inteallsfoerbannad

Jag älskar Indiska.
Dom har någon slags rea där alla varor som är märkta med röda prislappar går under
"Köp två, betala för en".
Detta resulterade i att jag lite sådär halft random (fast jag var faktiskt in need of it, mina rökelser är nästan slut) köpte två paket lavendelrökelser (alltså - 50 stycken rökelser).
Och detta resulterade i att jag blev mycket lyckligt. Det doftar gott, gott, gott!
Köpte även fem (eller var det sex?) små ljus som är formade som blommor. 20 spänn, halleluja!
Dom är så söta så jag vill tända dom nu, men jag lyckas kunna vänta till kväll/natt, det gör jag.
Jag känner mig så oerhört avslappnad för första gången på väldigt länge, det är väldigt härligt.
Har inte kunnat slappna av för en del orsaker vilket ha gjort mig nära till ett vrak, men jag håller på att klara av det här.
Och jag kommer klara av det här, det vet jag om.

Snart är det Malmöfestival och det innebär alltså att det snart är Kristoffer Jonzon. Har alltid haft ett gott öga för honom, men det är inte förens nu efter att jag såg honom igen på krogshowen som jag verkligen hur fantastisk och begåvad den mannen är.
Andra band som ska ses då är (självklart) Salem, Torsson, Kristian Anttila (stavning?) och Ark.
Ark mest för att Yavi hänger på, och för att dom är så bra live. Lugnt ett av Sveriges bästa liveband, åtminstone var dom det ett bra antal år.

Lyssnar på "Boot Camp". Shit, jag har inte lyssnat på Soundgarden på hur länge som helst nu, känns det som.
Har mest varit Depeche Mode och Chris Cornell som har gällt, och det är verkligen inget fel dom, o nej!
Bra musik, bra musik...

På tal om Chris var det exakt en månad kvar till hans konsert i fredags. Kom och tänka på det då mitt under allt flum med Bob.
Alltså är det nu idag, i denna sekund, i denna stund, MINDRE än en månad kvar.
Kan knappt förstå det...
<3

Peace.
/Liv. 

Magiska känslor, magiska minnen, magiska människor...
Jag älskar allt som är magiskt, fast faktiskt bara magiskt för mig. Kan låta lite konstigt, men jag har så svårt att känna andra människor magiska känslor och minnen och människor och allt det där, fast jag försöker.
Men jag säger till er att - Jag vet hur ni känner er, och jag njuter för er, men inte med er eftersom jag inte vet hur era magiska stunder känns, eftersom jag tyvärr inte kan vara en del utav dom.
Men njut, människor, njut för fan!

Man känner sig sådär jag bubbellycklig i magen och bara man tänker på det så blir man helt galet lycklig.
Nej, jag är inte kär. Jag är inte någonting. Jag bara tänker på fina saker och då blir jag jättelycklig och jätteglad och då vill jag bara pussa men ändå inte men jag vill niga och bocka och skaka hand, och skaka hand har jag ju gjort.
Ibland kan man låta bli att vara en egoistisk cigarettsparare... men jag har ändå aldrig varit av den galna sorten, jag har bara varit pank...

Magiska känslor, magiska minnen, magiska människor...
Jag känner mig helt... jag vet inte vad, kanske hög jag vetefan faktiskt. Jag känner bara för att sätta mig uppe på mitt rum hos morsan, tända rökelser och läsa och lyssna och skriva och n j u t a.
Och ja, problemen finns och morsan gillar inte rökelserna för hon accosierar det direkt till knark och ååh morsan, jag knarkar inte! Jag... "rökelsear" eller vad fan man ska kalla det!
Jag kan inte bärga mig tills den dagen kommer då jag och Yavi finner den där lägenheten och bara Shit den är vår nu. Eller inte vår, men vi hyr den och fy fan vad gött nu kan vi tända rökelserm röka inomhus(inte för att jag inte kan röka i mitt hem, men liksom inomhus det är en helt annan grej), lyssna på betydelsefulla människor, möta betydelsefulla människor, känna all lycka komma MOT oss istället för att den far BORT från oss.
Jag längtar helt enkelt...

