du kär i år?
Nepp.

20. Hur många one night stands?
Not so many. Vilket kanske är bra, for once... Hah.

21. Favoritprogram på TV?
My Name is Earl, Boston Tea Party, alla CSI, Scrubs, 2½ MEN!

23. Bästa boken du läste i år?
"Två nötcreme och en moviebox" av Filip & Fredrik.

24. Största musikaliska upptäckten?
Salem al Fakir, lugnt. Han har gjort mig glad, jätteglad.

25. Något du önskade dig och fick?
Chris-biljetten. Fast den hade jag köpt ändå om jag inte hade fått den, såklart. Fick en dator i studentpresent, dock önskade jag mig inte en, men det var väldigt tacksamt och behövligt från min sida.

26. Något du önskade dig men inte fick?
Tror inte det.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Hm... Om jag inte minns fel så var jag i Malmö med Viveka och Mollie?

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Eh, JA, sluppit de där helvetesveckorna på sjukhuset?

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Grunge. Lite sådär halvskabb, har helt enkelt inte orkat ha någon fancy stil.

31. Vad fick dig att må bra?
Chris Cornell-konserten, utan någon som helst tvekan. Förlåt om jag tjatar, men den konserten kom i perfekt tid. Speciellt med tanke på låtlistan; en maaaassa Soundgarden-låtar. Så behövligt, så otroligt behövligt.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Hm... Hugh Jackman får jag nog säga, Gary Oldman, Ralph Fiennes.

33. Vem saknade du?
Otroligt många.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Hrm, typ lite människor på Ariman, I guess?

Idag är det löningsdags och jag ska bla köpa cigg och snus så jag klarar mig över helvetesjulen, dvs ca tre limpor och tio stockar... Hah, men det kommer gå åt en del, det vet jag...
Imorgon handlas det julklappar. Jaja, sent jag vet, men jag har varit pank den senaste månaden.

Hungrig. Vi har inget ätbart hemma. Synd, hade varit gott med lite frukost.

Suck.

Agree.

Det är i stunder som när Sting's "Shape of my Heart" rullar igång i slutet av "Léon" som mina tårar rinner.

Låten, den är så otroligt vacker. Bästa soundtracket till en film, någonsin. En låt som jag inte bara börjar tänka på filmen när jag hör, utan hela mitt liv. Finns det någon låt som kan beskriva mitt liv so far är det den.

Filmen, filmen är så vacker. Så hemskt, men ändå samtidigt vacker så vacker.
Det finns ingen film som jag berörs så mycket av som denna.
Bara jag tänker på det, allt, börjar tankarna, minnena komma tillbaka och tårarna vill bara rinna...

Klippet nedanför visar ett, ETT, exempel till varför denna film är så legendarisk och genial, och varför Jag anser Gary Oldman vara den bästa skådespelaren, inte vara in the UK, utan även i hela världen.
Och nej, jag överdriver inte när jag påstår det, han Är verkligen bäst.
Särskilt i den här filmen.
Njut:

 

Ta hand om er.
Peace.
/Liv.

Nu ska jag titta på Léon för det är världens bästa film.
Titta på den, njuta och glömma bort allt mitt hat.
Gary Oldman - Inspiration. Som in i helvete.

Jag vill:

- Fira en lugn jul med människor jag kan slappna av med.
- Få ett ordentligt jobb.
- Flytta till Chicago eller Seattle och början om från scratch med mitt liv.
- Ha pengar till kläder.
- Se Pearl Jam.
- Se Chris igen.
- Få bort all min ångest.
- Skriva krönikan nu, men just nu är jag för trött.


Jag vill inte:

- Fira julafton hos min farsa, men jag verkar (glatt) vara tvungen till det då mina syskon tycker att jag annars "sviker dom", att jag annars "bara är en egoist". Hade dom varit i mina skor hade dom gjort EXAKT samma sak.
- Bo i Lund.
- Umgås bland egoistiska människor.
- Ha så jävla mycket ångest hela, hela tiden.
- Bo i Sverige.



