2007 goin' to 2008 - Året som har gått

Året som har gått är ett år som jag aldrig kommer att glömma. Jag vet, jag vet att man har sagt det flera gånger, "Det hände Så mycket i år, jag kommer aldrig glömma det!", men sedan när någon frågar en om någon särkild händelse, svarar man med ett "Ja just det, när hände det egentligen?".
Men när jag säger att Jag kommer minnas 2007, nästan varje minut av det, är jag verkligen seriös.
Och det här kommer från en människa som har sett en del under mina 19 år, en människa som har upplevt en hel del, både gott och ont.

Jag trodde att 2005 eller 2006 skulle bli åren jag skulle minnas mest, inkluderat gangfights, konstiga pojkvänner, tusen och åter tusen svek av olika människor, förlorandet av en vän, blandat med en ångest som nästan tog kol på mig. Och inte för att nämna alla äventyren med Ark, vilket till största delen består av nästan enbart bra minnen.

Men år 2007 har slagit allt. Aldrig trodde jag att en människa kunde ha så mycket otur som jag har haft detta året.
Jag vet inte vart jag ska börja, men vi kan ta det från början...
De första månaderna av året var inte så jobbiga, det enda som satt på mina axlar var sista terminen av gymnasiet,
Nej, inte "Å nej, vad ska jag göra efteråt?", det hade inte slagit mig än, och om jag ska vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket om det just då, jag ville bara ta studenten så fort som möjligt, ville att tiden skulle gå fort.
Tro det eller ej, men det var estetiskt ämne och en estetisk lärare som gjorde de första månaderna till ett helvete.
Den här läraren (nämner inga namn och ingen kurs, men jag tror att de som känner mig vet vem jag menar...) tryckte ner mig under hela min gymnasietid, då jag hade henne i de flesta, om inte alla, estetiska kurser.
Det är inte bara jag som uttrycker detta påstående, utan många i både klassen och utanför hade märkt detta.
Jag brukade inte bry så mycket fram tills dessa månader när hon var en fullkomlig idiot.
Att vistas med ett femtiotal till estetelever som alla ska vara bättre än alla andra osv, när man själv inte riktigt har orken att bry sig ett skit, gör en galen. Jag kämpade gör att ge något till hela skiten, men det verkade inte accepteras. Dom verkade gå efter "Antingen ger du allt och lite till, annars är du en liten skit".
Gissa vart jag placerades... Jag kämpade dock igenom det och bryr mig inte ett skit om dom ansåg att det jag bidrog med bara var katastrof.

Månaderna passerade, och till slut blev det maj. Maj innebar för min del en väntande Ark-konsert. Det var den första för mig på ungefär ett år. Spelningen ägde rum på KB i Malmö och var högt över förväntan, då jag inte tog Ark så seriöst efter Melodifestivalen. Men konserten var riktigt bra, och ett plus i kanten var den lilla snutten av en gammal låt, "Siamese Centerfold", en låt som jag har brölat efter i... Jag vet inte hur många år.

Två, tre dagar senare sov jag inte ett skit under natten då jag hade extremt ont i magen, eller ungefär vid högra äggstocken. Ni måste för det första veta att jag är känd för att vara den extrema hypokondriken (eller iallafall Var) i familjen, så när jag morgonen därpå beklagade mig för min mamma, viftade hon bara bort det som en irriterad fluga och sade att jag bara inbillade mig. När jag någon timme efteråt hade så ont att jag inte ens kunde gå (detta var även en följd av en extrem mensverk...), gick hon med på att åka in till akuten och se vad det var för något, OM det var något.
Väntan. En otroligt väntan. Sedan kom vad jag uppfattade det som en MASSA doktorer och kollade.
Varför så många? - Ingen visste vad det var. Det var inte äggstockarna, men det var inte heller bara någon ovanligt enorm mensverk. Så fort någon ens nuddade med fingerspetsen på min mage, skrek jag till och ville bara gråta.
Efter ännu en lång väntan kom en doktor och sade följande;
"Du har en kraftig blindtarminflammation, vi måste operera så fort som möjligt."

OPERERA??? Jag, som i hela mitt liv varit så otroligt rädd för operationer, att bli nedsövd och hela den grejen, greps av panik och psykologer och ännu ett gäng av miljontals läkare fick komma och lugna ner mig.
Kanske låter som en fjöntig grej, men jag var verkligen otroligt, otroligt rädd.
Jag skrevs in på sjukhuset, och 00.00 den natten skedde min operation. Jag minns inte så mycket av hela pre-nedsövningen, bara att jag var jätterädd, men att mamma var med mig så långt hon kunde, minns att hon hade några plastkläder på sig i det sista rummet hon fick vara med i.
Morgonen därpå vaknade jag av en jävla smärta i magen och märkte att jag hade stygn på tre olika ställen kring äggstockarna. En vecka senare skrevs jag ut och kände mig på något sätt som en ny människa.

