inteallsfoerbannad

"Calleth you, Cometh I" är en låt som alltid kommer att ha en stor betydelse i mitt liv.
Det är inte bara Arks absolut vackraste låt, det är låten som var anledningen till att jag träffade dom för första gången, signeringen 2002, efter två års väntan fick jag äntligen träffa dom och mina föräldrar kunde inte längre säga emot.
Det är så fint, varje gång låten spelas, hör man hur hela familjen skriker från alla hörn i lägenheten, skrikandes på ett bra sätt. Det är inte bara jag, ett gammalt Arkfan, som älskar låten, alla andra gör det med.
På ett sätt är den nästan mer älskad än "It takes a fool..." och "Let your body...", men alla tre låtarna är älskade på olika sätt. "Calleth..." har den där skönheten i sig som gör den oemotståndlig, gör en tårögd, NOSTALGISK, allting.

Fyfan. Ola, du skall vara jävligt stolt över låten (and I think you are), för detta är ett mästerverk, har alltid varit, kommer alltid att vara.

Alltså. Jag är 21 år i år, jag skulle fylla 14 när låten släpptes, 7 år har gått, men jag reagerar på samma sätt när jag ser videon. Med tårar. Uh..

Nej, nu skall jag iväg till Annas föräldrar med mamma och äta sushi. Lika bra det, inte jag börjar att böla ännu mer av nostalgi..

Men ni måste hålla med mig... låten är ett mästerverk... !

Love you.
/Liv.

Igår blev jag så nostalgisk att det kändes som jag hade en ångestattack. Jag tror jag aldrig har känt så innan, en sådan intensiv nostalgi.

Självklart snackar jag om Ark. De första fem människorna som jag verkligen Älskade. Det är inte bra att fastna på youtube, Allt finns där. Brast gjorde det när jag såg "Vi är The Ark". FATTA vad länge sedan jag såg den sist, 2002? 2003? Åh...

Jag menar, vad fan finns det inte att sakna?

¤ Mejerietkonserten -02 när Ola blir nedgrävd i ett X antal sjalar, halsdukar och gosedjur som publiken slänger upp på scenen, och trots detta fortfarande skuttar runt på scenen och dansar som om ingenting hänt.
¤ Malmöfestivalen -02 med alla härliga fans, framförallt Tilda och Mia (två av de tre essen) som var så fruktansvärt roliga.
¤ Mitt  flickrums ens vägg som var överfyllt av plancher, tidningsutklipp på gubbarna.
¤ Alla jävla signeringar som var så flummiga att ord inte går att förklara. (syftar på alla, men framförallt "In Lust We Trust"-signeringen)
¤ ALLA SPELNINGAR. Varenda Arkspelning har haft sin charm, men jag måste ändå säga att år 2003 bjöd på de härligaste, framförallt spelningarna på Gatufesten i Sundsvall och spelningen på Helsingborgsfestivalen... Oj, oj...
¤ Alla stunder hos min dåvarande bästa vän Marie, kring 01-02 (minns inte vilket av dom), målandes Arktröjor med självlysande färg, tittandes på Hultsfredsspelningen från 2001. Eller var det 2000? Jag minns fan inte...
¤ Alla stunder man satt på sitt rum, med "We Are The Ark" inspelat på kassetband, lyssnandes om och om igen...
¤ Freja från Stockholm (om nu någon minns henne... Vad kallade hon sig på rr.nu? Echo? Något sådant tror jag...). Hon kom ner -03, var i min skola, satt längst bak i klassrummets ena hörn med sin kompis, sedan gick vi på Ark på KB och var lyckligast när "Disease" spelades.
¤ MYCKET, MYCKET MER.

Det är nästan så att man blir 12 igen. Jag saknar det, på många sätt och vis. Den där underbara känslan man hade, jag får den alltid när jag tänker på Ark. För det är det jag tänker på och minns när jag tänker "Ark". Och 2005. Det galna året.
Jag har gjort mycket galet under mina år som "galen" Arkare, både pinsamma och mindre pinsamma saker. Jag vet verkligen inte vad alla andra Arkfans tänkte om mig och mina vänner, och frankly, I don't give a crap.
Jag är så jävla glad att jag upptäckte Ark så tidigt, 2000. Eller snarare: min storebror älskade dom och "smittade" mig. Jag är glad att jag upplevde allt det där, fast mycket av det var ensamt då ingen lyssnade på dom i början. Men jag är ändå överlycklig över att jag gjorde det, att jag aldrig slutade lyssna på dom bara för att alla andra hatade dom. För jag tror helt ärligt att jag nog inte hade suttit här idag om det inte vore för dom.

