Hat
Det är fan sjukt hur bra jag känner min pappa. Klart han har supit. Klart han ringde halv åtta i morse och berättade hur full han var och hur hemsk han är.
Fuck you. Jag visste det. Jag ville inte veta, men jag visste. Du är förutsägbar, du ger mig för många minnen.
Fan också. Fanfanfan.
Men jag ska iallafall på Salem med Viveka ikväll. Måste dra till hans äckliga lägenhet och hämta biljetterna. Gah. Vill inte.
Dagens musik är iallafall Pearl Jam. Speciellt textera.
Bästa Eddie Vedder.
Peace.
/Liv.
Fuck you. Jag visste det. Jag ville inte veta, men jag visste. Du är förutsägbar, du ger mig för många minnen.
Fan också. Fanfanfan.
Men jag ska iallafall på Salem med Viveka ikväll. Måste dra till hans äckliga lägenhet och hämta biljetterna. Gah. Vill inte.
Dagens musik är iallafall Pearl Jam. Speciellt textera.
Bästa Eddie Vedder.
Peace.
/Liv.
I'm here to fuck you all
Jag hade verkligen behövt komma in på någon utbildning, någon utbildning i någon stad så är lååångt ifrån Lund.
Varför? Tja, jag ska vara ärlig och säga att anledningen är inte bara för att jag hatar Lund och Skåne över allt jävla annat, utan även för att det funkar inte om jag pluggar i närheten av där jag bor.
Se bara på grundskolan - se bara på gymnasiet - se bara på mitt så kallade "plugg" på Komvux.
Jag skiter i det, och som vissa säger, jag skolkar, orkar helt enkelt inte.
Jag vet inte vad som flög i mig i trean "Jag har en bra idé! Jag pluggar svenska och samhäll på Komvux! DET blir säkert jättekul!".
Snacka om dum i huvudet. Såklart har jag skitit i studierna helt och hållet. Varför? Jag orkar helt enkelt inte.
Ångesten flyger på redan innan tanken på att "fan, imorgon måste jag till Komvux" knackar på. Helvete.
Sitter hemma och degar, kollar på film istället.
Jag lovar, jag har snart sett alla filmer som någonsin har skapats. Suck.
Ska söka till scenskolan i Göteborg. Måste bara komma på något snyggt att skriva.
Jag är fedt sugen på skådespeleriet. Eller varför inte bli regissör?
Fan. Jag vill. Men så kommer tanket på allt som måste göras, alla ångestfyllda inträdesprov med miljarder andra sökande.
Men för helvete, det skadar aldrig att försöka. Jag måste. Annars blir jag en jävla soffpotatis.
Jag vill ut. Alltså inte ut, utan ut-ut. Ut i den stora världen, som man lite halvfjolligt kan säga.
Jag vill till the Us, och inte för, som jävla många andra, för att bli superstjärna och superrik och supersnygg och superbäst och hela det där super-kitet. Inte för att jag har varit där innan, men jag finner bara ett jävla lugn från det landet. Kan låta jävligt konstigt med tanke på hur mycket skit det landet bär med sig och hur jävla hysteriskt det är där. Men jag hade inte tackat nej till att bo i, låt oss säga, Chicago. Eller Seattle. Eller New York. Los Angeles vetefan. San Fran är vackert med. Men jag är mest insatt på de två första städerna.
Vet inte varför. Det är det där lugnet återigen. Svårt att förklara.
Awell.
Dagens musik är Soundgarden. Framförallt plattan "Louder than Love". Pure music, people.
Som köttätare ska jag snart stoppa in lite kött i ugnen och göra lite potaoutismous (skånska) till.
Vadårå? Jag har inte råd till att bli vegetarian en tredje gång, då min morsa med jävligt stor sannolikhet inte kommer pröjsa för min mat. I haven't got the money. Det får bli ett framtida projekt när jag har en egen, förhoppningsvis, bra ekonomi.
På tal om verkligen ingenting så tror jag min farsa återigen har supit. Surprise? - Oh no.
Speciellt med tanke på att vi planerat ska gå på Salem al Fakir och hon där Maia Hirsawa ellerhurfandetnustavas imorgon.
Han har alltid haft en liten "thing" för att supa skallen av sig dagen/några dagar innan vi ska göra något, han och jag. Det slutar alltid med att någon av mina vänner får en gratisbiljett till ett evenemang av något slag.
Kul den, kul för mig, halvkul för min farsa, ångest för mig.
JAJA.
Nu ska jag sluta bajsa, och istället lyssna på "Ty Cobb" (JA, Soundgarden) och inom några minuter kolla på tredje Harry Potter-filmen. Det ni.
En bild på Chris för att han är otroligt het på den här bilden.
Peace.
/Liv.
Varför? Tja, jag ska vara ärlig och säga att anledningen är inte bara för att jag hatar Lund och Skåne över allt jävla annat, utan även för att det funkar inte om jag pluggar i närheten av där jag bor.
Se bara på grundskolan - se bara på gymnasiet - se bara på mitt så kallade "plugg" på Komvux.
Jag skiter i det, och som vissa säger, jag skolkar, orkar helt enkelt inte.
Jag vet inte vad som flög i mig i trean "Jag har en bra idé! Jag pluggar svenska och samhäll på Komvux! DET blir säkert jättekul!".
Snacka om dum i huvudet. Såklart har jag skitit i studierna helt och hållet. Varför? Jag orkar helt enkelt inte.
Ångesten flyger på redan innan tanken på att "fan, imorgon måste jag till Komvux" knackar på. Helvete.
Sitter hemma och degar, kollar på film istället.
Jag lovar, jag har snart sett alla filmer som någonsin har skapats. Suck.
Ska söka till scenskolan i Göteborg. Måste bara komma på något snyggt att skriva.
Jag är fedt sugen på skådespeleriet. Eller varför inte bli regissör?
Fan. Jag vill. Men så kommer tanket på allt som måste göras, alla ångestfyllda inträdesprov med miljarder andra sökande.
Men för helvete, det skadar aldrig att försöka. Jag måste. Annars blir jag en jävla soffpotatis.
Jag vill ut. Alltså inte ut, utan ut-ut. Ut i den stora världen, som man lite halvfjolligt kan säga.
Jag vill till the Us, och inte för, som jävla många andra, för att bli superstjärna och superrik och supersnygg och superbäst och hela det där super-kitet. Inte för att jag har varit där innan, men jag finner bara ett jävla lugn från det landet. Kan låta jävligt konstigt med tanke på hur mycket skit det landet bär med sig och hur jävla hysteriskt det är där. Men jag hade inte tackat nej till att bo i, låt oss säga, Chicago. Eller Seattle. Eller New York. Los Angeles vetefan. San Fran är vackert med. Men jag är mest insatt på de två första städerna.
Vet inte varför. Det är det där lugnet återigen. Svårt att förklara.
Awell.
Dagens musik är Soundgarden. Framförallt plattan "Louder than Love". Pure music, people.
Som köttätare ska jag snart stoppa in lite kött i ugnen och göra lite potaoutismous (skånska) till.
Vadårå? Jag har inte råd till att bli vegetarian en tredje gång, då min morsa med jävligt stor sannolikhet inte kommer pröjsa för min mat. I haven't got the money. Det får bli ett framtida projekt när jag har en egen, förhoppningsvis, bra ekonomi.
På tal om verkligen ingenting så tror jag min farsa återigen har supit. Surprise? - Oh no.
Speciellt med tanke på att vi planerat ska gå på Salem al Fakir och hon där Maia Hirsawa ellerhurfandetnustavas imorgon.
Han har alltid haft en liten "thing" för att supa skallen av sig dagen/några dagar innan vi ska göra något, han och jag. Det slutar alltid med att någon av mina vänner får en gratisbiljett till ett evenemang av något slag.
Kul den, kul för mig, halvkul för min farsa, ångest för mig.
JAJA.
Nu ska jag sluta bajsa, och istället lyssna på "Ty Cobb" (JA, Soundgarden) och inom några minuter kolla på tredje Harry Potter-filmen. Det ni.
En bild på Chris för att han är otroligt het på den här bilden.
Peace.
/Liv.
Äh, jag tänker inte skriva något. Jag älskar dom, helt enkelt. Tacka Gud för 90-talets musik.
Love to the mother
Jag älskar verkligen min mamma, det finns ingen som får mig att må bra och tycka om mig själv så mycket som hon gör.
Jag kommer aldrig glömma när hon klampade in på Fågelskolans mellanstadiegård och verkligen Skällde ut gruppen tjejer som hade mobbat mig under ett års tid. Verkligen skällde, tryckte ner dom.
Om dom var värda att tryckas ner på? Självklart. Ett gäng idiotiska skitmobbare förtjänar inte att komma undan med något milt "nu får ni skärpa er"-snack.
Några dagar senare kom dom krypandes till mig och sade "Förlåt". Självklart godtog jag den mesiga förlåtelsen, men jag förlät dom aldrig riktigt. Aldrig skulle jag göra det, och jag kommer heller aldrig göra det.
