inteallsfoerbannad

Oh gosh, idag var en mycket bra dag, men idag var även en väldigt slitsam dag.
Trust me, om ni av någon anledning fått bilden av att läraryrket är ett lätt yrke, har ni haft fel bild.
Heeelt fel.
All planering, allt som händer på själva lektionerna, all reflektion, all diskussion, allt, allt, allt.
Det är slitsamt, och jag är ändå bara praktikant än så länge (fast jag redan vikarierat a whole day förra veckan - sjukt roligt!).
Men tror nu inte att jag sitter och klagar, nono, det är verkligen sjukt intressant och det jag har varit med om och lärt mig de senaste två veckorna har gett mig sååå mycket, både för resten av min utbildning, och självklart resten av mitt framtida yrkesliv.

Men som sagt, slitsamt är det, som in i.

Imorgon blir en, om inte mer, lika stressig dag. Svenska (ett av mina huvudämnen) med två sjuor, tyska (verkligen INTE mitt huvudämne, men ändock jävligt intressant) med åttorna, samt tyska med världens härligaste nior.
Sedan blir det lunch på Entré och bowling med de små crazy sjundeklassarna, haha. Föräldramöte på kvällen och sedan läsa lite i brors samhällsbok.

Woah. Much to do.
Därför tänker jag sätta på lite Stone Temple Pilots or Pearl Jam, samt spela Uno (bästa thingen on Facebook ever! Beroendeframkallande) med A och H. Ni-i-i-ice.

Take care sweeties.
<3
/Liv.

Här skall jag dansa, skratta, gråta och njuta av Pearl Jam om 141 dagar! Love <3

Listening to Bryan Adams. I was at youtube, and they recommended "(Everything I do) I do it for you". Clicked on the video and took a walk at memory lane. My God.
Bryan Adams was my first big idol, my first love. Don't ask me why I started listen to him, I guess MTV showed "The only thing that looks good on me is you" and I just fell in love with the music.
Spice Girls came, Depeche Mode came, The Ark came, Soundgarden came, Pearl Jam came, a lot of music came in to my life and I just stopped listen to the music. Something that's quite understandable, I mean, I was 8-9 when I listened to the music, of course other things came.

But you know, now when I'm listening to it... God, I miss it. Being 8 and just rockin' it. Haha.
I of course, still find the music effing amazing, really great, especially "The only thing...", "(Everything I do)..." and "Have you ever really loved a woman?".

Oh, sweet 90's... <3


Remember, folks? ;-)

I'm listening to an angy Vedder (the best), just finished preparing for my first lesson ever, counting down the days til Pearl Jam (148), thinking about stupid people and stupid familymembers (yeah, some of them doesn't even counts as "people"), longing for saturday and Ariman (yes, there's going to be a beer or six), smiling at Waltz Oscarnomination, thinking about how much I want summer, warm nights and sunny days.
And yeah, I did mention that I'm listening to an angry Vedder (read "Ten"), did I?
You could mention that again.

I love this, he sure was (is) beautiful in every way there is.

In five months me and my brother will be at Wuhlheide, Berlin.
Five months til I'll see my heroes.
To... celebrate this, I had fun in Photoshop. Enjoy.

Egentligen borde jag sitta och vara orolig över morgondagens tentaresultatet (which is going to be a failure, I just know it, but it's just to do it again and do it right, you know), men jag kan inte annat än sitta och vara skitnervös inför det som sker om 153 dagar. Jag skall se Pearl Jam.

