inteallsfoerbannad

Apskit. Helvete. Fitta.
Jag tror det kvittar hur mycket "fula" ord jag skriver, min agression kommer ändå inte kunna förklaras.
JAG HATAR ATT JAG HAR ÅNGEST HELA FUCKING JÄVLA TIDEN.
Gaaah.
Jag hatar att min farsa hela tiden lyckas vända på allt och får mig och resten av familjen av verka vara syndabockarna.
Jag hatar att jag så många gånger i mitt liv har tagit på mig skulden, och fortfarande gör det.
Jag hatar att jag aldrig kan säga emot.
Jag vill bara skrika åt honom.
Jag hatar att min farsa aldrig lyssnar på mig.
Jag hatar att min farsa aldrig har lyssnat på mig.
Jag hatar att jag är så jävla lik min farsa.
Jag hatar att jag är så jävla lättlurad.
Jag hatar att se min mamma gå runt och vara ledsen hela tiden.
Jag hatar att se henne olycklig.
Jag önskar jag kunde ge henne det hon behövde, göra henne lycklig igen.
Jag önskar jag kunde göra mina syskon lyckliga.
Jag önskar att vi bara kunde börja om.
Hur många gånger ska jag gå på det? Varför bygger jag fortfarande upp förhoppningar?
Jag menar, spriten har varit hans största kärlek i snart 20 år, psykopat har han varit... tja, så länge jag kan minnas.
Idiot, det är vad jag är. Förlåt, men det är jag faktiskt. Det är så sjukt idiotiskt att bygga upp en massa förhoppningar n' shit när man vet hur det kommer sluta, för det har det gjort och gör det vareeeenda gång.

Sedan har jag vidare ångest för en massa andra grejer aswell, men dom tänker jag inte nämna här, då jag mycket väl riskerar att låta som en gnällig kärrig, som *host* vissa.

Sorry, sometimes you just gotta spit it out.

Peace.
/Liv.

Vedder för just nu Är han trösten.