Jag brukar se brudarna då och då, ibland på stan eller på bussen, och jag märker att dom minns.
Och jag älskar att dom minns. Att dom minns hur den galna "kärringjäveln" skämde ut dom inför en hel skola.
Och jag njuter att av dom minns det. Jag tror och hoppas dom kommer minnas den stunden för resten av deras liv.
Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att hon gick till skolan och satte ett stop på det hela.
Ni förstår, på den tiden var min dåvarande skolas lärare allt för ego, mesiga och för upptagna med sitt eget patetiska, minimalitiska såkallade "liv", att dom inte orkade göra något åt det som hände, fast dom visste att det skedde. Dom sade bara "Vi ska säga till tjejerna, Liv, vi lovar." eller "Dom kommer sluta om du Ignorerar dom".
Så istället klampade min coola morsa in och satte stop för det hela.
O, så tacksam jag är över det.
Jag brukar nämna det för henne så ofta och så mycket jag kan, inget barn ska utsättas för mobbing. Jag kommer göra allt för att mina framtida barn inte ska få bli utsatta för samma sak som jag blev flera gånger under min skoltid. INGET barn förtjänar det, hur dumt det än är. Det sätter sig. Jag kommer aldrig läkas från orden, minnena, men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde då.
Mamma får mig alltid att må så jävla bra. Jag är inte direkt den där människan som tar för mig så mycket, mitt självförtroende är inte alltid på topp. Visst, jag skiter i hur folk tycker att jag beter mig, det har jag mycket att tacka för mina unga tonår som Arkfan då jag lyssnade ivrigt till Ola Salos predikningar om att vara sig själv. Det funkade väldigt bra på mig, ska jag säga er.
Men när det kommer till att lita och tro på sig själv i skolan, i frågan om att söka jobb, på jobb osv är jag väldigt undandragen och skippar helst att agera och prata. Till exempel har jag velat syssla med skådespelandet eller regisserandet sedan jag gick i fyran, men aldrig riktigt trott på mig själv, trott att jag kunnat, att jag varit tillräckligt bra.
Sure, jag har gått på otaliga teatergrupper och haft hur kul som helst, jag gick ju även för fan estetisk teater på gymnasiet. Men när det gäller frågan om att verkligen Satsa på det, har jag alltid varit sjukt tveksam och alltid tänkt "Ah, men vafan, jag kommer ändå aldrig komma in, så varför ska jag ens försöka att söka?".
Men mamma har fått mig att inse att vafan, knappt någon, typ fem procent, om ens det, av de som har gått eller går på scenskolan kommer in på första försöker, vissa kommer inte in förens vid fjärde eller femte försöket.
Det Skadar Aldrig Att Försöka.
Och om man inte kommer in är det bara att försöka nästa år igen.
Det får mig verkligen att må bra, att känna mig bra. Jag har så svårt att lita på mig själv, att tycka om mig själv, att respektera mig själv. Men alltid när jag har haft ett "seriöst" samtal med morsan, slutar det alltid med att jag mår så otroligt bra, som nu, att jag verkligen Älskar mig själv. Faktiskt. Allvarligt.
Mamma får mig verkligen att må bra, jag älskar verkligen henne. Jag kan bara säga att hon är den starkaste människan jag vet. Hon har varit med om så otroligt jävla mycket under hennes 45-åriga liv, bland annat en jobbig uppväxt i Finland med en massa problem med föräldrarna och syskonet och hela jävla släkten, med en exmake (min farsa) som oftast beter sig helt jävla sjukt och har en Stor Passion för att ge människorna i sin omgiving äckligt mycket ångest, problem med jobb, utbildat sig till något (arkitekt) som hon nästan genast ångrat sig för att hon utbildat sig till. Hon berättade för mig idag att hon skulle ha utbildat sig till regissör om hon skulle ha utbildat sig idag. Snacka om skillnad, va?
Och ändå, trots att hon har haft så jävla mycket problem i sitt liv, orkar hon lägga ner tid på att få mig att må bra och tycka om mig själv. Det tackar jag henne för, så jävla mycket. Jag älskar henne så otroligt mycket.
Pusspusspuss och en massa kärlek till dig, mamma.
Peace.
/Liv.
Jag kommer aldrig glömma när hon klampade in på Fågelskolans mellanstadiegård och verkligen Skällde ut gruppen tjejer som hade mobbat mig under ett års tid. Verkligen skällde, tryckte ner dom.
Om dom var värda att tryckas ner på? Självklart. Ett gäng idiotiska skitmobbare förtjänar inte att komma undan med något milt "nu får ni skärpa er"-snack.
Några dagar senare kom dom krypandes till mig och sade "Förlåt". Självklart godtog jag den mesiga förlåtelsen, men jag förlät dom aldrig riktigt. Aldrig skulle jag göra det, och jag kommer heller aldrig göra det.
Jag brukar se brudarna då och då, ibland på stan eller på bussen, och jag märker att dom minns.
Och jag älskar att dom minns. Att dom minns hur den galna "kärringjäveln" skämde ut dom inför en hel skola.
Och jag njuter att av dom minns det. Jag tror och hoppas dom kommer minnas den stunden för resten av deras liv.
Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att hon gick till skolan och satte ett stop på det hela.
Ni förstår, på den tiden var min dåvarande skolas lärare allt för ego, mesiga och för upptagna med sitt eget patetiska, minimalitiska såkallade "liv", att dom inte orkade göra något åt det som hände, fast dom visste att det skedde. Dom sade bara "Vi ska säga till tjejerna, Liv, vi lovar." eller "Dom kommer sluta om du Ignorerar dom".
Så istället klampade min coola morsa in och satte stop för det hela.
O, så tacksam jag är över det.
Jag brukar nämna det för henne så ofta och så mycket jag kan, inget barn ska utsättas för mobbing. Jag kommer göra allt för att mina framtida barn inte ska få bli utsatta för samma sak som jag blev flera gånger under min skoltid. INGET barn förtjänar det, hur dumt det än är. Det sätter sig. Jag kommer aldrig läkas från orden, minnena, men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde då.
Mamma får mig alltid att må så jävla bra. Jag är inte direkt den där människan som tar för mig så mycket, mitt självförtroende är inte alltid på topp. Visst, jag skiter i hur folk tycker att jag beter mig, det har jag mycket att tacka för mina unga tonår som Arkfan då jag lyssnade ivrigt till Ola Salos predikningar om att vara sig själv. Det funkade väldigt bra på mig, ska jag säga er.
Men när det kommer till att lita och tro på sig själv i skolan, i frågan om att söka jobb, på jobb osv är jag väldigt undandragen och skippar helst att agera och prata. Till exempel har jag velat syssla med skådespelandet eller regisserandet sedan jag gick i fyran, men aldrig riktigt trott på mig själv, trott att jag kunnat, att jag varit tillräckligt bra.
Sure, jag har gått på otaliga teatergrupper och haft hur kul som helst, jag gick ju även för fan estetisk teater på gymnasiet. Men när det gäller frågan om att verkligen Satsa på det, har jag alltid varit sjukt tveksam och alltid tänkt "Ah, men vafan, jag kommer ändå aldrig komma in, så varför ska jag ens försöka att söka?".
Men mamma har fått mig att inse att vafan, knappt någon, typ fem procent, om ens det, av de som har gått eller går på scenskolan kommer in på första försöker, vissa kommer inte in förens vid fjärde eller femte försöket.
Det Skadar Aldrig Att Försöka.
Och om man inte kommer in är det bara att försöka nästa år igen.
Det får mig verkligen att må bra, att känna mig bra. Jag har så svårt att lita på mig själv, att tycka om mig själv, att respektera mig själv. Men alltid när jag har haft ett "seriöst" samtal med morsan, slutar det alltid med att jag mår så otroligt bra, som nu, att jag verkligen Älskar mig själv. Faktiskt. Allvarligt.
Mamma får mig verkligen att må bra, jag älskar verkligen henne. Jag kan bara säga att hon är den starkaste människan jag vet. Hon har varit med om så otroligt jävla mycket under hennes 45-åriga liv, bland annat en jobbig uppväxt i Finland med en massa problem med föräldrarna och syskonet och hela jävla släkten, med en exmake (min farsa) som oftast beter sig helt jävla sjukt och har en Stor Passion för att ge människorna i sin omgiving äckligt mycket ångest, problem med jobb, utbildat sig till något (arkitekt) som hon nästan genast ångrat sig för att hon utbildat sig till. Hon berättade för mig idag att hon skulle ha utbildat sig till regissör om hon skulle ha utbildat sig idag. Snacka om skillnad, va?
Och ändå, trots att hon har haft så jävla mycket problem i sitt liv, orkar hon lägga ner tid på att få mig att må bra och tycka om mig själv. Det tackar jag henne för, så jävla mycket. Jag älskar henne så otroligt mycket.
Pusspusspuss och en massa kärlek till dig, mamma.
Peace.
/Liv.
Jag dras till långhåriga musiker
Det är något jag inte kan rå för, och verkligen inte tänker ändra på.