Magiska känslor, magiska minnen, magiska människor...
Jag skulle helt enkelt förklara, men jag tror den enda som skulle förstå mig skulle vara just Yavi och eftersom hon inte läser min blogg pga hon inte pallar, och det förstår jag föresten, så är det ingen idé att jag förklarar, för då skulle ni ändå bara sitta där med era stora "VA?" i huvudena och jag skulle ha känt att jag slösat bort dyrbar tid.

Så - Godkväll på er, och hoppas ni får en lika guldkantig kväll som mig!
Puss och peace!
/Liv.

(Bilden blev i skitdålig kvalité, den är mycket bättre, the original!)

Bob var bäst igår, hela gårdagen var bäst igår.
Jag blir så jävla glad av Bob.
Jag gillar när jag blir så jävla glad.
Go, go!
Kristoffer var underbar som vanligt, den rösten, den rösten!

Orkar inte babbla upp allt, det var underbart helt enkelt!

Nyss hemkommen från Helsingborg.
Birro var bäst som vanligt, han är så jäkla härlig!
Bob satt brevid oss och skrattade glatt, härligt att se honom igen. Var ett tag sen nu.
Imorgon blir det Bob gånger två, woho! Det är alltid lika underbart att se Bob live, han är verkligen något speciellt.

Puss puss och peace!
/Liv.

Dom är bara 14, Liv, dom är bara 14...
Gång på gång måste jag säga det till mig själv för att inte gå ner och ut och plinga på och sedan slå.
Ett gäng fjortisar har "födelsedagsfest" i mina grannars lägenhet.
Grannarna är bortresta = tom lägenhet som en random släkting (som råkar vara fjortis) tar över för en kväll/natt, drar dit sina fjortiskompisar och har en "sådandär" fjortisfest.
Dom är bara 14, Liv, dom är bara 14...

Visst, dom ÄR bara fjorton, men dom vet fan vad respekt är (hoppas jag)!!!
Det finns inget vidrigare än små egoistiska fjortisar som tror att dom är någon form av Margera ('I can do whatever the fuck I want!').
Skillnaden är bara att Bam Kan göra i stort sett vad fan han vill eftersom han bor mitte ute i skogen och närmsta granne bor ett x antal 100 meter ifrån honom.
Men nejnej, detta hindrar inte dom ett Skit, utan dom fortsätter att skrika och stoja och vara allmänt fjortis, fast min morsa nu har gått ut och bett dom hålla tyst, alt., hålla käften, helt enkelt. Stackaren ska upp klockan fem, det vill säga om 4½ timme.
Now that's what I call briiiist på respeeeekt.
Fitt-ungar.
Förlåt.
Men - fittungar.

Peace.
/Liv.

Usch, ja.
Jag är så jäkla ledsen över att Bo Kaspers Orkester spelar precis samtidigt som Bob's show.
Har redan lovat Yavi att se Bob med henne (hon har aldrig sett honom), och hey - Det Är Ju Bob.
Klart jag hänger på, Bob är Bob och jag älskar Bob.
Men det är så jäkla irriterande, jag älskar verkligen Bo Kaspers Orkester, har aldrig sett dom tidigare och detta hade ju varit det perfekta tillfället att se dom... Men icke, uh. Kommer ju såklart flera tillfällen, men ändå!
Och det gör mig självklart ännu mer irriterad när jag ser på Malmöfestivalens hemsida att dom INTE ska spela där.
Suck............