Thanks guys.

NU: "Angelheads" från Hultsfredsspelningen 2000. Väcker gamla fina minnen...



Puss och kram.

/Liv.

http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig
http://www.metrobloggen.se/diglazarusdig



!!!

Puss.

GRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS
GRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS
GRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS
GRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS
GRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS


SEAN PENN!


... till SAG-priset. Fan vad du förtjänar det. Trodde att Rourke skulle ta hem priset, och blev så jävla chockad när Penn utropades till vinnare. Hoppade och studsade i soffan, haha, sad but true. Haha. Så jävla glad jag blev över det. Puss.
Nu ska du ta hem Oscar'n också, så inte ena hälften av Brangelina gör det. Du eller Rourke.
Note: Jag hatar inte Pitt, dock förtjänar han inte priset. Han har gjort mycket grymma prestationer under sina år som skådis, men om man jämför med resten utav de nominerade, är han ungefär lika grym som Blondinbella skulle vara framför kameran. (Fan vad jag dissar Blondinbella hela tiden nuförtiden, jaja. she deserves it)


MEN SOM SAGT - GRATTIS PENN! Världens bästa skådespelare, en utav världens bästa filmer, "Milk".
<3



Puss.
/Liv.

Idag/natt är det dags för SAG Awards, klockan 02.00 närmare bestämt. Här är de nominerade och de jag hejar på, samt den/de jag tror kommer vinna:

Outstanding Performance by a Cast in a Motion Picture
"The Curious Case of Benjamin Button"
"Doubt"
"Frost/Nixon"
"Milk"
"Slumdog Millionare"

Jag hejar på: "Milk", för att det är en utav de bästa filmerna jag någonsin sett. <3
Jag tror att: det står mellan "Slumdog Millionare" och "The Curious Case of Benjamin Button", men tror att "Slumdog Millionare" tar hem priset.

Outstanding Performance by a Male Actor in a Leading Role
Richard Jenkins, "The Visitor"
Frank Langella, "Frost/Nixon"
Sean Penn, "Milk"
Brad Pitt, "The Curious Case of Benjamin Button"
Mickey Rourke, "The Wrestler"

Jag hejar på: Sean Penn, för att han är min favorit, och han är fantastisk i "Milk", fantastisk.
Jag tror att: priset kommer att gå till Mickey Rourke, vilket han även är förtjänt av. Det blir en favorit i repris, som på Golden Globe Awards för några veckor sedan. Jag har inte sett filmen, men min storebror har, och han säger att både Rourke och filmen är fantastisk.

Outstanding Performance by a Female Actor in a Leading Role
Anne Hathaway, "Rachel Getting Married"
Angelina Jolie, "Changeling"
Melissa Leo, "Frozen River"
Meryl Streep, "Doubt"
Kate Winslet, "Revolutionary Road"

Jag hejar på: älskade Kate Winslet. Blev tårögd och glad när hon vann två Golden Globe's för några veckor sedan, och hade gärna velat bli sådär tårögd och glad igen.
Jag tror att: det står mellan Winslet och Streep, men tror att vinsten går till Winslet.

Outstanding Performance by a Male Actor in a Supporting Role
Josh Brolin, "Milk"
Robert Downey Jr., "Tropic Thunder"
Philip Seymour Hoffman, "Doubt"
Heath Ledger, "The Dark Knight"
Dev Patel, "Slumdog Millionare"

Jag hejar på: alla, höll jag nästan på att skriva. Men de fyra första i listan är fyra av mina absoluta favoritskådespelare (den femte kan jag tyvärr inte yttra mig om, då jag inte har sett "Slumdog Millionare" än). Om jag ska välja en, blir det nog Josh Brolin, för att han är en grym skådespelare, och sett ifrån vem av de fem som gjort bäst ifrån sig detta filmår, blir det Brolin, för han är verkligen magnifik i "Milk".
Jag tror att: vackra, fantastiska, underbara Heath Ledger vinner. Det förtjänar han. Inte bara för att, utan för att han tolkning av Jokern är outstanding, är fantastiskt. Waaaaay bättre än Nicholson's tolkning.