Soundgarden - Sure, Chris och resten av medlemmarna (med ett frågetecken efter Kim) har klippt av 90-talsfrillan och kör nu mer på den "halvlånga" rockfrisyren, åtminstone Chris. Detta betyder inte att dom är sämre för att dom har kortare hår, ohnej, dom är fortfarande superdupermegabra på sina egna håll.
Pearl Jam behöver jag nästan inte nämna. Varenda jävla låt påverkar mig på ett eller annat sätt, lilla Eddie med den stora rösten. Jag har aldrig varit inne i en så stor Pearl Jam-period som jag är just nu. It's nice.
Musiken är och har alltid varit helt fenomenal.
Stefan Sundström är en annan man med rätt halvlångt hår som jag lyssnar på. Mattias Hellberg likaså.
Jay Kay hade lite halvlångt hår ett tag när Jamiroquai var som härligast.
Det är nästan verkligen så - Om man gillar musik där musikerna har långt, långt hår lyssnar man antingen på hårdrock eller grunge. Jag kan med jävligt stor sannolikhet säga att jag tillhör gruppen som lyssnar på det andra, hårdrock har aldrig riktigt tilltalat mig.
Bara för att förklara hur jävla bra musiken är, rekommenderar jag er, min kära vänner, att lyssna/se på nedanstående video, det är en live-spelning från -92 med Vedder och hans fenomenala Peal Jam som framför en låt som jag blir gråtfärdig av nästan varje gång jag lyssnar på den - "Jeremy". Ett stort jävla fett mästerverk.
Peace.
/Liv.
Soundgarden - Sure, Chris och resten av medlemmarna (med ett frågetecken efter Kim) har klippt av 90-talsfrillan och kör nu mer på den "halvlånga" rockfrisyren, åtminstone Chris. Detta betyder inte att dom är sämre för att dom har kortare hår, ohnej, dom är fortfarande superdupermegabra på sina egna håll.
Pearl Jam behöver jag nästan inte nämna. Varenda jävla låt påverkar mig på ett eller annat sätt, lilla Eddie med den stora rösten. Jag har aldrig varit inne i en så stor Pearl Jam-period som jag är just nu. It's nice.
Musiken är och har alltid varit helt fenomenal.
Stefan Sundström är en annan man med rätt halvlångt hår som jag lyssnar på. Mattias Hellberg likaså.
Jay Kay hade lite halvlångt hår ett tag när Jamiroquai var som härligast.
Det är nästan verkligen så - Om man gillar musik där musikerna har långt, långt hår lyssnar man antingen på hårdrock eller grunge. Jag kan med jävligt stor sannolikhet säga att jag tillhör gruppen som lyssnar på det andra, hårdrock har aldrig riktigt tilltalat mig.
Bara för att förklara hur jävla bra musiken är, rekommenderar jag er, min kära vänner, att lyssna/se på nedanstående video, det är en live-spelning från -92 med Vedder och hans fenomenala Peal Jam som framför en låt som jag blir gråtfärdig av nästan varje gång jag lyssnar på den - "Jeremy". Ett stort jävla fett mästerverk.
Peace.
/Liv.
Movies n' cigarettes
Jag tänkte sluta igår, men så kom jag på mig själv med att ha köpt ett paket West.
SMART.
Om jag nu ska fortsätta kunde jag väl iallafall ha köpt Camel?
Jaja... Just nu kan jag nog inte sluta, har för mycket skit omkring mig för att jag ska kunna lägga av det som har varit min last de senaste fyra åren...
(Bara för det ska jag ta en cigarett nu)
På tal om annat är dagens tema inom film vampyrer. Why? Don't know. Har kollat på "Dracula" från 1992 med överheta Gary Oldman som Dracula. På ett sätt är filmen äckligt B, men den är på ett annat väldigt vacker...
Awell, nu blir det snart dags för "Interview with the vampire". M-m-m.
Egentligen skulle River Phoenix spelat Christian Slaters roll, men ja... Fast Christian är bra han med!
Älskar "True Romance" (där för övrigt även Gary Oldman är med!), hela den filmen är så jäääkla bra. M-m.
Föresten var nog även vampyrtema på gårdagens filmer. Såg "The Lost Boys".
GUD vad bra film. Kiefer Sutherland är väldigt brabrabra i den filmen.
Förlåt, men jag är helt såld på sent 80 och 90-talsfilmer. Så jävla bra.
Fast när det kommer till 90-talet kan filmen vara från vilket 90-tals år som helst - ALLA 90-talets filmer är fucking mästerverk.
Men jag måste ändå säga att 90-talet är detsamma både film- och musikmässigt - De första fem åren är även de bästa...
DAEMN vilken filmnörd jag blivit! But ah like it!
Peace.
/Liv.
Egoism, it all just feels like the old days
Nej, men så trevligt. Mina föräldrar har precis bråkat för första gången på faktiskt ett bra tag.
Jag är rätt stolt över dom, på ett sätt, då deras hobby för ett par år sedan var att bråka så mycket, så högt, om så meningslösa saker som möjligt, så nära oss barn som möjligt (bråken fick och gärna Handla om oss barn, så vi skulle få lite ångest).
Idag bråkade dom om julen. Ja - Julen.
Vart vi ska vara i år osv (vi brukade köra på varannan-stylen). Morsan jobbar juldagen och annandagen, så hon tänkte lite smart att vi kunde vara hos henne på julafton. Åtminstone halva dagen, och andra halvan hos farsan.
Men neeej, det funkade inte för min jobbiga farsa, som redan hade bestämt hur det skulle ligga till innan hans ens hade Tänkt på att ringa och höra med morsan.
Han vägrade ge sig, han vägrade till och med ge morsan halva dagen.
Jag menar - Hur jävla egoistisk får man egentligen vara?
Så det har skrikits, det har förts över ångest på oss barn - Precis så som det var under hela min upptäxt.
Nice, sweet memories. (?)
Dagens bild är på Keifer Sutherland från "Stand by Me", mest för att han är snyggast i den filmen. Han var jävligt snygg när han var ung. Inte för att han är så o-fager nu...
Peace.
/Liv.
Jag är rätt stolt över dom, på ett sätt, då deras hobby för ett par år sedan var att bråka så mycket, så högt, om så meningslösa saker som möjligt, så nära oss barn som möjligt (bråken fick och gärna Handla om oss barn, så vi skulle få lite ångest).
Idag bråkade dom om julen. Ja - Julen.
Vart vi ska vara i år osv (vi brukade köra på varannan-stylen). Morsan jobbar juldagen och annandagen, så hon tänkte lite smart att vi kunde vara hos henne på julafton. Åtminstone halva dagen, och andra halvan hos farsan.
Men neeej, det funkade inte för min jobbiga farsa, som redan hade bestämt hur det skulle ligga till innan hans ens hade Tänkt på att ringa och höra med morsan.
Han vägrade ge sig, han vägrade till och med ge morsan halva dagen.
Jag menar - Hur jävla egoistisk får man egentligen vara?
Så det har skrikits, det har förts över ångest på oss barn - Precis så som det var under hela min upptäxt.
Nice, sweet memories. (?)
Dagens bild är på Keifer Sutherland från "Stand by Me", mest för att han är snyggast i den filmen. Han var jävligt snygg när han var ung. Inte för att han är så o-fager nu...
Peace.
/Liv.
Pure lycka
Dagens musik är Helt klart Soundgarden och underbara Pearl Jam.
Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar 90-talets underbara grunge.
Eller rock? Eller hårdrock? Vad ska man kalla det för?
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket (tycker det är hård rock, men inte hårdrock, utan hård rock).
Så länge jag gillar/älskar det är det bra för min del.
(Eftersom jag hela tiden lägger upp bilder på Soundgarden, får jag väl göra ett undantag och lägga upp en på Pearl Jam då, för att göra er lite satisfied).
Peace.
/Liv.
Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar 90-talets underbara grunge.
Eller rock? Eller hårdrock? Vad ska man kalla det för?
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket (tycker det är hård rock, men inte hårdrock, utan hård rock).
Så länge jag gillar/älskar det är det bra för min del.
(Eftersom jag hela tiden lägger upp bilder på Soundgarden, får jag väl göra ett undantag och lägga upp en på Pearl Jam då, för att göra er lite satisfied).
Peace.
/Liv.
You know what I mean?
För tilfället känner jag mig som världens största skitkuk och vill helst bara skrika.
Har jag någon anledning till att Inte skrika, är det jag undrar.
En gång i veckan sätter jag mig i Domkyrkan, tänder ett ljus för River och ber samtidigt en tyst bön till, ja, Gud vet jag inte om det är, men jag antar det. Jag ber iallafall till Någon. Ber om att få lite mindre ångest, ber om att denna Någon skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig lite.
Fan. Jag känner mig bara som en äcklig ungjävel. Kanske är vad jag är?
FAN.
Jag vet att det är något jag behöver, men Vad det är, det vet jag inte.
Har jag någon anledning till att Inte skrika, är det jag undrar.