Okej, jag måste förklara.
Depeche Mode är min upptväxt, min grund. Grunden till att jag överhuvudtaget fungerar.
Pearl Jam dök inte upp förrens för ett par år sedan (mitt i all Soundgarden-dimma), ett band som jag fram tills dess ansett vara lite för "lugnt" för mig, lite för "tråkigt".
Ha - tråkigt my ass. Pearl Jam levererar tusentals känslor, "lugna" som "olugna". Vad som än definierar de begreppen.
Om Depeche Mode än min grund, duken mitt liv sattes upp på, togs upp från det hemska, är Pearl Jam det som skapats på duken. Mitt nya jag, fortfarande format utifrån mina erfarenheter, min grund (DM), men samtidigt mina nyare erfarenheter, vad som kommit ut från allt nytt jag lärt mig.
Det är svårt att förklara redan från början, och här sitter jag och försöker jämföra det hela med målning.
Hm...

153 dagar kvar iallafall. Jag måste säga/skriva att jag är jävligt nervös, redan så här långt i förväg.
Nervös, men o vad jag ser fram emot det, det kommer bli vackert. Min lillebror kommer säkerligen skämmas över mig, då jag ena stunden kommer att gråta mer än jag någonsin gjort, å andra stunden skrika, hoppa, dansa, sjunga mig hesare än hesast.
Men han förstår, det vet jag att han gör. Bästa lillebror, som är på god väg att bli PJ-frälst (Yey!).

Det är helt enkelt bara något speciellt med Pearl Jam... Jag vettefan vad det är, det är nog kombinationen mellan Eddie Vedders fantastiska röst, melodierna, texterna, alla känslor...
Precis som Depeche Mode är musiken fruktansvärt känslig, man kan verkligen känna de känslor som Ed kände när han skrev verken...
Återigen, svårt att förklara. Det är bara något speciellt med det hela.

Så, 153 dagar kvar. 10-årsdagen sedan Roskilde, vilket kommer göra spelningen extra känslomässig, är rätt säker på att det är en väldigt speciell kväll i Berlin vi har att se fram emot...

Åh.





153 dagar.

Okej, jag vet inte var eller hur jag skall börja.
Gårdagen var helt klart en utav de bästa kvällarna hittils i mitt liv.

Vi kom till Arenan (efter en massa Skånetrafikmög) vid sex, mycket folk var på plats, dock inte så många som jag trodde det skulle vara. Vid halv sju släppte de in oss från den fruktansvärda kylan.
Hängde in våra saker och tog en öl i baren.

Sedan gick vi in till själva spelområdet.
H-e-r-r-e-g-u-d. Så jäkla mäktigt! Jag har aldrig varit på en arenaspelning (CC spelade på Annexet), och måste säga att fyfan vad mäktigt det var att skåda ut över hela.
Vi tog plats långt fram, scenen var byggd som så att på Martin's sida (vänstra) var det bara scen-dike-publik, vid den högra sidan av scenen gick den klassiska catwalken ut i publiken.
Vi stod vid catwalkens slut, andra raden längst fram.
Best decision e-v-e-r (läs vidare för att förstå why, om ni inte redan get it).

Nitzer Ebb började spela kring tjugo-kvart i åtta. Hm, vad skall man säga?
Introna till varenda låt var AMAZING tungsynth och härligt, dock förstördes det när de dryga trummisarna började spela, samt att sångaren hade så Jäkla töntigt tillgjord röst. Inte OK.
Så det var något av en pina att stå där i närmare en timme och lyssna på denna monotona musik.

Så gick fixargubbarna ut på scenen och började fixa. Sedan blev det tomt på scenen.
Och så plötsligt släcks de stora lamporna ner, det enda man ser är den mäktiga bakgrunden med 3D-kulan, samt lite ljus och rök.
"In Chains" drar igång. Redan här insåg man att en magisk kväll hade startat, publiken var underbar!

Jag vet inte hur skall fortsätta skriva. Vad jag ska skriva, vilka ord jag skall använda mig utav för att ens i närheten kunna beskriva hur jag kände de närmsta två timmarna.
Jag kan säga som så att jag och Amanda reagerade helt olika: Amanda grät under i princip hela spelningen, jag stod mest chockad, blandat med skrikande och dansande, så mycket att folk omkring mig började glo. Töntar. Ni vet att det är Depeche Mode vi ser framför oss??!