Outstanding Performance by a Female Actor in a Supporting Role

Amy Adams, "Doubt"
Penélope Cruz, "Vicky Christina Barcelona"
Viola Davis, "Doubt"
Taraji P. Henson, "The Curious Case of Benjamin Button"
Kate Winslet, "The Reader"

Jag hejar på: Kate Winslet. Läs hennes första nominering för att veta varför jag tycker så.
Jag tror att: hon även vinner priset, Winslet. Det är Winslet's år.

Outstanding Performance by an Ensemble in a Drama Series
"Desperate Housewives"
"Entourage"
"The Office"
"30 Rock"
"Weeds"

Jag hejar på: Självklart hejar jag på mina älskade män i "Entourage". De har vunnit tidigare, och de förtjänar att vinna ännu en gång!
Jag tror att: "30 Rock" vinner, med tanke på seriens succé.

Outstanding Performance by a Male Actor in a Comedy Series
Alec Baldwin, "30 Rock"
Steve Carell, "The Office"
David Duchovny, "Californication"
Jeremy Piven, "Entourage"
Tony Shalhoub, "Monk"

Jag hejar på: Världens bästa Jeremy Piven, för att han helt enkelt äger som Ari Gold i "Entourage".
Jag tror att: Baldwin vinner, återigen på grund utav "30 Rock"'s succé.

Outstanding Perfomance by a Female Actor in a Comedy Series
Christina Applegate, "Samantha Who?"
America Ferrera, "Ugly Betty"
Tina Fey, "30 Rock"
Mary-Louise Parker, "Weeds"
Tracey Ullman, "State of the Union"

Jag hejar på: Christina Applegate för att hon är så söt och serien är skitbra.
Jag tror att: Tina Fey vinner för seriens succé och för att hon är grym.

Outstanding Performance by a Male Actor in a Drama Series
Michael C. Hall, "Dexter"
Jon Hamm, "Mad Men"
Hugh Laurie, "House M.D."
William Shatner, "Boston Legal"
James Spader, "Boston Legal"

Jag hejar på: Hugh Laurie för att han är sjukt duktig.
Jag tror att: Jon Hamm vinner.

Outstanding Performance by a Female Actor in a Drama Series
Sally Field, "Brothers & Sisters"
Mariska Hargitay, "Law and Order: Special Victims Unit"
Holly Hunter, "Saving Grace"
Elisabeth Moss, "Mad Men"
Kyra Sedqwick, "The Closer"

Jag hejar på: Sally Field! Serien suger men hon är bra.
Jag tror jag: Holly Hunter vinner. Hon är också fantastisk.

Outstanding Performance by a Male Actor in a Television Movie or Miniseries
Ralph Fiennes, "Bernard and Doris"
Paul Giamatti, "John Adams"
Kevin Spacey, "Recount"
Keifer Sutherland, "24: Redemption"
Tom Wilkinson, "Recount"

Jag hejar på: Ralph Fiennes. Har inte sett serien, men han är Så Bra.
Jag tror att: Antingen Kiefer Sutherland eller Tom Wilkinson vinner. Båda förtjänar det, speciellt den först nämnda.

Outstanding Performance by a Female Actor in a Television Movie or Miniseries
Laura Dern, "Recount"
Laura Linney, "John Adams"
Shirley MacLaine, "Coco Chanel"
Phylicia Rashad, "A Raisin in the Sun"
Susan Sarandon, "Bernard and Doris"

Jag hejar på: Susan Sarandon, för att hon är så magnifiik.
Jag tror att: antingen Linney eller Dern vinner.

Så, nu får vi se! Det börjar om 5 min! Nu ska jag koka kaffe! We'll see sedan efter hur många rätt jag hade! :)

Puss.
/Liv.