En gång i veckan sätter jag mig i Domkyrkan, tänder ett ljus för River och ber samtidigt en tyst bön till, ja, Gud vet jag inte om det är, men jag antar det. Jag ber iallafall till Någon. Ber om att få lite mindre ångest, ber om att denna Någon skulle kunna hjälpa mig. Hjälpa mig lite.
Fan. Jag känner mig bara som en äcklig ungjävel. Kanske är vad jag är?
FAN.
Jag vet att det är något jag behöver, men Vad det är, det vet jag inte.
Great actors
Om det är några jag skulle vilja spelat emot, är det utan tvekan
Ralph Fiennes
och Gary Oldman
, för att båda två är så äckligt, äckligt bra skådespelare. När det kommer till brittiska aktörer är jag helt såld, enligt mig finns världens bästa skådespelare i - ja just det, - England.
Två undantag är iofs River Phoenix och Keanu Reeves, som både var/är från USA. ... Dock föddes i Keanu i Libanon, men ja, han "håller till" i USA nuförtiden - vad jag vet... Aja.
Men jag menar, förutom männen på de två bilderna ovan, har vi... ja, - just listen:
Ralph Fiennes
och Gary Oldman
, för att båda två är så äckligt, äckligt bra skådespelare. När det kommer till brittiska aktörer är jag helt såld, enligt mig finns världens bästa skådespelare i - ja just det, - England.
Två undantag är iofs River Phoenix och Keanu Reeves, som både var/är från USA. ... Dock föddes i Keanu i Libanon, men ja, han "håller till" i USA nuförtiden - vad jag vet... Aja.
Men jag menar, förutom männen på de två bilderna ovan, har vi... ja, - just listen:
Kenneth Branagh, Joseph Fiennes, Jeremy Irons (!!!), Alan Rickman, David Thewlis osv...
MUMMA, säger jag.
Peace.
/Liv.
Det här är ett perfekt framträdande, om ni frågar mig
Fy fan vad jag älskar Jay's röst.
Peace.
/Liv.
Någon form av meditation
När jag är orolig, har mer ångest än vanligt, eller bara känner mig allmänt skit, brukar jag lyssna på Peter Jöback.
Ja, det är faktiskt sant. Kanske låter lite konstigt, men det är faktiskt sant.
Det är något med Jöback som alltid, alltid, alltid har fått mig så jävla lugn.
Just nu är hans "Jag kommer hem igen till jul" bäst för mitt humör.
Kan låta lite gay, men det hjälper, och det är viktigast, för mig iallafall...
Jag vill ha... den tröjan
Sure, Cornell är en mycket fager man, men tröjan - Oh, tröjan!
En gammal klassisk Soundgarden-tröja, fan vad jag vill ha den... Tyvärr finns det inte allt för många ex kvar av de uråldriga t-shirtarna, och de som finns kostar ungefär miljarder kronor... Uh.
Men fin är den iallafall!
Bilden är för övrigt från någon spelning i the U to da S för någon/några veckor sedan... Han börjar få långt hår, fint!
Nu ska jag snart in till stan och käka kyckligpaj och dricka chailatte på Ariman.
Peace!
/Liv.
Of Mice and Men
Kanske lite småporrig bild, men jag tycker den beskriver denna fantastiska film/bok perkfekt.
Vet inte hur ni hade det, men när iallafall jag gick i typ sjuan-åttan läste vi Steinbeck's bok på engelskan, och efter det "belönades" vi med att få se filmen.
Sedan den dagen har den filmen varit en av mina absoluta favoriter.
John Malkovich, jag säger bara John Malkovich.
Precis som DiCaprio i "What's eating Gilbert Grape" får Malkovich uppdraget att spela en psykiskt störd man. Vissa skådespelare skulle gjort detta något så fruktansvärt dåligt, men båda de här skådespelarna gör otroliga insatser, insatser som kommer vara ihågkomna för alltid. Visserligen har var diCaprio uppmärksammats mer för sin roll som Arnie, men jag tycker Malkovich gör en Minst lika bra insats som Lennie.
Hela filmen är så... hemsk. Fast vacker på samma gång.
Gary Sinise (- Ja, det är Lt. Dan från "Forrest Gump" och - Ja, det är Mac Taylor från "CSI NY") och Malkovich är så otroligt samspelta, deras rollkaraktärers relation är hela tiden på en skör tråd, speciellt från Gary's karaktär George's synvinkel.
Det är aldrig lätt att ta hand om en psykiskt sjuk person, hur mycket man än älskar den, de behöver så mycket omsorg, uppsyn 24/7. Ibland finns det till slut bara en utväg, som i denna film.
Har inte sett den här filmen på hur länge som helst, men jag tänkte faktiskt sätta mig ned och titta på den nu. Det är som att träffa en kär gammal vän igen, man är verkligen förväntansfull och man njuter, för man vet hur vännen/filmen är, men det är alltid nya saker man upptäcker med den.
Peace.
/Liv.
Random
Längtar till tisdag då jag får min lön och tar en chai thé på Nova. Nice... Behöver pengar som fan. Har inte rökt sedan igåreftermiddag. Är dock inte så galet röksugen som kunde ha varit, men jag hade inte direkt tackat nej till en cigarett...
Längtar till den 30:e då jag och farsan ska se Salem. Han ringde igår och frågade om jag vill henka på, han ville jättegärna se Salem (han är minst lika besatt som jag...). Efter som alla i min umgängeskrets har dissat tanken om att se Salem så sa jag helt klart "Ja". Får dessutom biljetten betald, vilket är gutt då jag kommer äga 200 kronor extra denna månad. Kommer behövas.
Längtar till nyår då jag antagligen ska upp till Norrland, till Anna och Hans och festa. Jag älskar Norrland, jag älskar norra Sverige. Sjukt stor skillnad från där och här, folk Är verkligen mer avslappnade där uppe.
Är sjukt trött på Skaune (Skåne).
Nice, nice.
Nu ska jag lyssna på Salem, tja tja,
Peace.
/Liv
Längtar till den 30:e då jag och farsan ska se Salem. Han ringde igår och frågade om jag vill henka på, han ville jättegärna se Salem (han är minst lika besatt som jag...). Efter som alla i min umgängeskrets har dissat tanken om att se Salem så sa jag helt klart "Ja". Får dessutom biljetten betald, vilket är gutt då jag kommer äga 200 kronor extra denna månad. Kommer behövas.
Längtar till nyår då jag antagligen ska upp till Norrland, till Anna och Hans och festa. Jag älskar Norrland, jag älskar norra Sverige. Sjukt stor skillnad från där och här, folk Är verkligen mer avslappnade där uppe.
Är sjukt trött på Skaune (Skåne).
Nice, nice.
Nu ska jag lyssna på Salem, tja tja,
Peace.
/Liv
När löningen kommer ska jag...
- Köpa Salem-biljett.
- Köpa vantar+halsduk, jag börjar seriöst frysa ihjäl.
- Njuta av att jag inte längre behöver vara pank.
Önskar jag kunde ha skrivit till "Köpa Chris-biljett".
Tyvärr kan jag inte det. Resten av hans årlånga turné äger rum in the US och Mexico. Uhuh, vill se honom igen, som fan. Vill höra "Can't change me" live, eller varför inte "Follow my Way".
GAH.
Igår träffade jag Natalie på bussen. Länge sedan man träffade den kvinnan, helvete vad jag har saknat henne... Flummigt som vanligt. Hoho. Vi ska Ariman-hänga med det gamla Ariman-hänga-gänget någon gång nästa vecka.
Jag insåg förra veckan att jag har hängt på Ariman sedan jag var tretton. DET är galet.
Peace.
/Liv.
- Köpa vantar+halsduk, jag börjar seriöst frysa ihjäl.
- Njuta av att jag inte längre behöver vara pank.
Önskar jag kunde ha skrivit till "Köpa Chris-biljett".
Tyvärr kan jag inte det. Resten av hans årlånga turné äger rum in the US och Mexico. Uhuh, vill se honom igen, som fan. Vill höra "Can't change me" live, eller varför inte "Follow my Way".
GAH.
Igår träffade jag Natalie på bussen. Länge sedan man träffade den kvinnan, helvete vad jag har saknat henne... Flummigt som vanligt. Hoho. Vi ska Ariman-hänga med det gamla Ariman-hänga-gänget någon gång nästa vecka.
Jag insåg förra veckan att jag har hängt på Ariman sedan jag var tretton. DET är galet.
Peace.
/Liv.
Masterpieces.
Jag har suttit hela jävla förmiddagen framför datorn och lyssnat på Soundgarden.
Jag har inte gjort något speciellt, jag har knappt gjort något alls, bara lyssnat.
Fy fan vilken musik alltså... "Hands all Over", jag ryser så jävla mycket.
Allting. Ärligt talat - Fy fan vilket bra band det var.
Lyssna/se bara:
Peace.
/Liv.
Jag har inte gjort något speciellt, jag har knappt gjort något alls, bara lyssnat.
Fy fan vilken musik alltså... "Hands all Over", jag ryser så jävla mycket.
