The ten best albums - Part 2
Soundgarden
"Badmotorfinger"
1991, A&M Records
Självklart har the big S en plats på min lista, annat vore ju konstigt.
Bandets tredje och, enligt mig, bästa skiva. En platta fullproppad av mäktiga, kraftiga, fantastiska låtar.
Är ju ett "gammalt" Soundgardenfan. Eller ja, gammalt vetefan, har lyssnat på dem sedan början av gymnasiet, så en del år har det blivit. Det var Soundgarden som "introducerade" 90-talet för mig. Snubblade över bandet då jag slökollade på MTV, det var något "good old times"-program med en massa gamla godingar från den fina första halvan av 90-talet, och där spelades "Black Hole Sun". Självklart minns man detta mästerverk, finns det någon av oss 80's kids som ägde TV på 90-talet som Inte minns denna låt? Precis.
I vilket fall som helst, jag föll pladask för bandet och ville höra mer, mer, mer. Och oj vad jag började lyssna på dom! Soundgarden ägde platsen högst på musiktronen länge.
Genom Soundgarden har jag upptäckt en massa fina band från samma era, såsom (framförallt --->) Pearl Jam, Alice in Chains och Stone Temple Pilots.
Men för att snacka lite om "Badmotorfinger" så kan jag skriva som så att denna platta nog är deras tyngsta. Den är väldigt "dark", men samtidigt vacker. Chris' röst imponerar, som alltid. Det är otroligt vilken pipa den mannen har/hade. Rösten har bevarats relativt bra, dock var den såklart som bäst under Soundgardens glansdagar.
Mina favoritlåtar på skivan är "Mind Riot", "Slaves & Bulldozers", "Holy Water" och "New Damage".
"Slaves & Bulldozers" är en låt som kan lyftas upp än mer, då Chris' sångprestation i den är... outstandig. Han skriker, men ändå sjunger. Ni vet, "skriksjunger"? Chris är en expert och aktiv användare av "skriksjungandet", framförallt i denna låt. När jag såg honom live på Annexet i Stockholm i augusti 2007 spelade de många Soundgardenlåtar, bland annat denna. Och, oh my!!! Det må, när jag såg honom, ha varit 16 år sedan skivan spelades in, men damn, mannen kan sjunga! När jag såg honom var han 43 år men kunde fortfarande "skriksjunga" riktigt, riktigt bra... !
Denna platta anses av många gamla Soundgarden'are vara bandets starkaste album, och jag håller, som sagt, verkligen med. Deras föregående skivor och de som kom därefter var också riktigt grymma, men "Badmotorfinger" har det där lilla extra, den där extra växeln för att få lyssnaren att rysa till riktigt jävla mycket, eller ja, lyssnaren är ju i detta fallet jag. Smaken är som baken, men enligt mig är denna skivan MUSIK med megacapslock och Absolut värd en plats på min lista. :)
Puss.
"Badmotorfinger"
1991, A&M Records
Självklart har the big S en plats på min lista, annat vore ju konstigt.
Bandets tredje och, enligt mig, bästa skiva. En platta fullproppad av mäktiga, kraftiga, fantastiska låtar.
Är ju ett "gammalt" Soundgardenfan. Eller ja, gammalt vetefan, har lyssnat på dem sedan början av gymnasiet, så en del år har det blivit. Det var Soundgarden som "introducerade" 90-talet för mig. Snubblade över bandet då jag slökollade på MTV, det var något "good old times"-program med en massa gamla godingar från den fina första halvan av 90-talet, och där spelades "Black Hole Sun". Självklart minns man detta mästerverk, finns det någon av oss 80's kids som ägde TV på 90-talet som Inte minns denna låt? Precis.
I vilket fall som helst, jag föll pladask för bandet och ville höra mer, mer, mer. Och oj vad jag började lyssna på dom! Soundgarden ägde platsen högst på musiktronen länge.
Genom Soundgarden har jag upptäckt en massa fina band från samma era, såsom (framförallt --->) Pearl Jam, Alice in Chains och Stone Temple Pilots.
Men för att snacka lite om "Badmotorfinger" så kan jag skriva som så att denna platta nog är deras tyngsta. Den är väldigt "dark", men samtidigt vacker. Chris' röst imponerar, som alltid. Det är otroligt vilken pipa den mannen har/hade. Rösten har bevarats relativt bra, dock var den såklart som bäst under Soundgardens glansdagar.
Mina favoritlåtar på skivan är "Mind Riot", "Slaves & Bulldozers", "Holy Water" och "New Damage".
"Slaves & Bulldozers" är en låt som kan lyftas upp än mer, då Chris' sångprestation i den är... outstandig. Han skriker, men ändå sjunger. Ni vet, "skriksjunger"? Chris är en expert och aktiv användare av "skriksjungandet", framförallt i denna låt. När jag såg honom live på Annexet i Stockholm i augusti 2007 spelade de många Soundgardenlåtar, bland annat denna. Och, oh my!!! Det må, när jag såg honom, ha varit 16 år sedan skivan spelades in, men damn, mannen kan sjunga! När jag såg honom var han 43 år men kunde fortfarande "skriksjunga" riktigt, riktigt bra... !