Wellwell.
Imorgon är det dags för Marcus Birro! Dagen inleds med att jag och Yavi har en liten mysig picknick (bestående av till största delen kakor) på något random ställe i Helsingborg, sedan vid 19.00 ser vi älskade Birro (den yngre).
Ska bli riktigt härligt! Senast jag såg honom blev jag så inspirerad att jag satt uppe i stort sett hela den natten och skrev, skrev och skrev. (Notera: När jag skriver/säger 'inspirerad', menar jag inte att jag är en sådan som kopierar ens inspirationskällors verk rakt av. Jag inspireras. Folk säger att mina dikter ibland påminner om Bob Hanssons, men att det finns många skillnader mellan oss. Jag skulle ALDRIG få för mig att kopiera någons verk, inte ens om det var någon poet som jag hatade över allt annat, att kopiera andras verk är så lågt att jag spyr.)
Me like Marcus Birro. VERY much.

Nu: Vet inte! GTA San Andreas? Skriva? TV? Aaah, alternativen är så många!
(Haha)

Puss 'n peace!
/Liv.

Dagens låt:
Hon är så söt - Bo Kaspers Orkester

Snart.

Ibland är det så skönt att kunna skriva av sig.
Jag älskar när jag har ork och inspiration och flöd nog att kunna skriva av mig. Skrev nyss, det kändes gött.

Det händer verkligen ingenting för tillfället. Blir lätt så när man är pankpankpank hela jävla tiden.
Åkte dock till Malmö och hängde på Den Dära Möllevångsfestivalen med Yavi och PC igårkväll.
Var väl... måttligt kul. Antar att man måste vara en möllevångist eller åtminstone känna möllevångister för att verkligen uppskatta festivalen fullt ut...
Vi stack efter ett tag hem till Y och spenderade natten med att käka oss feta, titta på filmer, vara skiträdda (jag) för en enormt stor nattfjäril, samt titta på älskade HippHipp (första säsongen - lugnt den bästa).
Det är någon slags "tradition" i det hela, but I love that 'n i love Y.

På tal om ingenting (eller jo, på tal om love) köpte jag tågbiljetter upp till Stockholm i fredags. Nu börjar det kännas, och det känns underbart.
Chris.

Imorgon blir det kollonin+Ariman med Hannah+Harry Potter.
Inte allt på samma gång, såklart. Men det händer imorgon.
Tänkte föresten skriva Hatty Porrer, roligt där...

Ciao 'n peace!
/Liv.

Fyfan vad jag älskar DM...
Finns inga ord.
Jag kommer aldrig glömma tiderna uppe i Timrå, varje sommar/vinter då jag och farbror satt och kollade på DM-DVD'r medan alla andra var ute i solen.
Jag var helt fast.
Hur gammal kan jag ha varit? Nio? Tio? Inte över tio iallafall...
DM är mycket Timrå för mig, nästan mest.
Men även 2005, då Amanda började lyssna på dom. Vintern 2005 var helt galen, så konstig, så jobbig, men ändå helt underbar...

Mycket minnen.
Hela 90-talet var ett enda DM/Soundgarden-årtionde.
Jag är glad att jag upptäckte musiken när jag var relativt ung.
Tacksam...

Nu - devotional.


<3<3<3

Fyfan vad jag vill se Depeche.
Höra "I Am You" live.
Jag lovar er - om jag skulle få höra den live, omg! Vad lycklig jag skulle bli.


Lyssnade precis lite på Howling Bells. Mysmusik! Så jääävla bra...
Tack för tipset, Yavi! <3

Nu: Depeche.

Peace & puss!
/Liv.

Favoritskivorna just nu är som följer.

Salem Al Fakir's "This is Who I am" är helt fantastisk. Alla spåren är helt magiska, njuter till 100 %. Ska bli ett nöje att se denne sjukligt musikaliska man på Malmöfestivalen.

Soundgarden's "Superunknown" är en platta som alltid går an. Skivan är ett mästerverk! (Precis som Salem's)
Helt galet bra...


Det är väl dom två plattorna som går igång mest just nu. Och typ allt med Metallica.
Pure, pure love.

Peace!
/Liv.