Allting. Ärligt talat - Fy fan vilket bra band det var.
Lyssna/se bara:
Peace.
/Liv.
Vackert
Uriel. Snyft, snygt. Otroligt vacker låt.
NEJ jag är inte "efter". Har bara inte lyssnat på Ark på ungefär tusen år.
Vet ni en sjuk sak, på tal om Ark? Jag har fanemig inte köpt senaste plattan än.
DET är sjukt! Jag, som inför de andra skivsläppen, stod och köade utanför Folk å Rock (ja, det är faktiskt sant. Kom dit typ tio minuter innan dom öppnade), bara för att jag trodde att det skulle vara tuuuusentals andra där och köa för att få skivan.
- Såklart var det ingen annan där, bara jag och, iallafall inför ILWT och SOTA, mina vänner.
Fast nu kom jag faktiskt på en annan sak också.
- Jag har inte köpt We Are The Ark heller.
Joooo jag har den, ta det lugnt för helvete, hur skulle jag ha kunnat klarat av mina tidiga tonår UTAN den plattan? Den plattan var fan mitt liv i fyra, fem år!
Men läget är faktiskt som så att den WATA-skivan jag har är min äldre brors. Han köpte den på releasedatumet, då han var ett EXTREMT arkfreak (det kan man inte tro nu, förutom när Calleth spelas och han nästan får tårar i ögonen).
Jag fick "ta över" skivan kring julen -00, då han helt plötsligt tröttnade på Ark. Kort förälskelse där, ja. Fast han var på lite signeringar och spelningar även senare, men han var och är absolut inte lika besatt som han var innan.
Jag kommer aldrig glömma hur han sprang in på sitt rum med ett färsk ex av WATA och skrek "Liv, Liv, du måste komma in här och lyssna på 'Let your body decide'!".
Och lyssna, det gjorde, och besatt, det blev jag.
Så på en sida av WATAcdpappersgrejen (kommer inte på vad det kallas för) står det "Till Alexander från The Ark" med allas små, och rätt groteskt fula, autografer på.
Jag önskar som fan att jag hade varit på den signeringen, den var tydligen helt galen...
Så it's not my WATA-skiva, ändå är det SJUKT sönderspelad, om jag inte minns fel är det bara spår 1-6 eller 7 som funkar, resten är helt omöliga att spela. Lite buhu, men jag tänker aldrig, aldrig hutta skivan i papperskorgen.
Den representerar så otroligt många minnen och lyckliga stunder.
Kommer väl köpa Prayer for the Weekend inom en snar framtid, jag har helt ärligt inte haft pengar eller lust att göra det. Gillar inte den sååå mycket, sure den har ett par skitbra spår, men den är inte så AARGH-bra som de tidigare Arkplattorna har vartt (tja, förutom SOTA). Fan vad jag känner mig så "Böl, jag tycker inte ooom Ark längre, Ola har inte längre fjäderboa på sig!".
Sure, det kanske han inte har, och sure, jag erkänner att jag var så för två, tre år sedan.
Jag gillade inte att Ark förändrades, tyckte det var skitjobbigt eftersom jag hade så jävla kul de tidigare åren.
Jag fattade inte att jag fortfarande kunde ha roligt trots att jag inte var 12 längre och det inte längre var 2000.
Det insåg jag inte förens i början av 2006, då insåg jag verkligen hur jävla roligt jag hade haft det under 2005.
2005 var verkligen ett fullkomligt utflippat år. Så jävla roligt vi hade, Anna, Yavi och jag.
Jävla dundergäng var vi fan. Fan vad det där lät töntigt... Awell.
Peace på er!
/Liv.
NEJ jag är inte "efter". Har bara inte lyssnat på Ark på ungefär tusen år.
Vet ni en sjuk sak, på tal om Ark? Jag har fanemig inte köpt senaste plattan än.
DET är sjukt! Jag, som inför de andra skivsläppen, stod och köade utanför Folk å Rock (ja, det är faktiskt sant. Kom dit typ tio minuter innan dom öppnade), bara för att jag trodde att det skulle vara tuuuusentals andra där och köa för att få skivan.
- Såklart var det ingen annan där, bara jag och, iallafall inför ILWT och SOTA, mina vänner.
Fast nu kom jag faktiskt på en annan sak också.
- Jag har inte köpt We Are The Ark heller.
Joooo jag har den, ta det lugnt för helvete, hur skulle jag ha kunnat klarat av mina tidiga tonår UTAN den plattan? Den plattan var fan mitt liv i fyra, fem år!
Men läget är faktiskt som så att den WATA-skivan jag har är min äldre brors. Han köpte den på releasedatumet, då han var ett EXTREMT arkfreak (det kan man inte tro nu, förutom när Calleth spelas och han nästan får tårar i ögonen).
Jag fick "ta över" skivan kring julen -00, då han helt plötsligt tröttnade på Ark. Kort förälskelse där, ja. Fast han var på lite signeringar och spelningar även senare, men han var och är absolut inte lika besatt som han var innan.
Jag kommer aldrig glömma hur han sprang in på sitt rum med ett färsk ex av WATA och skrek "Liv, Liv, du måste komma in här och lyssna på 'Let your body decide'!".
Och lyssna, det gjorde, och besatt, det blev jag.
Så på en sida av WATAcdpappersgrejen (kommer inte på vad det kallas för) står det "Till Alexander från The Ark" med allas små, och rätt groteskt fula, autografer på.
Jag önskar som fan att jag hade varit på den signeringen, den var tydligen helt galen...
Så it's not my WATA-skiva, ändå är det SJUKT sönderspelad, om jag inte minns fel är det bara spår 1-6 eller 7 som funkar, resten är helt omöliga att spela. Lite buhu, men jag tänker aldrig, aldrig hutta skivan i papperskorgen.
Den representerar så otroligt många minnen och lyckliga stunder.
Kommer väl köpa Prayer for the Weekend inom en snar framtid, jag har helt ärligt inte haft pengar eller lust att göra det. Gillar inte den sååå mycket, sure den har ett par skitbra spår, men den är inte så AARGH-bra som de tidigare Arkplattorna har vartt (tja, förutom SOTA). Fan vad jag känner mig så "Böl, jag tycker inte ooom Ark längre, Ola har inte längre fjäderboa på sig!".
Sure, det kanske han inte har, och sure, jag erkänner att jag var så för två, tre år sedan.
Jag gillade inte att Ark förändrades, tyckte det var skitjobbigt eftersom jag hade så jävla kul de tidigare åren.
Jag fattade inte att jag fortfarande kunde ha roligt trots att jag inte var 12 längre och det inte längre var 2000.
Det insåg jag inte förens i början av 2006, då insåg jag verkligen hur jävla roligt jag hade haft det under 2005.
2005 var verkligen ett fullkomligt utflippat år. Så jävla roligt vi hade, Anna, Yavi och jag.
Jävla dundergäng var vi fan. Fan vad det där lät töntigt... Awell.
Peace på er!
/Liv.
I've been on this road before
Jag saknar River.
Nu ska jag sätta mig utanför dörren och röka. Jag hatar verkligen den här ångesten.
"..... I've been on this road before..."
Peace.
/Liv.
Nu ska jag sätta mig utanför dörren och röka. Jag hatar verkligen den här ångesten.
"..... I've been on this road before..."
Peace.
/Liv.
För att ni ska han någonting att fråga om
1. Hur ofta tvättar du duschdraperiet?
Vi har ett duschdraperi i toalettisen där nere, duschen som ingen någonsin använder. Så som svar på frågan: NEVVAH.
2. Håller du med om att morgonrocken är ett av de mest nödvändiga plaggen?
Tja, njae inte direkt. Förutom på morgonen när man ska upp och är skittrött och inte orkar ta på sig några vanliga kläder utan bara drar på morgonrocken över pjamasen. Så litta nödvändig är den allt.
3. Vilken är ditt favoritöl?
Just nu Hof.
4. Är du rädd för möss?
Nej, inte direkt. En gång hittade vi en råtta i toaletten. Yes it's true, vetefan hur den lyckades hamna där.
5. Vilken hårfärg/ögonfärg skulle du vilja ha om du fick välja?
Jag gillar min naturliga hårfärg, sandré med inslag av röda toner. Jag skulle vilja ha mörkbruna ögon, det är fruktansvärt snyggt. I have green.
6. Känner du NÅGON som tycker om brysselkål?
En del. Jag gillar brysselkål.
7. Brukar du sova middag?
Sometimes.
8. Har du glasögon?
Nope.
9. Har du körkort?
Haha, nej. För vilka pengar skulle jag kunna ta det?
10. Äter du nyttig mat?
Så ofta jag orkar.
11. Har du några syskon?
Storebror och lillebror.
12. Kan du vifta på öronen?
Nope. Jag var en utav de där ungjäklarna som blev retad för att jag Inte kunde göra det.
13. När handlade du en BH sist?
Hm... För någon månad sedan.
14. Kaffe eller te?
Tetetetetetete. Älskar te. Chai är bäst.