Usch. Just nu känns julen enbart som en äcklig snopp.

Kul! Mamma har tagit mitt snus till jobbet. Thank you bitch, nu kommer jag inte få något nikotin förens i eftermiddag. Fuck.

Men rolig nyhet är att jag ska skriva en krönika för tidningen Amos. Fick precis veta det av Fredrik. Känner mig lite hedrad. Han sa att den första han tänkte var mig när han fick veta att dom behövde en gästkrönikör.
Känner mig sjukt hedrad, till och med.

Ah.
Men den här dagen kommer sluta i katastrof pga att jag inte har något nikotin.. Gah.

HAHA förlåt men den här var så jäääävla rolig!

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men daem vad jag gillar snus!
Tyckte alltid det var så jävla äckligt att snusa, att man bara fick äcklig andedräkt och jag som rökare aldrig skulle finna samma satisfaction till snuset som jag gör för cigaretterna.
Fine, fallet kring att jag blir mer nöjd med en cigg i handen än en snus i käften är sant, men varje gång jag har varit fattig, brukar min morsa bjuda mig på en dosa Kronan vit, och jag måste säga att jag har blivit förälskad i det snuset. Det funkar DIREKT, om jag är röksugen som ett jävla as och stoppar in en Kronan vit, försvinner mitt nikotiksug nästan direkt. Det är jävligt skönt.
Men... tja, ja, jag kommer ju säkerligen köpa cigaretter den 20:e när löningen kommer, men fram tills dess kommer jag kunna leva på snuset, något som jag tidigare verkligen inte har kunnat göra.

Haha, intressant ämne va? Hah, awell...

Nej, nu ska jag kolla på The Shining och känna mig bäst. Av någon anledning...

Peace.
/Liv.

Jag är så jävla arg just nu.
Jag tror inte jag har haft en lycklig jul de senaste 10 åren.
Fuckfuckfuck.

Nu ska jag köpa snus och titta på The Shining.


Till de flesta människorna i min omgivning: FUCK YOU.

/Liv.

När jag var liten hade jag två favoritfilmer,
"Waterworld" och "Häxorna i Eastwick" ("The Witches of Eastwick").
Den förstnämnda gick på TV för ett par veckor, då jag självklart tog tillfället och såg den igen.
Jag vet inte hur många år det var sedan jag hade sett den innan dess, jag hade hela tiden missat varje tillfälle.
Filmen är kanske egentligen inte världens bästa, men jag kan fortfarande förstå varför jag älskade den så otroligt mycket när jag var liten, det är någon känsla som infinner sig hos mig varje gång jag ser den filmen, och den känslan kom återigen fram när jag såg filmen igen.
Vad jag dock Inte kan förstår är varför jag var kär i Kevin Costner (huvudrollen, för er som inte visste) när jag var liten, jag minns bara att jag föll pladaskt för honom när jag såg filmen för första gången, hur gammal kan jag ha varit då... 8? 9? Awell...

"Häxorna i Eastwick" har jag sjukt starka minnen från. Eller, inte minnen där jag minns exakt vad jag gjorde den dagen etc, utan jag minns Otroligt glad och lycklig jag blev varje gång filmen gick på TV.
Det Är en sjukt bra film. Jack Nicholson bringar ännu en gång fram sin galna sida och är helt fullkomligt bäst.
Jag minns att jag var väldigt rädd för hans roll, men samtidigt (som de tre kvinnorna) blev jag intresserad av honom. Inte för att han såg bra ut (vilket han verkligen inte gjorde/gör), utan för att han var så lockade. Om ni fattar? Man tyckte han var intressant, fast man redan från början förstod att något inte stod rätt till hos mannen.
Det är Nicholsons främsta specialitet som skådespelare, han är otroligt bra på att locka till sig publiken, göra den intresserad, vilken roll han än tar sig an. Det är sjukt imponerande.