Martins solon inkluderade: "Home", otroligt fantastisk version. Amanda sade att det var samma version som på Arvika, jag minns inte, då tusen och åter tusen känslor befann sig inom mig under låten på Arvika. Men det var vackert, o så vackert.
"Insight". Amandas låt, om man säger så. Fantastisk. Vi höll varandra i händerna och sjöng oss hesa. Stämningen i publiken var magisk. Otroligt magisk. Och Martins röst... Jag säger bara som så, visst, Martins röst är fantastisk på skiva och på live-DVDerna, men live........ Det finns inte ord, den mannen... Den mannen!
"One Caress". FY HELVETE! Miljontals känslor for omkring mig, men framförallt: MINNEN. Den här låten och hela "Songs of Faith and Devotion" är berättelsen om min uppväxt och den skiva där jag verkligen insåg att DM var något utöver det vanliga. Självklart inte då den släpptes, då jag på tok för ung (dock mitt i krisen), men inte mycket senare, någon gång uppe i Timrå, kanske 98... Ja, lång historia som jag kan ta en annan gång.... (Det enda jag kan säga/skriva är; TACK, farbror! Tack!)

Okej, nu till vad jag skrev för några stycken sedan; varför våra platser var de bästa ever.
Okej, hur fan skall jag skriva det här....
Catwalk = Svettig och (ja, jag måste säga/skriva det) sexig Dave Gahan under bland annat, och framförallt, "World in my eyes". "Nothing more than you can touch now..."-skrevet. Ja, precis. Vi upplevde det. Tre meter framför oss. Och så blickade han ut över publiken, med den där naughtyblicken som bara han kan ge, den där blicken som gör att trots hans ålder på 47, gör honom till en av sexigaste som finns. Wow.

Men det mest underbara, det mest... Allting. Jag minns inte under vilken låt det var, men vet ni vad...
....
....
....
MR. MARTIN L. GORE GICK UT PÅ CATWALKEN, LÄNGST FUCKING FRAM!
Tre meter framför mig stod mannen som är anledningen till att jag stod där tre meter framför honom. Anledningen till jag existerar och klarat av allting. Anledningen till att jag klarade av perioden 95-06.
Det var Så. Otroligt. Overkligt. Lilla Martin (ja, och verkligen Lilla, vilken liten plutt han är, haha). Där stod ängeln och blickade ut över publiken och log sitt vackra leende.
Den stunden var första gången som jag faktiskt trodde att jag skulle svimma, inte på grund av tryck, utan på grund utav chock, overklighetskänsla. Jag trodde inte det var sant.

Mina vänner, jag kan säga att ovanstående händelse är det vackraste och mest underbara jag har varit med om, någonsin. Och det kommer, precis som jag sade till Amanda efteråt, ta Väldigt lång tid innan något annat kan klå den känslan och det fantastiska faktum att jag har stått tre meter från Martin Gore. Lång tid. Om ens någonsin.

Två saker till:

Under "Policy of Truth", förändras bakgrunden till en video med en massa färgglada flygande ballonger bakom en vit bakgrund. Vet ni vad en i publiken hade gjort? Han hade köpt en megapåse ballonger som han delade ut till folk (även Amanda och mig), som vi blåste upp och slängde iväg. Ballongerna flög omkring under hela låten, och det var så otroligt vackert och magiskt! Änglarna verkade också uppskatta det, för man såg hur de sken upp. Magiskt.

Jag vet inte om det var på grund av ballongerna, men när de startade "Policy...", tänkte jag helt plötsligt "Men vänta, sjöng inte Dave samma mening precis?".
Och visst, helt plötsligt slutade bandet spela. Först tänkte jag, "Fan, de blev säkert förbannade över våra ballonger", men sedan hörde man Dave säga något i stil med "Okey, haha, that went wrong, let's take it again, boys", och så började de spela igen.
HAHAH! Åh, nuttisar. Så jävla underbara.