15. Vilken sport tittar du helst på på TV förutom hästsport?
Hästsport? Har jag sagt att jag tittar på hästsport? Fy bövelen! Fotboll är kul att kolla på.
16. Har du någonsin haft en lila väska?
Oooooh no.
17. Har du snickrat något nån gång?
Jag hade träslöjd (som alla andra) i grundskolan, så: - Ja.
18. Kokar du egen sylt?
Nope.
19. Brukar du ha målade naglar?
När dom är långa, ja. Dvs oftast aldrig.
20. Staden eller skogen en ledig dag?
Jag älskar Skrylle (skog utanför Lund). Så otroligt mysigt och underbart.
It's time for consert, I think
Någon som har lust att gå och se Salem al Fakir (tillsammans med fruktansvärda Maia Hirsawa eller hur fan det stavas, men skitsamma, det är Salem!) på Mejeriet den 30:e? (Ja, november)
Sjukt billigt, endast 185 pix.
Jag är fett pepp, dock är mina näejaglyssnarintedirektpåhonomharjuhörtnågonlåtochsåmenjagtänkerintebetalaförattsehonom!-vänner inte lika peppade.
Men what to do, what to do? Jag kan inte rå för att dom har kass musiksmak, höhö. Nej, där överdrev jag lite. Alltså the part om att dom har dålig musiksmak, dock överdrev jag inte om att dom inte är peppade.
Ja...
Så, någon som är pepp? Jag kommer nog dra dit vilket fall som helst (mobbad? Njae, snarare musikintresserad), vafan, sjukt billigt, placet ligger en kvart från mig + vill jag fira att jag fått min fede(?)lön.
Och så är det ju Salem. Musik med stort M.
Peace.
/Liv.
Fall in love
Bästa serien just nu: Entourage.
Jag är såhär (!!!) tacksam för att storebrorsan introduced me till serien.
Så jävla rolig... Skådisarna är helt sanslöst bra och samspelta.
Perfektion på hög nivå!
Ciaaao 'n Peace.
/Liv.
Jag är såhär (!!!) tacksam för att storebrorsan introduced me till serien.
Så jävla rolig... Skådisarna är helt sanslöst bra och samspelta.
Perfektion på hög nivå!
Ciaaao 'n Peace.
/Liv.
4850
Dom bringar hopp och får mig att fan fortsätta med agerandet.
Keanu Reeves, River Phoenix. 'My own private Idaho'. Film och agerande i världsklass.
I love you......
...................................4850................................
Peace.
/Liv.
Filmtajm
Jag älskar filmer. Konstigt va? Jag älskar många filmer, och mina favoriter ska jag nu berätta för er, och även ge små smakprov på. Enjoy!
My own private Idaho (1991) Actors: River Phoenix, Keanu Reeves, Flea
Mike (River) har drabbats av narkolepsi, alltså att han helt plötsligt kan falla i djup sömn när omgivningen blir för påtryckande. Detta besvärar honom väldigt mycket, då han livnär sig på att umgås i skumma och obehagliga kretsar, bl.a. får han ihop pengar genom att prostituera sig.
Scott (Keanu) däremot kommer ifrån ett väldigt välbärgat hem, men ändå lever han som han har lärt sig. Han umgås i samma kretsar som Mike, mest för att göra ett slags uppror mot sin stela farsa.
Det är en väldigt, väldigt känslig historia. River gör rollen som Mike helt fantastiskt, det är bland annat i den här filmen som man verkligen förstår att han var sin tids bästa skådespelare. Keanu kommer inte långt efter han heller, och han är, enligt mig, en av vår tids bästa skådespelare.
Dialogen mellan Mike och Scott är helt out of this world, det är så mycket känslor, man märker verkligen att River och Keanu var väldigt nära vänner även i det "vanliga" livet.
En liten rolig parentes är att Red Hot Chili Peppers basist Flea intar rollen som en Scott och Mikes vänner. Vad ska man säga? Han passar verkligen i rollen!
För er som inte har sett filmen rekommenderar jag er väldigt starkt att se den, den är utan någon som helst tvekan 90-talets bästa film.
Här kommer ett klipp, där Mike berättar om sina Riktiga känslor för Scott. Väldigt, väldigt vackert. Njut.
The Village (2004) Actors: Bryce Dallas Howard, Joaquin Phoenix, Adrien Brody mfl.
Det här är min favoritfilm all over, som de flesta vet.
I en liten by mitt i en skog någonstans i Pennsylvania finns ett litet samhälle som lever helt avskiljt från omvärlden. Deras levnadssätt är lite likt amishkulturen, men jag tror inte att dom ska vara amish, tror jag iallafall...
Det är ett väldigt lugnt, fridfullt och harmoniskt samhälle, dom använder sig inte utav pengar, då byns "ledare", The Elders, anser att pengar är en synd och något ondskefullt, pengar gör en ond.
Trots att byn på ytan ser ut att vara hur fridfull som helst, störs den utav dess omgivning, runt om i skogen lever det varelser. Ingen vet hur dom ser ut, då ingen har sett dom, förutom några av The Elders.
Varelserna har dock aldrig gjort något skada för byn, då man för länge sedan gjorde en överenskommelse med dom om att - Så länge ingen av invånarna går igenom skogen för att komma till staden som ligger utanför skogen, kommer ingen av varelserna göra något intrång i byn. Detta har funkat i åratal, dock brukar man kunna göra hur varelserna "ylar" allt som oftast (Detta ger för övrigt en jävligt bra och creepy stämning hela filmen igenom).
Allt funkar som det ska - Framtills att en olycka sker och en av invånarna, Ivy, frågar The Elders om tillstånd att gå igenom skogen.
Ni kanske tycker att det låter som en dålig film, men jag ska säga er det att fotot i denna filmen är så Fruktansvärt bra, skådespelarna gör ett fantastiskt jobb, speciellt Bryce Dallas Howard (JA, Ron Howards dotter) är helt underbar.
Filmen ger en sådär läskigt mycket rysningar och den är otroligt spännande rakt igenom.
Klippet ni ska få se är väldigt creepy, if you ask me.
Gladiator (2000) Actors: Russel Crowe, Joaquin Phoenix, Richard Harris
En klassiker som står högt på mångas "favoritfilm"-lista. Även på min.
De flesta har nog redan sett filmen så jag ska inte berätta allt för långt om handlingen, that's just lite halft onödigt.
Maximus (Russel Crowe) har efter flera års krigande mot germanerna vunnit och lett Rom till seger och han är hyllad av varenda människa - speciellt av kejsaren av Rom själv.
Kejsaren erbjuder Maximus att ta makten efter honom, dock är Maximus väldigt osäker då han helst av allt egentligen vill åka hem till Spanien där hans fru och hans son väntar på honom, men han säger att han ska tänka på det.
Kejsarens son Commodus (Joaquin Phoenix) blir helt förfärad och sårad när han får veta vad hans far har bestämt sig för, han blir så arg och ledsen att han dödar sin egna far innan hans far har yttrat sig om sitt beslut för omvärlden. Commodus blir kejsare och låter sig bestämma att Maximus ska avrättas.
Maximus kommer undan, åker hem till Spanien och märker till sin fasa att hans fru och son blivit brutalt mördade. Nästa gång han öppnar ögonen har han tillfångatagits av slavhandlare. I Nordafrika tränas han till att bli gladiator och för att till slut komma dit han vill - till Rom för att hämnas på Commodus.
Detta är en film som är väldigt svår att förklara sina känslor för, iallafall om ni frågar mig.
Visst, Russel Crowe gör ett äckligt bra jobb som Maximus, hela hans utveckling under filmen är makalöst bra agerad. Men den som jag ser som filmens absolut bästa skådespelare är Joaquin Phoenix.
Hans tolkning av Commodus är helt... jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Han gör rollen så bra, man blir verkligen arg, äcklad, förbannad, ledsen, GALEN när man kollar på filmen. Han är verkligen ett psyco. Alltså, inte Joaquin själv, utan Joaquin som Commodus. Och ett psyco är just vad han skulle vara.
Det var bra att han blev nominerad till en Oscar för rollen, jävligt synd och konstigt att han inte vann den.
I det här klippet blir man verkligen rädd för Joaquin... Fantastiskt skådespel.
SÅDÄR!
Där var mina Top 3. Hoppas ni enjoyade det lite iallafall.
Have a nice day!
Peace.
/Liv.
My own private Idaho (1991) Actors: River Phoenix, Keanu Reeves, Flea
Mike (River) har drabbats av narkolepsi, alltså att han helt plötsligt kan falla i djup sömn när omgivningen blir för påtryckande. Detta besvärar honom väldigt mycket, då han livnär sig på att umgås i skumma och obehagliga kretsar, bl.a. får han ihop pengar genom att prostituera sig.
Scott (Keanu) däremot kommer ifrån ett väldigt välbärgat hem, men ändå lever han som han har lärt sig. Han umgås i samma kretsar som Mike, mest för att göra ett slags uppror mot sin stela farsa.