Ni vet när man är liten, man "vill vara någon av tjejerna", antingen i Spice Girls eller i denna i denna filmen eller något helt annat, man känner att man måste välja en som man vill vara, en som man tycker om Extra mycket.
Självklart valde jag Cher's rollkaraktär, Alex, för hon var så cool och lugn.
Alla huvudrollerna gör otroligt bra jobb, men guldmedaljen får än en gång gå till mr. Nicholson.
Han är helt galet bra, man blir helt stunned...

Peace!
/Liv.

Ibland funderar jag på om det finns någon som Inte gillar Led Zeppelin.
Jag menar... vad lyssnar de människorna på då?
Fucking genious is what it is... Känner på mig att en LZ-period är på g. Har var PJ och CC ett bra tag nu, inget fel med det, tvärtom. Men ni vet hur det känns när man är nyförälskad. Det är jag nu... i LZ.
När löningen kommer ska jag lätt köpa någon live-DVD.
Me LOVES Media Markt. 150-200 pix för en konsert-DVD.
Vem tackar nej? NO fuckin' ONE.

Nu  ska jag iväg och handla krubb, sedan ska jag kolla färdigt på världens bästa Gang of NY. Hann ej det igår, då Amanda kom hit mitt i filmen och drog ut mig på stan och fotade cafér... Hm...
Awell.

Have a nice day!


Aah, btw, p tal om musik - Ska ni lyssna på någon bra musik i jul, rekommenderar jag starkt Peter Jöback's julskiva och lite julmusik av Ainbusk. Galet bra!
Och självklart är mästaren Elvis Presley aldrig fel på julen heller.
Och varför inte sätta på lite Led Zep, bara för att det är så jävla bra musik?

Peace.
/Liv.

Jag beundrar verkligen Daniel Day-Lewis för sin roll som Bill i "Gangs of New York".
Helt galet bra, man blir verkligen rädd för honom. Klockrent, perfekt.

Haha, "Jack Nicholson's Eyebrows Give me Nigmares" är LÄTT den bästa gruppen på  Facebook. Hahah, fan vad jag garvade när jag såg den, gick med Direkt!


Ni kanske känner igen Bill från "Gang of New York" när jag lägger upp den här bilden:



Peace.
/Liv.

Året som har gått är ett år som jag aldrig kommer att glömma. Jag vet, jag vet att man har sagt det flera gånger, "Det hände Så mycket i år, jag kommer aldrig glömma det!", men sedan när någon frågar en om någon särkild händelse, svarar man med ett "Ja just det, när hände det egentligen?".
Men när jag säger att Jag kommer minnas 2007, nästan varje minut av det, är jag verkligen seriös.
Och det här kommer från en människa som har sett en del under mina 19 år, en människa som har upplevt en hel del, både gott och ont.

Jag trodde att 2005 eller 2006 skulle bli åren jag skulle minnas mest, inkluderat gangfights, konstiga pojkvänner, tusen och åter tusen svek av olika människor, förlorandet av en vän, blandat med en ångest som nästan tog kol på mig. Och inte för att nämna alla äventyren med Ark, vilket till största delen består av nästan enbart bra minnen.

Men år 2007 har slagit allt. Aldrig trodde jag att en människa kunde ha så mycket otur som jag har haft detta året.
Jag vet inte vart jag ska börja, men vi kan ta det från början...
De första månaderna av året var inte så jobbiga, det enda som satt på mina axlar var sista terminen av gymnasiet,
Nej, inte "Å nej, vad ska jag göra efteråt?", det hade inte slagit mig än, och om jag ska vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket om det just då, jag ville bara ta studenten så fort som möjligt, ville att tiden skulle gå fort.
Tro det eller ej, men det var estetiskt ämne och en estetisk lärare som gjorde de första månaderna till ett helvete.
Den här läraren (nämner inga namn och ingen kurs, men jag tror att de som känner mig vet vem jag menar...) tryckte ner mig under hela min gymnasietid, då jag hade henne i de flesta, om inte alla, estetiska kurser.
Det är inte bara jag som uttrycker detta påstående, utan många i både klassen och utanför hade märkt detta.
Jag brukade inte bry så mycket fram tills dessa månader när hon var en fullkomlig idiot.
Att vistas med ett femtiotal till estetelever som alla ska vara bättre än alla andra osv, när man själv inte riktigt har orken att bry sig ett skit, gör en galen. Jag kämpade gör att ge något till hela skiten, men det verkade inte accepteras. Dom verkade gå efter "Antingen ger du allt och lite till, annars är du en liten skit".
Gissa vart jag placerades... Jag kämpade dock igenom det och bryr mig inte ett skit om dom ansåg att det jag bidrog med bara var katastrof.