Denna platta anses av många gamla Soundgarden'are vara bandets starkaste album, och jag håller, som sagt, verkligen med. Deras föregående skivor och de som kom därefter var också riktigt grymma, men "Badmotorfinger" har det där lilla extra, den där extra växeln för att få lyssnaren att rysa till riktigt jävla mycket, eller ja, lyssnaren är ju i detta fallet jag. Smaken är som baken, men enligt mig är denna skivan MUSIK med megacapslock och Absolut värd en plats på min lista. :)
Puss.
The ten best albums - Part 1
Ja, med tanke på hur jädrans mycket jag skriver är det nog bäst att dela in denna nya kategori, haha.
Här tänker jag skriva om de, enligt mig, tio bästa albumen, alla kategorier. Albumen kommer randomly, alltså startar jag inte med 10:an och slutar med 1:an eller vice versa. Why? The taste always change, alla vet vi ju att man har olika perioder då ett visst album är awesome, men nästa månad kan det handla om ett helt annat.
Så. Nu vet ni. Let's start this shit.
Billy Joel, "The Nylon Curtain".
Columbia Records, Sept 23rd, 1982
Alltså, det finns bara ett ord, eller ja; uttryck, som kan beskriva mina känslor för denna skiva: Aaaaaaaah! Detta "Aaaaaaaaah!":et skall självklart tolkas positivt.
"The Nylon Curtain" har funnits med mig i många, många år, mina första minnen av skivan är från det sena 90-talet. Min kära mor älskar Billy Joel, verkligen Älskar. Tillsammans med Bee Gees (en kärlek jag INTE delar med henne, huva) är Joel hennes favoritmusiker.
Skivan är så otroligt... vad skall jag säga? Fullständig! Kanske fel val av ord. Den är perfekt, jäkligt perfekt. När man kollar igenom låtlistan ler man till varje låttitel. "Allentown"... "Laura"... "Pressure"... "Goodnight Saigon"... "She's Right on Time"... "A Room of our Own"... "Surprises"... "Scandinavian Skies"... "Where's the Orchestra?"...
Alla är fantastiska låtar, otroligt fantastiska. Mina favoriter är "Allentown", "Laura" och "Pressure".
Sådan stark trio, sådan stark start på en platta som fortsätter i samma underbara anda skivan ut.
Ja, som jag redan har skrivit hundra gånger: Denna skiva. Denna skiva är... Med brist på nya fina adjektiv kan jag iallafall säga att den HELT KLART förtjänar en plats på min lista.
Tips:
Nästintill allt Joel har skapat är fantatiskt, som denna skiva, men jag måste ändå lysa lite extra på en särskild låt:
"Say goodbye to Hollywood" från skivan "Turnstiles" (1976). Älskar tempoväxlingarna och Billy's otroliga röst.
Perfection, people, perfection.
Så, detta var första plattan, imorgon lär nog nästa dyka upp.
Och ja, så, lyssna lyssna nu då! ;)
Puss.
Här tänker jag skriva om de, enligt mig, tio bästa albumen, alla kategorier. Albumen kommer randomly, alltså startar jag inte med 10:an och slutar med 1:an eller vice versa. Why? The taste always change, alla vet vi ju att man har olika perioder då ett visst album är awesome, men nästa månad kan det handla om ett helt annat.
Så. Nu vet ni. Let's start this shit.
Billy Joel, "The Nylon Curtain".
Columbia Records, Sept 23rd, 1982
Alltså, det finns bara ett ord, eller ja; uttryck, som kan beskriva mina känslor för denna skiva: Aaaaaaaah! Detta "Aaaaaaaaah!":et skall självklart tolkas positivt.
"The Nylon Curtain" har funnits med mig i många, många år, mina första minnen av skivan är från det sena 90-talet. Min kära mor älskar Billy Joel, verkligen Älskar. Tillsammans med Bee Gees (en kärlek jag INTE delar med henne, huva) är Joel hennes favoritmusiker.
Skivan är så otroligt... vad skall jag säga? Fullständig! Kanske fel val av ord. Den är perfekt, jäkligt perfekt. När man kollar igenom låtlistan ler man till varje låttitel. "Allentown"... "Laura"... "Pressure"... "Goodnight Saigon"... "She's Right on Time"... "A Room of our Own"... "Surprises"... "Scandinavian Skies"... "Where's the Orchestra?"...
Alla är fantastiska låtar, otroligt fantastiska. Mina favoriter är "Allentown", "Laura" och "Pressure".
Sådan stark trio, sådan stark start på en platta som fortsätter i samma underbara anda skivan ut.
Ja, som jag redan har skrivit hundra gånger: Denna skiva. Denna skiva är... Med brist på nya fina adjektiv kan jag iallafall säga att den HELT KLART förtjänar en plats på min lista.
Tips:
Nästintill allt Joel har skapat är fantatiskt, som denna skiva, men jag måste ändå lysa lite extra på en särskild låt:
"Say goodbye to Hollywood" från skivan "Turnstiles" (1976). Älskar tempoväxlingarna och Billy's otroliga röst.
Perfection, people, perfection.
Så, detta var första plattan, imorgon lär nog nästa dyka upp.
Och ja, så, lyssna lyssna nu då! ;)
Puss.