Det är en väldigt, väldigt känslig historia. River gör rollen som Mike helt fantastiskt, det är bland annat i den här filmen som man verkligen förstår att han var sin tids bästa skådespelare. Keanu kommer inte långt efter han heller, och han är, enligt mig, en av vår tids bästa skådespelare.
Dialogen mellan Mike och Scott är helt out of this world, det är så mycket känslor, man märker verkligen att River och Keanu var väldigt nära vänner även i det "vanliga" livet.
En liten rolig parentes är att Red Hot Chili Peppers basist Flea intar rollen som en Scott och Mikes vänner. Vad ska man säga? Han passar verkligen i rollen!
För er som inte har sett filmen rekommenderar jag er väldigt starkt att se den, den är utan någon som helst tvekan 90-talets bästa film.
Här kommer ett klipp, där Mike berättar om sina Riktiga känslor för Scott. Väldigt, väldigt vackert. Njut.
The Village (2004) Actors: Bryce Dallas Howard, Joaquin Phoenix, Adrien Brody mfl.
Det här är min favoritfilm all over, som de flesta vet.
I en liten by mitt i en skog någonstans i Pennsylvania finns ett litet samhälle som lever helt avskiljt från omvärlden. Deras levnadssätt är lite likt amishkulturen, men jag tror inte att dom ska vara amish, tror jag iallafall...
Det är ett väldigt lugnt, fridfullt och harmoniskt samhälle, dom använder sig inte utav pengar, då byns "ledare", The Elders, anser att pengar är en synd och något ondskefullt, pengar gör en ond.
Trots att byn på ytan ser ut att vara hur fridfull som helst, störs den utav dess omgivning, runt om i skogen lever det varelser. Ingen vet hur dom ser ut, då ingen har sett dom, förutom några av The Elders.
Varelserna har dock aldrig gjort något skada för byn, då man för länge sedan gjorde en överenskommelse med dom om att - Så länge ingen av invånarna går igenom skogen för att komma till staden som ligger utanför skogen, kommer ingen av varelserna göra något intrång i byn. Detta har funkat i åratal, dock brukar man kunna göra hur varelserna "ylar" allt som oftast (Detta ger för övrigt en jävligt bra och creepy stämning hela filmen igenom).
Allt funkar som det ska - Framtills att en olycka sker och en av invånarna, Ivy, frågar The Elders om tillstånd att gå igenom skogen.
Ni kanske tycker att det låter som en dålig film, men jag ska säga er det att fotot i denna filmen är så Fruktansvärt bra, skådespelarna gör ett fantastiskt jobb, speciellt Bryce Dallas Howard (JA, Ron Howards dotter) är helt underbar.
Filmen ger en sådär läskigt mycket rysningar och den är otroligt spännande rakt igenom.
Klippet ni ska få se är väldigt creepy, if you ask me.
Gladiator (2000) Actors: Russel Crowe, Joaquin Phoenix, Richard Harris
En klassiker som står högt på mångas "favoritfilm"-lista. Även på min.
De flesta har nog redan sett filmen så jag ska inte berätta allt för långt om handlingen, that's just lite halft onödigt.
Maximus (Russel Crowe) har efter flera års krigande mot germanerna vunnit och lett Rom till seger och han är hyllad av varenda människa - speciellt av kejsaren av Rom själv.
Kejsaren erbjuder Maximus att ta makten efter honom, dock är Maximus väldigt osäker då han helst av allt egentligen vill åka hem till Spanien där hans fru och hans son väntar på honom, men han säger att han ska tänka på det.
Kejsarens son Commodus (Joaquin Phoenix) blir helt förfärad och sårad när han får veta vad hans far har bestämt sig för, han blir så arg och ledsen att han dödar sin egna far innan hans far har yttrat sig om sitt beslut för omvärlden. Commodus blir kejsare och låter sig bestämma att Maximus ska avrättas.
Maximus kommer undan, åker hem till Spanien och märker till sin fasa att hans fru och son blivit brutalt mördade. Nästa gång han öppnar ögonen har han tillfångatagits av slavhandlare. I Nordafrika tränas han till att bli gladiator och för att till slut komma dit han vill - till Rom för att hämnas på Commodus.
Detta är en film som är väldigt svår att förklara sina känslor för, iallafall om ni frågar mig.
Visst, Russel Crowe gör ett äckligt bra jobb som Maximus, hela hans utveckling under filmen är makalöst bra agerad. Men den som jag ser som filmens absolut bästa skådespelare är Joaquin Phoenix.
Hans tolkning av Commodus är helt... jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Han gör rollen så bra, man blir verkligen arg, äcklad, förbannad, ledsen, GALEN när man kollar på filmen. Han är verkligen ett psyco. Alltså, inte Joaquin själv, utan Joaquin som Commodus. Och ett psyco är just vad han skulle vara.
Det var bra att han blev nominerad till en Oscar för rollen, jävligt synd och konstigt att han inte vann den.
I det här klippet blir man verkligen rädd för Joaquin... Fantastiskt skådespel.
SÅDÄR!
Där var mina Top 3. Hoppas ni enjoyade det lite iallafall.
Have a nice day!
Peace.
/Liv.
Vill ni njuta?
Lyssna då på den här låten. Jag kanske tjatar, men jag älskar verkligen Jamiroquai.
Soundet blandat med Jay's röst gör mig lugn.Njutning på sjukt hög nivå.
Peace.
/Liv.
Soundet blandat med Jay's röst gör mig lugn.Njutning på sjukt hög nivå.
Peace.
/Liv.
Seriöst
Jag är så jävla trött på alla egoistiska människor i min omgivning.
Vad fan ska man göra?
Det enda jag gör är att sitta utanför huset med mina cigaretter och vänta på att någon ska inse...
En bild på River. Mest för att allt han gjorde var underbart, han var en underbar människa.
Vad fan ska man göra?
Det enda jag gör är att sitta utanför huset med mina cigaretter och vänta på att någon ska inse...
En bild på River. Mest för att allt han gjorde var underbart, han var en underbar människa.
Honestly, we redheads are the most beautiful
Jag älskar Bryce Dallas Howard. Hon är inte bara otroligt, otroligt vacker, utan en helt fantastisk aktris.
Såg henne på Ellen idag, helt underbar.
Village... Ni som har sett henne i den filmen vet vad jag menar, hon är helt outstanding.
Wonderful memories
Jag saknar tiden i London något så otroligt. Visst nu är det ett tag sedan, vi var där i mars 2006, men jag minns allt så tydligt fortfarande idag.
Minns det otroligt mysiga vandrarhemmet/hostlet vi bodde på. Sure, det var sjukt nedrökt vid foajén och det gav ett rätt... äckligt uttryck, sure var en av de som arbetade där gubbsjuk eller något och snokade in genom vårt rumsfönster precis när Emily stod halvnäck...
Men ändå! Stället var inrett mörkt trä och mörklila/vinrött helt igenom. Det var en otroligt mysig stämning.
'California Hotel' tror jag det hette, om jag inte minns fel...
Saknar att vandra runt på stan, se nya saker vart man än kollade, köpa extremt dyra cigaretter - Ja, ALLT.
Men framförallt saknar jag tiden på BIG WHEEL (http://www.bigwheel.org.uk/) . De där tre, fyra dagarna vi arbetade med dom. DET är teater i mina ögon och öron och hela skiten, pure, pure teater. Om jag skulle fortsätta med agerandet skulle det vara i sådan form eller på någon random scen. Inga jävla filmer, jag vill stå på scen, face to face med min publik!
Grabbarna i Big Wheel var helt galna, vilket var perfekt med vår klass, som har helt all over... Haha.
Vi hade så jävla kul, jag kände mig så äckligt lycklig i London, och speciellt när vi arbetade med skådespelarna.
Känslan av att göra det man tycker är roligast i hela världen, tillsammans med att man gör det med en grupp människor som man verkligen gillar, och sedan tillsatt med att man är i den mysigaste staden i världen (LONDON; DUUH!), det är lycka. Ren jävla lycka.
Kommer aldrig glömma sista kvällen. Först hade vi någon form av förfest i ett av hostelrummen. Kommer aldrig glömma när "Skalbaggen" (aka gubben som kollade in genom fönstret) kom in i rummet och upptäckte oss med ett x antal sprit- och ölflaskor. Haha, det var skrämmande samtidigt som det var rätt komiskt. Haha, svårt att förklara...
Sedan åkte vi till en klubb, minns inte riktigt vad den hette nu, men det var en huuge klubb, men flera våningar.
Usually brukade dom ha olika musik på de olika våningarna, men denna kvällen var en "specialare" då det var konsert, inga mindre än Bloc Party spelade, vilket vi var helt ovetandes om tills en i klassen utbrast "MEEN, MEEEN DET ÄR JU BLOOOC PARTY!!!".
Det var lite (MYCKET) party.
Och jag kommer aldrig glömma hur några tjejer i klassen lyckades övertala en vakt på klubben att ge vår klass ett "VIP-ställe" där vi kunde dansa utan att bli mosade/tafsade/klämda av alla andra miljarder människor som var där.