Månaderna passerade, och till slut blev det maj. Maj innebar för min del en väntande Ark-konsert. Det var den första för mig på ungefär ett år. Spelningen ägde rum på KB i Malmö och var högt över förväntan, då jag inte tog Ark så seriöst efter Melodifestivalen. Men konserten var riktigt bra, och ett plus i kanten var den lilla snutten av en gammal låt, "Siamese Centerfold", en låt som jag har brölat efter i... Jag vet inte hur många år.

Två, tre dagar senare sov jag inte ett skit under natten då jag hade extremt ont i magen, eller ungefär vid högra äggstocken. Ni måste för det första veta att jag är känd för att vara den extrema hypokondriken (eller iallafall Var) i familjen, så när jag morgonen därpå beklagade mig för min mamma, viftade hon bara bort det som en irriterad fluga och sade att jag bara inbillade mig. När jag någon timme efteråt hade så ont att jag inte ens kunde gå (detta var även en följd av en extrem mensverk...), gick hon med på att åka in till akuten och se vad det var för något, OM det var något.
Väntan. En otroligt väntan. Sedan kom vad jag uppfattade det som en MASSA doktorer och kollade.
Varför så många? - Ingen visste vad det var. Det var inte äggstockarna, men det var inte heller bara någon ovanligt enorm mensverk. Så fort någon ens nuddade med fingerspetsen på min mage, skrek jag till och ville bara gråta.
Efter ännu en lång väntan kom en doktor och sade följande;
"Du har en kraftig blindtarminflammation, vi måste operera så fort som möjligt."

OPERERA??? Jag, som i hela mitt liv varit så otroligt rädd för operationer, att bli nedsövd och hela den grejen, greps av panik och psykologer och ännu ett gäng av miljontals läkare fick komma och lugna ner mig.
Kanske låter som en fjöntig grej, men jag var verkligen otroligt, otroligt rädd.
Jag skrevs in på sjukhuset, och 00.00 den natten skedde min operation. Jag minns inte så mycket av hela pre-nedsövningen, bara att jag var jätterädd, men att mamma var med mig så långt hon kunde, minns att hon hade några plastkläder på sig i det sista rummet hon fick vara med i.
Morgonen därpå vaknade jag av en jävla smärta i magen och märkte att jag hade stygn på tre olika ställen kring äggstockarna. En vecka senare skrevs jag ut och kände mig på något sätt som en ny människa.

Klart studenten var en stor grej, men dagen innan gjorde att den sjönk otroligt många steg i lycko-trappan.
Jag var på återbesök på sjukhuset. Min läkare (som för övrigt är ungefär världens härligaste människa) såg inte alls så jätteglad ut, jag märkte direkt att han inte hade några goda nyheter, och väntade hela tiden på att han skulle komma med det där "MEN...".
När den kom, vilket som sagt inte alls var överaskande för min del, berättade han att en elakartad tumör (krångligt namn, minns det inte...) som var besläktat med cancer, hade suttit på min blindtarm, som f.ö. nu var bort som sagt. Därav den ovanligt kraftiga och inflammerade blindtarmen.
Tumören var borta, den hade ju som sagt suttit På blindtarmen, men en massa doktorer, inkluderat honom, hade beslutat att ändå göra en såkallad "säkerhetsoperation" för att kolla så att inga organ var skadade, kort sagt kolla så tumören inte hade hunnit sprida sig innan den togs bort i samband med blindtarmen.

Kul att veta dagen före ens student, huh? Herregud...