Red Hot's bästa låt är utan någon som helst tvekan "Coffee Shop".
Herre min skapare vilket mästerverk!
Från underbara "One Hot Minute", då älskade Navarro fortfarande var gitarrist.
Inte för att det är något fel på Frusciante, men Navarro.... duktig pojke.


Waah fan vad jag ville se Red Hot på Roskilde... Jävla pengabrist.

Nu ska jag snart till Malmö iallafall, niiiiice.

Peace!
/Liv.

Chris var magisk igår, som vanligt.
Satt och väntade vid TV'n i ungefär åtta timmar.
Det kanske var jag som var trög eller hade missat något, men SVT var/är så jävla dåliga på att informera om när artisterna skulle uppträda.
Det enda som stod på deras hemsida var i vilken ordning artisterna skulle uppträda i respektive stad, och mellan vilka tider som arrangemanget i varje stad höll på.
I Hamburg, där Chris spelade, stod det att arrangemanget skulle hålla på mellan 14.00-23.00.
Chris spelade 01.30.
Fast det var kanske inspelat från tidigare på kvällen.
Fast det heter ju Live Earth.
Aja.
Vafan.
Jag såg honom iallafall.
Fast SVT spelade sände bara "Black Hole Sun", han hade kört tre-fyra låtar till.
Men Sverige och äckliga SVT ansåg väl antagligen att Chris inte var/är så viktig, I guess.
Fuck you, SVT, säger jag då.

Sitter och lyssnar på Soundgarden's "Spoonman". Den låten är verkligen, VERKLIGEN, ett mästerverk.
Jag blir helt galen, positivt galen, av att lyssna på den låten.
Hela soundet, trummorna, BASEN, gitarrerna, Chris skrik-sjungande.
Allting är så jävla perfekt. Helt genialiskt.
Och ja; självklart är det Chris som har skrivit och komponerat låten.
Vem annars?!

Kärlek till den mannen för all musik han har skapat genom åren.
Kärlek och respekt.

Bajs på er/Peace.
/Liv.

Folk tjatar hela tiden om att jag "älskar så många", att jag har så många "idoler", som man så fint kallar det för.
För mig kallas dom förebilder, och jag ska berätta för er hur allt kommer sig.


Soundgarden var från början ett band som jag bara såg tusentals gånger på MTV då deras musikvideor spelades flitigt på kanalen på 90-talet. Min morsa, som vid denna tiden var en riktig kontstuderande ung nybliven lundabo, hängde med alla blivande arkitekter på LTH här i Lund, som bl.a. lyssnade på, ja, just det - Soundgarden.
Jag var så pass liten, så jag hade ju inte direkt den där "tonårscrushen" just då, den kom istället när jag var lite äldre, kring 99-00. Men framförallt 2002 (eller var det 2003?) då jag upptäckte Audioslave, blev förälskad och sedan upptäckte att "Hey! Det där är ju sångaren från Soundgarden! Wow!"
Så ligger det till, och idag kan jag säga att Soundgarden är mitt absoluta favoritband.


Depeche Mode har på ett eller annat sätt alltid varit med mig.
- Min farbror var/är synthare.
U2, Depeche Mode - ja, listan av alla olika band han har lyssnat på är Jävligt lång...
Varje gång vi åkte upp till Timrå för att hälsa på honom och de andra släktingarna, satt vi många kvällar uppe i hans flashiga lägenhet och kollade på tusen och åter tusentals (kändes det som iallafall) livedvd'r med olika artister.
DVD'n som jag minns att jag kände mest för var Depeche Mode's "One night in Paris", live-konserten från Paris från Exciter-turnén. Hela konserten är helt fantastisk...
Men Depeche Mode har varit med mig ändå sedan jag var en liten flicka som såg upp till sin urtuffa morbror.
Bandet och deras musik har varit med mig under många svåra tider, allt från egoistiska föräldrarnas jobbiga skillsmässa, till skolångesten. Betydelsefull grupp, betydelsefull grupp med betydelsefull musik.