Klart studenten var en stor grej, men dagen innan gjorde att den sjönk otroligt många steg i lycko-trappan.
Jag var på återbesök på sjukhuset. Min läkare (som för övrigt är ungefär världens härligaste människa) såg inte alls så jätteglad ut, jag märkte direkt att han inte hade några goda nyheter, och väntade hela tiden på att han skulle komma med det där "MEN...".
När den kom, vilket som sagt inte alls var överaskande för min del, berättade han att en elakartad tumör (krångligt namn, minns det inte...) som var besläktat med cancer, hade suttit på min blindtarm, som f.ö. nu var bort som sagt. Därav den ovanligt kraftiga och inflammerade blindtarmen.
Tumören var borta, den hade ju som sagt suttit På blindtarmen, men en massa doktorer, inkluderat honom, hade beslutat att ändå göra en såkallad "säkerhetsoperation" för att kolla så att inga organ var skadade, kort sagt kolla så tumören inte hade hunnit sprida sig innan den togs bort i samband med blindtarmen.

Kul att veta dagen före ens student, huh? Herregud...

Så jag gick hela sommaren och Väntade på att få opereras, operationen var inte planerad fören den sista juli, mindre än en månad innan jag skulle upp till Stockholm och se Chris Cornell, en spelning jag hade väntat på och sett fram emot i flera månader.
Spelningen hotades även den, då min läkare sade att det kunde ta upp emot en MÅNAD innan såret hade läkt helt och hållet. Kul.

Operationen gick skitbra, när jag i september var på återbesök sade berättade läkaren att inget fel hade påträffats och att min kropp var som den skulle vara. Skönt.

Och konserten då? Klart den blev av. Jag var på benen bara någon vecka efter att jag blivit utskriven.
Jag kan säga att den dagen då jag blev utskriven kände jag mig Verkligen som en ny människa.


På tal om konserten... Ja, konserten. Har ju skrivit skitmycket om den innan här i bloggen... Allt jag kan säga var att det var mitt livs upplevelse. Det var så behövande för mig, med tanke på året som hade gått och hela mitt för den delen, att jag även idag inte kan finna ord.
Jag vet inte hur jag ska förklara det för att det ska på något sätt låta vettigt för er som läser, för jag förstår om ni tänker att "Ja, men det är ju bara En Konsert... !". Jag förstår. Men den är bara så det är/var, Chris Cornell har betytt en hel del för mig under en stor del av mitt liv. Både när jag var yngre då MTV's musikvideor var som en psykolog, däribland t.ex. Soundgardens "Black Hole Sun", och även nu sedan ett par år tillbaka, då jag finner att mycket i Chris texter och musik stämmer så bra in på mitt liv.
Det är mycket därför jag lyssnar på 90-talsmusik, framförallt grunge, jag känner igen mig så mycket. Jag minns så mycket, jag minns saker som jag Då aldrig trodde att jag skulle klara av att gå igenom (se. mina föräldras jobbiga och fleraårslånga skilsmässa som minst sagt påverkade oss barn), men som nu är långt gångna.
Jag gillar grungen för att jag påminner mig själv om att jag är stolt över mig själv.
Kan låta jättekonstigt, men det är så jävla sant.

Vad har hänt mer i år då? Tja, jag tror att ovanstående händelser är de Största, men det är en massa gammalt skit som kommit tillbaka gång på gång.
Med "gammalt skit" menar jag min farsa. JA, han är så "hemsk" som jag beskrivit honom så många gånger.
Jag kan säga att jag är jävligt mild när jag säger att han är en galen alkis.
Han är en Psykopatisk alkis.
Minnen från allt han har gjort mot mig och min familj, framförallt min mamma, minnen som jag helst väljer att inte nämna här, de minnena jagar mig Konstant, hela tiden, påföljt av det han gör periodvis, dagligen.
Jag kan inte längre ha ett normalt telefonsamtal eller vanligt samtal med honom längre. Det är bara de där jävla minnena som kommer upp, och att han hela tiden ska låta så jävla oskyldig och alltid finner en anledning till att trycka ner mig istället.
Kom inte här och försök uppfostra mig, senast du försökte det slutade det med att jag blev en hypokondrisk tvångstänkare och slutade på bupp. Sedärva.


Aja. Nu ska jag sluta gnälla. Där var ni mitt 2007, I guess you know why I'm gonna remember it, huh?

Peace.
/Liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0