Så jag gick hela sommaren och Väntade på att få opereras, operationen var inte planerad fören den sista juli, mindre än en månad innan jag skulle upp till Stockholm och se Chris Cornell, en spelning jag hade väntat på och sett fram emot i flera månader.
Spelningen hotades även den, då min läkare sade att det kunde ta upp emot en MÅNAD innan såret hade läkt helt och hållet. Kul.

Operationen gick skitbra, när jag i september var på återbesök sade berättade läkaren att inget fel hade påträffats och att min kropp var som den skulle vara. Skönt.

Och konserten då? Klart den blev av. Jag var på benen bara någon vecka efter att jag blivit utskriven.
Jag kan säga att den dagen då jag blev utskriven kände jag mig Verkligen som en ny människa.


På tal om konserten... Ja, konserten. Har ju skrivit skitmycket om den innan här i bloggen... Allt jag kan säga var att det var mitt livs upplevelse. Det var så behövande för mig, med tanke på året som hade gått och hela mitt för den delen, att jag även idag inte kan finna ord.
Jag vet inte hur jag ska förklara det för att det ska på något sätt låta vettigt för er som läser, för jag förstår om ni tänker att "Ja, men det är ju bara En Konsert... !". Jag förstår. Men den är bara så det är/var, Chris Cornell har betytt en hel del för mig under en stor del av mitt liv. Både när jag var yngre då MTV's musikvideor var som en psykolog, däribland t.ex. Soundgardens "Black Hole Sun", och även nu sedan ett par år tillbaka, då jag finner att mycket i Chris texter och musik stämmer så bra in på mitt liv.
Det är mycket därför jag lyssnar på 90-talsmusik, framförallt grunge, jag känner igen mig så mycket. Jag minns så mycket, jag minns saker som jag Då aldrig trodde att jag skulle klara av att gå igenom (se. mina föräldras jobbiga och fleraårslånga skilsmässa som minst sagt påverkade oss barn), men som nu är långt gångna.
Jag gillar grungen för att jag påminner mig själv om att jag är stolt över mig själv.
Kan låta jättekonstigt, men det är så jävla sant.

Vad har hänt mer i år då? Tja, jag tror att ovanstående händelser är de Största, men det är en massa gammalt skit som kommit tillbaka gång på gång.
Med "gammalt skit" menar jag min farsa. JA, han är så "hemsk" som jag beskrivit honom så många gånger.
Jag kan säga att jag är jävligt mild när jag säger att han är en galen alkis.
Han är en Psykopatisk alkis.
Minnen från allt han har gjort mot mig och min familj, framförallt min mamma, minnen som jag helst väljer att inte nämna här, de minnena jagar mig Konstant, hela tiden, påföljt av det han gör periodvis, dagligen.
Jag kan inte längre ha ett normalt telefonsamtal eller vanligt samtal med honom längre. Det är bara de där jävla minnena som kommer upp, och att han hela tiden ska låta så jävla oskyldig och alltid finner en anledning till att trycka ner mig istället.
Kom inte här och försök uppfostra mig, senast du försökte det slutade det med att jag blev en hypokondrisk tvångstänkare och slutade på bupp. Sedärva.


Aja. Nu ska jag sluta gnälla. Där var ni mitt 2007, I guess you know why I'm gonna remember it, huh?

Peace.
/Liv.

Jag hatar mitt jävla fittliv


















Tack för att du finns.

Det finns de där stunderna, både i verkliga livet, i musiken och i filmen, då man får den där speciella känslan.
Den där speciella känslan som man inte riktigt kan beskriva, men som är, som sagt, så otroligt underbar.

Som när Eddie under pausen mellan "State of Love and Trust" och "Alive" på Unplugged-giget säger något i stil med "I would belive all this... this... this... I would think that all this applause would mean anything if I hadn't head them practised beforehand, you see now I don't trust you at all..."
Det är något med det han säger, Hur han säger det som är så fint. Jag blir alltid så rörd när jag hör det.
(Så konstig är jag, men vadfan, vem är inte det?)