It-listan: (just nu)

¤ TV-serier. Filmer är överskattade. Åtminstone just nu. Vi ler istället åt TV-serierna, både de som fortfarande are running och de som ej är. (Entourage, Scrubs, Sopranos, 2½ men mfl.)
¤ Stövlar. Höga i skaftet, de ska helst sluta precis under knäna.
¤ "Helter Skelter". *
¤ Johan Glans. Screw resten utav komikerna i Sverige (med undantag för vissa **), det är Johan Glans som gäller, i hans vackra originalitet.
¤ Malmö. Helt enkelt: Malmö.
¤ "Jesus Christ Superstar". Inte bara Salo's uppsättning, utan musikalen överhuvudtaget. Ett mästerverk.
¤ Musikaler överhuvudtaget. Igår upptäckte jag till min gladeliga förvåning att jag hade Chess på svenska på min dator, i musikformat, vill säga. Love it. Anders Ekborg är fantastisk.
¤ Böcker. Folk borde läsa böcker oftare istället för att titta på TV. Skapa din egna film, TV-serie eller whatever i böckerna.
¤ Manliga män. Bort med att boyfaces, fram med skägg och grovhet! (är 'grovhet' ens ett ord? ...) Pussa på Christian Bale, Dillon-bröderna, Al Pacino (i 80-talsformat), Gary Oldman och Jason Isaacs istället för Justin Timberlake.
¤ Plättar. Sjukt mycket godare än pannkakor, fast det är samma recept.
¤ Täckande kläder. Inte för att man ska täcka sitt "fett", utan för att det helt enkelt är jävligt snyggt.

* Filmatiseringen av händelserna på 60-talet som chockade många. Manson-sekten med Charles Manson i ledningen, en man som... tja, vad skall man säga? De intervjuer och förhör jag sett/hört med honom bevisar att det är något som inte står rätt till hos honom.
Jag såg filmatiseringen igår, och jag gillar den skarpt. Väldigt stark, övertygande, känslofull. Bra insatser, speciellt utav Jeremy Davies, som tolkar Charles Manson helt fantastiskt. Rekommenderar er att se den, men var beredda på att den är väldigt stark.

** JOHAN RHEBORG, HENRIK SCHYFFERT OCH MAGNUS BETNÉR.

Puss.
/Liv.

Jag vet att alla i min umgängeskrets kommer utropa "No, I don't know her!", men jag måste bara en gång för alla säga:

FY FAN VAD JAG ÄLSKAR MIKE MYERS

Såg precis "The Love Guru", Myers' senaste film som alla hatar, sagt att det är a waste of time.
Men you know what? I actually don't give a crap. Jag älskar den här typen av humor. Visst, jag kanske inte direkt är känd för att ha världens bästa humor (eller, enligt mig själv är den bäst, men you know what I mean...), men är det någon jag allid har älskat, är det Mike Myers. Och "The Love Guru" är så sjukt jävla klockren, skrattade så jag grät.

Men egentligen, jag fattar inte vad dealen är, varför alla verkar ogilla Myers så mycket.
Jag antar att det har med den "fåniga" humorn att göra. "Bajs- och snopphumorn".
Visst, att Myers humor är den typen av humor är lika självklar som att Blondinbella skämt ut sig inför hela Sverige i viktdebatten. Men saken är den att Myers humor är Smart, när den är torr är den menad att vara torr, men annars är den genomtänkt, fast resultatet är såkallat "fånigt". Äh, det är svårt att förklara, låt mig ge några exempel istället.

Klipp från "Wayne's world", väldigt "Myers-aktig"-scen, humorvis. Jag älskar hur de driver med hela grejen, tar det ett steg längre. Sponsor-scenen.



Haha, jag antar att det bara är jag som har dålig humor, men jag älskar verkligen följande scen. Det är från "Austin Powers: The Spy who shagged me". Dr. Evil tells Scott to "Zip It". Haha. Detta är verkligen ett bra exempel på hur korkad och barnslig Dr. Evil. Åh, gah, jag är en tönt. En stolt sådan.



Sista videon blir öppningsscenen från "The Love Guru", Pitka's egna version av Parton's "9 to 5". HAHAHAH, fy fan vad jag skrattade när jag hörde/såg den här låten/scenen! Alltså, så jävla klockrent... Jag älskar Mike Myers.