Åh.............. Jag kan skriva HUR mycket som helst om spelningen och om hur fullkomligt fantastisk den var, wow... Men ja, det är som sagt för mycket ord och tankar och upplevelser och känslar att det helt enkelt inte går.
Men fy fan vad underbart det var, nog det mesta underbara jag har varit med om.
Jag kan inte förstå att jag har sett dom från så nära avstånd, det känns helt overkligt. Framförallt att jag har sett lilla Martin så nära. Ni måste förstå, att se honom från det avstånd han var på på Arvika var en grej (då var han också jävligt nära, vi stod ändå längst fram), men här var det verkligen bara tre meter (om ens det, nu när jag tänker på det...), rakt framför en. Alltså... Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det.

Mina vänner, jag har upplevt den bästa kvällen i mitt liv.
Jag är trött, sjuk, stel i hela kroppen, från topp till tå.
Men det var värt det, jag hade kunnat genomgå samma sak tusen gånger om.

Jag älskar er Depeche, över allt annat, tack för den mäktigaste kvällen någonsin.
Så otroligt, otroligt vackert.

Love,
Liv.

Om ungefär en timme drar jag mot Malmö. Mot Malmö och mot Depeche Mode.
Är så jävla nervös att jag tar långtidsbussen för att kunna chilla ner lite.
Så. Jävla. Pepp.
Så. Jävla. Nervös.

Har varit 97056027652760487 saker som hänt de senaste månaderna (läs: plugg och faktumet att jag även skall se Pearl Jam) att jag inte har hunnit tänka på det. Vafan, är det redan 25:e januari?
SHIT, SKOJA MIN JÄVLA DOJA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Är seriöst så nervös att jag blir bajsig, haha. Fresh.
Egentligen borde jag inte sitta och lyssna på "Ultra", som är de album som förändrade mig och är DM's absolut bästa skiva so far, men ändå gör jag det. Den gör mig lugn samtidigt som den gör mig ännu mer nervös..
Fyfan.

Jag skall se Depeche Mode idag.
Jag Skall Se Depeche Mode Idag.

Det ni. Fuck. Shit. Wow. Men främst; AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Vet inte vad jag skall skriva för något mer, vet att inget av det ovanstående made any sense really, men shit... Det är inte förens idag, dagen då jag skall se dom, som jag verkligen inser det. Jag typ... jag vet inte.
Jag är så jävla äckligt lycklig, men framförallt NERVÖS, just nu.

Nervositeten halvtimmen innan spelningen på Arvika kan gå och slänga sig upprepade gånger i väggen, för här kommer en nervositet utan dess like. Fråga mig inte varför, jag är bara så sjukt nervös.
Shit my pitt, om jag hade en, vill säga.

Nu måste jag fixa och trixa med det sista, sedan bär jag mig av!

Ha en underbar måndag, I KNOW I WILL!!!!!!!!!!!!!!!

Love,
Liv.

I've been watching "I en annan del av Köping" and the fifth season of "The Hills" the whole day.
I gotta tell you... the gang in "I en annan del..." are So lovely, I love them. But the best has to be Tobbe, with his "Akta dig, hundjävel!", "Står ni och sover igen, för fan?" and "Helvete också!!". What a guy.

Tonight's another award-night, Screen Actors Guild Awards. How very nice!

Other than that it's two days til Depeche Mode, man, times goes fast. And I love it. 159 days til Pearl Jam.

There you have the most important updates.
Love,
Liv.

WHATEVER WHATEVER WHATEVER WHATEVER
WHATEVER WHATEVER WHATEVER WHATEVER
WHATEVER WHATEVER WHATEVER WHATEVER
WHATEVER WHATEVER WHATEVER WHATEVER
WHATEVER WHATEVER WHATEVER WHATEVER