Eller när man hör hur lycklig CC blir av att sjunga "Burden in my Hand". Man har inte bara läst om hur mycket han gillar låten, man Hör verkligen det på hans röst, hela hans framträdande går fram ett steg. Man hör hur stolt han är över låten. Och det ska han vara. Som fan.


(Bild på Ed för han är den härligaste människan någonsin.)



Peace.
/Liv.

När han var ung var han äckligt snygg, absolut snäppet över Mr. Depp och Mr. Pitt.
Nu, när man närmar sig de 50's, är fortfarande uppe högst i toppen.
Han är den enda äldre man som jag kan rätt ut  kan säga "Daemn, maen!".
Ni kanske tänker "Euw, fresch", men då tänker jag tillbaka "So?".

Grr, baby, very grr.

Peace.
/Liv.

Idag är Doors musiken. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det var denna musiken/Jims poesi som fick mig att fortsätta under i princip hela perioden mellan nian och studenten. Hade det inte varit för musiken, texterna hade jag aldrig, aldrig klarat av gymnasiet. Det kan jag ärligt talat erkänna.

Scrubs är verkligen den bästa serien som gjorts. Alex och jag diskuterade det precis - Det hade varit sjukt nice med ett Scrubs-maraton, på typ, vad ska vi säga, två-tre dagar? NICE.
The Todd är BÄST.


Peace.
/Liv.

Ah, jag är så jävla lycklig över att SVT ska börja sända Entourage igen! Vet inte riktigt vilken säsong dom kommer visa, men jag och bryschan gissar på 3:e. That's good, eftersom relativt nybliven Entourage-addict, är jag precis inne i den andra säsongen.
Seriöst, om ni vill se något sjukt klockrent och hysteriskt roligt, är detta the serie.
ÄLSKAR Entourage, så jävla bra...



För övrigt är det självklart PJ som är dagens musik, as usual.
Fast igår var det dock tillbaka i gamla banor och Soundgarden som gällde, då en livespelning från Chicago från -96. Sjukt bra, Chris är packad som ett as, sjunger som en gud, och säger en massa balla saker i mellansnacken.
"I wanted to kill my self, but... but I realized that... I'm... I'm afraid of pain!"
Lilla Chris, lilla underbara Chris...

Aja, ikväll är det Idolfinal och jag hejar på gamla parellklassmaten Amanda, hope she wins, she deserves it, hon är fucking good.
Men nu ska jag in till stan och socialisera mig med människor som lilla Viveka.

Peace.
/Liv.

"Everytime I see the Spice Girls,
it makes me want to try to fly by
climbing my roof and
strapping bricks to my shoes."

Du är bäst.

Apskit. Helvete. Fitta.
Jag tror det kvittar hur mycket "fula" ord jag skriver, min agression kommer ändå inte kunna förklaras.
JAG HATAR ATT JAG HAR ÅNGEST HELA FUCKING JÄVLA TIDEN.
Gaaah.
Jag hatar att min farsa hela tiden lyckas vända på allt och får mig och resten av familjen av verka vara syndabockarna.
Jag hatar att jag så många gånger i mitt liv har tagit på mig skulden, och fortfarande gör det.
Jag hatar att jag aldrig kan säga emot.
Jag vill bara skrika åt honom.
Jag hatar att min farsa aldrig lyssnar på mig.
Jag hatar att min farsa aldrig har lyssnat på mig.
Jag hatar att jag är så jävla lik min farsa.
Jag hatar att jag är så jävla lättlurad.
Jag hatar att se min mamma gå runt och vara ledsen hela tiden.
Jag hatar att se henne olycklig.
Jag önskar jag kunde ge henne det hon behövde, göra henne lycklig igen.
Jag önskar jag kunde göra mina syskon lyckliga.
Jag önskar att vi bara kunde börja om.
Hur många gånger ska jag gå på det? Varför bygger jag fortfarande upp förhoppningar?
Jag menar, spriten har varit hans största kärlek i snart 20 år, psykopat har han varit... tja, så länge jag kan minnas.
Idiot, det är vad jag är. Förlåt, men det är jag faktiskt. Det är så sjukt idiotiskt att bygga upp en massa förhoppningar n' shit när man vet hur det kommer sluta, för det har det gjort och gör det vareeeenda gång.