The Doors kommer ifrån min mammas sida. Alltså - hon var jäääättekär i Jim Morrison när hon var i min ålder - till och med yngre! Nu säger inte jag att jag är kär i Jim, men som de flesta vet så gillar jag honom väldigt mycket, både som den fantastiske poet han var, och självklart musiker.
Min realtion med Jim och Doors är väldigt svår att förklara. Jag lyssnade Väldigt intensivt på musiken under en period i mitt liv som var väldigt påfrestande och väldigt lång och jobbig.
Musiken och texterna må ibland inte vara de mest peppande, men när man verkligen gillar någon musik, så är det ibland skitsamma hur musiken låter/vad dom/den sjunger.
Då är det bara känslan som framkommer som betyder något, som betyder mest.
Så var/är det mellan mig och Doors, det är den där känslan som hela tiden finns inom mig varje gång jag lyssnar på dom. Den där speciella, underbara, vackra känslan.


Red Hot Chili Peppers är väldigt speciella för mig.
Det var år 1999 och mina föräldrar hade återigen startat en fajt om något som jag nu inte minns (kanske var om delad vårdnad om oss barn?), vilket, som vanligt, ledde till en massa skit eftersom ingen av dom ger sig, så deras fajter kan hålla på hur länge som helst utan att bli lösta, ibland över flera år.
Under denna perioden började jag lyssna på Red Hot Chili Peppers. Jag hade hört "Scar Tissue" på MTV, föll pladaskt för låten, videon, ALLT.
Började lyssna på Red Hot som en liten galning, kunde inte sluta. Fick "Californication" bränd av min storebrors polare, som även han var Red Hot-fan. Var överlycklig.
Jag tycker även idag att "Californication" är en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts, och absolut Red Hot's bästa skiva. Den är helt fullkomligt underbar, helt perfekt.
Red Hot var som en bra psykolog för mig (jag hade vid den här tiden redan börjat tröttna på alla psykologer) - jag fick ut all min aggression genom deras musik, jag kunde freaka ut totalt - eller bara lugna ner mig och låta mig själv gråta ut.
Allt var möjligt tack vare deras musik, allt ÄR möjligt tack vare deras musik.


The Ark, ja de flesta vet väl om min och Arks speciella realtion... Haha.
Ungefär i samma veva som Red Hot Chili Peppers upptäckte jag The Ark.
Eller rättare sagt - min brorsa upptäckte Ark, jag hänkade mest på för att jag ville "vara som han".
Men efter att ha hört deras första platta "We Are The Ark" insåg jag verkligen hur fruktansvärt bra detta band var.
"We Are The Ark" tillhör även den kategorin En av de bästa skivor som någonsin gjorts".
Detta var starten till en långvarig kärlek som innehöll 20-, 30-tal konserter (om inte mer???), viktiga samtal, tårar, skratt, allvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Det som jag älskade och fortfarande älskar med Ark är deras totala "skitsamma!" mot omvärlden, deras "Okej, visst var jag pinsam nu, visst var jag det? Men hey, let's smile about it istället!"
Det gjorde mig så SJUKT peppad - och gör fortfarande.
Nu har ju visserligen Ark ändrats väldigt mycket de senaste åren och kanske inte har samma inställning till omvärlden. But I still love them.
Och en sak är säker, jävligt säker - Jag är så sjukt stolt över dem!
Efter att ha varit "med dom", "från början" då de var hatade av majoriteten av Sveriges befolkning, till att nu idag, 2007, vara SJUKT folkkära. Det känns!
Stolt!



Så, nu kanske ni har fått en mer clear uppfattning om everything, aight?!
;)
Puss på er, peace!
/Liv.

Fan, vill jävligt gärna se Ark i Kristianstad den 14:e juli.
Hade varit kul om vi kunde dra dit och se dom, gamla gänget.
Saknar 2005...

Hoppas Y hade det underbart i Italien, jag är nästan 100 % säker på att hon hade det helt fantastiskt och att Placebokonserten var underbar. Kinda miss her...

Peace!
/Liv.