Och dom lyckades, jag fattar inte hur dom lyckades, men dom gjorde det! Så varje gång någon "utomstående" försökte klämma sig förbi in till vår hörna, stoppade vakten han/henne DIREKT och typ, skällde ut den. Haha.
That's nice! ^^ Något som var mindre nice var att jag dagen därpå vaknade upp med en inte allt för trevlig mensverk... Uh. Wellwell, what to do, what to do? :P
Fan vad saknar allt... Den där föreställningen vi såg sista kvällen innan vi gick ut, middagen med Big Wheel, The Lion King på någon random stor teater, allting... Det var så himla underbart!
Vill dit igen... Ska dit igen. Så fort jag har tid och råd. Eller okej, tid har jag en massa utav, det är mest råd jag behöver, Kära ekonomi, kom igång!
Ta hand om er, nu ska jag ta hand om mig (?) genom att ta en cigarett.
Peace.
/Liv.
Minns det otroligt mysiga vandrarhemmet/hostlet vi bodde på. Sure, det var sjukt nedrökt vid foajén och det gav ett rätt... äckligt uttryck, sure var en av de som arbetade där gubbsjuk eller något och snokade in genom vårt rumsfönster precis när Emily stod halvnäck...
Men ändå! Stället var inrett mörkt trä och mörklila/vinrött helt igenom. Det var en otroligt mysig stämning.
'California Hotel' tror jag det hette, om jag inte minns fel...
Saknar att vandra runt på stan, se nya saker vart man än kollade, köpa extremt dyra cigaretter - Ja, ALLT.
Men framförallt saknar jag tiden på BIG WHEEL (http://www.bigwheel.org.uk/) . De där tre, fyra dagarna vi arbetade med dom. DET är teater i mina ögon och öron och hela skiten, pure, pure teater. Om jag skulle fortsätta med agerandet skulle det vara i sådan form eller på någon random scen. Inga jävla filmer, jag vill stå på scen, face to face med min publik!
Grabbarna i Big Wheel var helt galna, vilket var perfekt med vår klass, som har helt all over... Haha.
Vi hade så jävla kul, jag kände mig så äckligt lycklig i London, och speciellt när vi arbetade med skådespelarna.
Känslan av att göra det man tycker är roligast i hela världen, tillsammans med att man gör det med en grupp människor som man verkligen gillar, och sedan tillsatt med att man är i den mysigaste staden i världen (LONDON; DUUH!), det är lycka. Ren jävla lycka.
Kommer aldrig glömma sista kvällen. Först hade vi någon form av förfest i ett av hostelrummen. Kommer aldrig glömma när "Skalbaggen" (aka gubben som kollade in genom fönstret) kom in i rummet och upptäckte oss med ett x antal sprit- och ölflaskor. Haha, det var skrämmande samtidigt som det var rätt komiskt. Haha, svårt att förklara...
Sedan åkte vi till en klubb, minns inte riktigt vad den hette nu, men det var en huuge klubb, men flera våningar.
Usually brukade dom ha olika musik på de olika våningarna, men denna kvällen var en "specialare" då det var konsert, inga mindre än Bloc Party spelade, vilket vi var helt ovetandes om tills en i klassen utbrast "MEEN, MEEEN DET ÄR JU BLOOOC PARTY!!!".
Det var lite (MYCKET) party.
Och jag kommer aldrig glömma hur några tjejer i klassen lyckades övertala en vakt på klubben att ge vår klass ett "VIP-ställe" där vi kunde dansa utan att bli mosade/tafsade/klämda av alla andra miljarder människor som var där.
Och dom lyckades, jag fattar inte hur dom lyckades, men dom gjorde det! Så varje gång någon "utomstående" försökte klämma sig förbi in till vår hörna, stoppade vakten han/henne DIREKT och typ, skällde ut den. Haha.
That's nice! ^^ Något som var mindre nice var att jag dagen därpå vaknade upp med en inte allt för trevlig mensverk... Uh. Wellwell, what to do, what to do? :P
Fan vad saknar allt... Den där föreställningen vi såg sista kvällen innan vi gick ut, middagen med Big Wheel, The Lion King på någon random stor teater, allting... Det var så himla underbart!
Vill dit igen... Ska dit igen. Så fort jag har tid och råd. Eller okej, tid har jag en massa utav, det är mest råd jag behöver, Kära ekonomi, kom igång!
Ta hand om er, nu ska jag ta hand om mig (?) genom att ta en cigarett.
Peace.
/Liv.
Världens mest geniala musik
Jag har länge påstått att Arks "Racing with the Rabbits" är den mest geniala låten ever.
Jag tror jag ångrar mig.
"Hands all Over".
Behöver jag säga med vilka?
Soundgarden.
Musiken är så... jag vet inte. Soundgardenish.
And it's wonderful.
Saknar Chris. Hoppas han besöker Europa snart igen, I'll be there, as hell.
Peace.
/Liv.
Bra musik
Min musiksmak fortsätter att springa åt olika håll. Som jag nämnde igår (om det var igår, minns ej) är jag helt besatt av Britneys nya material.
Nåja, 'besatt' kanske är lite att ta i, men jag gillar det skarpt, som fan. Härlig musik.
Och Aguilera är en nyupptäckt favorit. Vacker musik. Gillar både det nya och gamla med henne, hennes röst är så jävla vacker att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Cate Blanchett är bästa skådespelerskan, Aguilera bästa sångerskan.
På tal om Blanchett såg vi den nya Elizabeth-filmen igår. Brabrabra!
Cate gör rollen så jäkla bra, jag ryser. Klart världens bästa skådespelerska just nu.
En bild på Aguilera, mest för att kappan och hon är hysteriskt snygga.
Peace.
/Liv.
Nåja, 'besatt' kanske är lite att ta i, men jag gillar det skarpt, som fan. Härlig musik.
Och Aguilera är en nyupptäckt favorit. Vacker musik. Gillar både det nya och gamla med henne, hennes röst är så jävla vacker att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Cate Blanchett är bästa skådespelerskan, Aguilera bästa sångerskan.
På tal om Blanchett såg vi den nya Elizabeth-filmen igår. Brabrabra!
Cate gör rollen så jäkla bra, jag ryser. Klart världens bästa skådespelerska just nu.
En bild på Aguilera, mest för att kappan och hon är hysteriskt snygga.
Peace.
/Liv.
Grr...
Hett, that's my only word.
Peace.
/Liv.
I'm back!
Okej, inte för att jag Inte har uppdaterat eller suttit vid datorn de senaste dagarna/veckorna, men min dators Internet funkar äntligen!!
Kanske inte är så jävla intressant för er som läser, ni kanske bara tycker att jag låter som ännu en datornörd, men jag har varit utan mitt kära Internet alldeles för länge, and it feels good as hell, I can tell you bitches.
Argh, jag är megatrött.
Sitter och lyssnar på Chris, väldigt vackert. För ett par dagar sedan, sju för att vara helt exakt, var det precis två månader sedan jag såg honom. Fan vad tiden går, alltså. Saknar konserten, det var så magiskt... Finns ingen som fått mig att känna ren, pure lycka under så lång tid som Chris gjorde under den där cirka två timmar långa konserten.
OKEJ, nu kommer nog alla bli helt förvånade och galna/arga på mig, men jag gillar faktiskt Britneys "Gimme more". Vet inte vad det är med låten, det är bara något med den som "talar" till mig. Hah. Nej, men den är jävligt bra. The fact is att jag faktiskt funderar på att köpa hennes nya skiva när lönen kommer. Dom spelade den i en affär jag och morsan var inne i idag, det vi hörde tyckte vi var helt okej.
Känns jävligt konstigt av mig att säga så, men jaja, jag har som sagt jävligt blandad musiksmak...
Ciao på er.
Peace.
/Liv.
Kanske inte är så jävla intressant för er som läser, ni kanske bara tycker att jag låter som ännu en datornörd, men jag har varit utan mitt kära Internet alldeles för länge, and it feels good as hell, I can tell you bitches.
Argh, jag är megatrött.
Sitter och lyssnar på Chris, väldigt vackert. För ett par dagar sedan, sju för att vara helt exakt, var det precis två månader sedan jag såg honom. Fan vad tiden går, alltså. Saknar konserten, det var så magiskt... Finns ingen som fått mig att känna ren, pure lycka under så lång tid som Chris gjorde under den där cirka två timmar långa konserten.
OKEJ, nu kommer nog alla bli helt förvånade och galna/arga på mig, men jag gillar faktiskt Britneys "Gimme more". Vet inte vad det är med låten, det är bara något med den som "talar" till mig. Hah. Nej, men den är jävligt bra. The fact is att jag faktiskt funderar på att köpa hennes nya skiva när lönen kommer. Dom spelade den i en affär jag och morsan var inne i idag, det vi hörde tyckte vi var helt okej.
Känns jävligt konstigt av mig att säga så, men jaja, jag har som sagt jävligt blandad musiksmak...
Ciao på er.
Peace.
/Liv.