Sedan har jag vidare ångest för en massa andra grejer aswell, men dom tänker jag inte nämna här, då jag mycket väl riskerar att låta som en gnällig kärrig, som *host* vissa.

Sorry, sometimes you just gotta spit it out.

Peace.
/Liv.

Vedder för just nu Är han trösten.
 

Känns som att jag och mina närmaste har stannat upp i någon slags kris innan den äckliga julen.
Allting har gått åt helvete, jag förstår inte hur vi orkar. Tror det är för att vi är bäst som gör det.
Ja, det är det.


På tal om julen vet jag inte riktigt vad jag vill ha i julklapp. Tydligen har min mormor skickat apmycket pengar till morsan inför julen (hon brukar alltid göra det, men i år var det tydligen extra mycket) så vi kan i princip önska oss vad vi vill. Nästan.
Men jag vet inte. Jag önskar mig ingenting. Jag har inte önskat mig något på hur länge som helst.
Förra julen önskade jag mig ingenting, jag fick en ny mobil.
I studentpresent önskade jag mig ingeting, jag fick en bärbar dator och en digitalkamera.
I födelsedagspresent önskade jag mig ingenting, jag fick biljett till Chris Cornell och boende i Stockholm.
(Jag kan säga att varje present har i princip varit betald av min mormor)
Jag är inte bortskämd. Jag är uppväxt med att ärva min storebrors saker. Detta gäller även kläder.
Men så var det väl något "student-undantag" i år och då fick jag en massa dyra grejer som mest fått ångest över, känner inte riktigt att jag förtjänar allt.
Eller så är det något slags "förlåt" från morsans sida då hon ignorerade min smarta i magen i flera dagar innan vi åkte in till sjukhuset och fick veta att jag hade en form av cancer.
Eller jag vet inte...

I vilket fall som helst önskar jag mig inget speciellt i år. Kanske lite pengar, som jag kan spara till NY-resan nästa år. Om det nu blir NY, någonstans i USA blir det iallafall. Jag hade inte sagt nej till att åka till Chicago. Eller Seattle. Eller San Fran. Eller LA. Eller nej, palla LA. Eller? JAJA.
- Presentkort vill jag också ha. Så jag kan köpa mer kläder. Det behövs.
- Lite skivor. Lite PJ, lite Soundgarden. Har inte alla skivorna, det mesta är på datorn, vilket visserligen är nice med jag vill även ha "the real ting".
- Lite live-DVD'r, som PJ, Depeche Mode (DEVOTIONAL!!!), osv.
Sen vet jag inte. Inget speciellt. Uh. Hade det funnits någon PJ- eller DM- eller Chris-konsert i framtiden hade det inte varit någon tvekan var min/mina julklappar hade varit: Biljett, Resa, Boende. Puss på det liksom.
Men no-no.
Saknar Chris skitmycket. Uh....


Nu ska jag sluta skriva och lägga in lite ny musik i mp3:n och sen sticka in till stan. Ser fram emot den där cigaretten...

P.
/Liv. 

Uh, just nu hade jag verkligen inte tackat nej till en egen lägenhet. Känslorna här hemma är väldigt jobbiga. Jag vet inte var det är för fel jag gör, men något, vad det verkar, väldigt allvarligt är det iallafall.

Det är rätt jobbigt - när det, som det oftast är, är kaos här hos morsan, kan jag inte åka till farsan.
Varför? För den människan är psykiskt störd. Seriöst. Helt jävla dum i huvudet. Att bo hos honom är som att vara en jude under andra värdskriget. Ungefär. Han är galen, galen, galen.
Så istället får jag sitta hos morsan med min ångest och höra suckar från varje rum och vrå...

Svårt att förklara! Men det är bara så jävla jobbigt!




Just nu lyssnar jag på MTV Unplugged - Pearl Jam från -92 om jag inte är helt ute och cyklar.
Så jäkla, jäkla, jäkla bra. Den lilla mannen med den stora rösten. Och det fantastiska bandet.
Eddie är den mysigaste mannen.


Nu ska jag snart in till stan och leva mitt liv genom att fördriva min tid på Ariman.
Hopplöst!

P.
/Liv.

Skit samma om ni inte har hört något från Pearl Jam, ni måste bara kolla på den här låten från Unplugged, klassikern "Jeremy". Det är inte bara en sjukt, sjukt bra låt från första början, den är även helt magisk unplugged och med söta lilla Jeremy sittandes på en stol där han tar i för kung och fosterland. Sötis.
Så jävla bra låt, verkligen en av vår tids mest klockrena, mest maffiga låt, texten, allt...
Njut!



Peace,
/Liv.

Jag HATAR intervjumannen, men Vedder är sötsöt.
Intervjuaren intervjuade Chris på (antaligen) samma festival, och det syntes verkligen tydligt hur irriterad Chris var på honom och hans idiotiska frågor och antydningar. Chris drev med honom som fan och fick honom att framstå som en ren idiot, vilket han även var/är.

Men Eddie är jättemegasöt när han visar upp fotona på det stora pulbikhavet, de var inte vana vid så stor folkmassa, but i guess they are now.
Finns inget sötare iallafall. Och ingen med bättre röst, om man räknar bort Chris som tar första platsen all the time.

Jaja, kolla på intervjun! Den är inte lång, och väldigt söt, som sagt!

Peace.
/Liv.

... är Depeche, för det är så vacker musik och jag blir alltid lika notalgisk.
Speciellt när Martin sjunger med sin vackra stämma, t.ex. "I want you now".
Ren kärlek, helt enkelt.


Peace.
/Liv.

Ursäkta nattens inlägg, jag vet inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk... Men kul hade jag. Som fan.
Salem var så otroligt söt, och när han spelade "Magic Night", den helt hysteriska lite "hissången" (som han själv kallar den för) som är helt instrumental som finns på hans platta, när dom spelade den insåg jag verkligen hur jävla begåvad han är. Helt crejzy. Underbart.

Mods var trevligt. Vi satt vid ett hörn som i princip var tapetserat med bilder på Depeche Mode, och dom som jobbade hade kvällen till ära då vårt megasällskap främst var där för att fira underbara Amandas 18-årsdag, spelade "One Night In Paris" (DM-dvd'n, alltså. Från Exciter-turnén) på alla tv-apparater där inne.
Så jävla nice. Den konserten är/var helt galen. Typ Alla bra DM-låtar spelade dom + att Dave är så Äckligt sexig där.
Sen blev det Tapatio, men palla, det stället är så sjukt, sjukt drygt.

Nu ska jag äta glasstårta och kolla på 5:e Harry Potter-filmen med min lillebrour.

Peace.
/Liv.

Salem var bätsbästbäst och speciellt när man såg ohnom med världens bästa Viveka.
"Thank you" var lika magisk som vanligt, "Dream Girl " likaså.
Sen drog vi till Bull var snä det gjorde vi inte för det var fuklt, så vi stack till MODS istället däär jag fick vet lite halvläbbiga grejer, men vafan läbbigt är väl bra? Ett stort + i kansten är att jag får veta lite hemliag grejer om en viss person.... Hehe.
Sen blev det Tapatio ellerhurfandetstavas som jag itne alls gillar, hänger mest 18-åriga brats där.
Men vi det fick gå.'

Nu är jag skittrött men GLADGLADGALD för jag har haft en skittrevlig kväll mde en massa (!) trevkliga människor.

Peace.
/Liv.


ps. Jag borde föresten tagit med kameran till ASalem. Han var så finklädd och söt som vanligt, men fluffet nerkammat och en liten Jens-mössa/hat/thing på. outfiten var grå, grå kostym osv. FINT! Me loves salem.