Så, ja. Jag förstår er som tycker att jag är töntig att älska Mike Myers, men ja, I just do it, och jag planerar inte att börja hata honom bara för att alla andra tycker att han är "för mycket". Mike Myers für alle.

Peace.
/Liv.

Plus

Jamiroquai. Och verkligen seriöst. Plattan "Dynamite" har varit min terapi denna sjuka vecka.
Skolan. Fy fan vad jag älskar min kurs. Best ever. På alla sätt och vis.
Jesus Christ Superstar ikväll. Ska bli underbart att njuta av den fanastiska musiken live igen.
Min inspiration. "Entourage" gör susen. Och då säger jag inte rip off, utan inspiration. You'll get it.
Vi har fiskbullar hemma. Hångel på det.
"ENTOURAGE". Alltså, om ni inte har sett det så har ni missat något jävligt mäkig. Billy Walsh och Ari Gold for the win.

Minus

Att alla jävla skönlitterära böcker i Lund är ulånade. Fuck you.
Att jag inte får något jobb. Är jag verkligen så sämst? Fuck you.
Att jag vill se Soundtrack of our lifes på KB men inte har råd.
Min pappa som fått för sig att det är helt okej att ringa och snacka med en som inget har hänt. Jag hakar inte upp mig så lätt på saker längre, men detta är en annan sak. He's a psycho.
Att jag vill se Jamiroquai men de kommer aldrig..................................................... COME BACK.

Peace.
/Liv.

Billy Walsh is the Shit.

Jag är så trött på att bli tagen för given (don't worry, Holly. I'm not mad at you, not at all. Du är faktiskt en av jävligt få människor jag kan lita på).
Kräver inte konstant uppmärksamhet, kräver inte att folk alltid skall vara tillgängliga.
Det hade bara varit skönt om någon kunde sätta sig ner i lugn och ro, ni vet, snacka, lyssna, uppmuntra, ge råd.
Råd. Jag hade velat ha råd.

Det handlar om att bygga upp allt igen, från scratch. Det är så mycket som behöver renoveras, så mycket som behövs möbleras om. Jag klarar inte av att gå runt och tro att allt löser sig av sig självt. Hur idiosk får man bli?

Veckan innehåller skolskit, innehåller skrivande. Jag måste få igång mitt skrivande igen, det är min terapi, min medicin.
Och framförallt - veckan innehåller Jesus Christ Superstar. Igen. Tack än en gång, F och R, ni är bäst som låter mig få möjligheten att se den igen. Jag älskar den, allting med den. En otrolig tolkning utav världens bästa musikal.

Föresten älskar jag Katrin blablablazka vet inte vad hon heter i efternamn. Fortsätt avslöja Sveriges största bloggerskas riktiga färg. (vill inte nämna hennes namn här då det är så patetiskt, men ni vet vem jag menar.)

Ha en skön vecka.

Peace.
/Liv.

Om det är en TV-serie jag följer fullt ut är det "Entourage". Ni som kollar på den know what I mean.
Var länge sedan sist, men nu när jag väl sitter här och glor på det ryser jag, skrattar och njuter av perfektionen.
Lovely.


Haha, priceless. <3

Nu har jag sökt typ tjugofemtusen jobb och fan jag hoppas på något av dem iallafall.
Jag pallar inte gå runt och vara misslyckad.
När jag blir färdig med mitt manus ska jag bevisa för er att jag visst inte var så jävla misslyckad trots allt..
Wait and see, wait and se...


Ikväll blir det en pinsamt dansande Blondinbella, jag tror inte min ångest klarar av något mer fab.

Ha en skön helg.

Peace.
/Liv.

I prisutdelningstider tänkte jag det kanske lämpligt att nämna mina favoritfilmer, ever. Här är de främsta.

VILKA ÄR ERA FAVORITFILMER, DEAR FRIENDS?

My own private Idaho (1991)
Filmer regisserade av Gus van Sant brukar, enligt mig, vara felfria. Gus har den där gåvan att verkligen kunna få känslorna och ögonblicken på duken på ett speciellt sätt, ett nästan småläskigt, småobehagligt sätt, om ni frågar mig.
"My own private Idaho" är min absoluta favoritfilm, igenom alla tider. En smått okänd film, en liten underdog som sprakar och glittrar till varje gång man ser den. Den handlar om Mike (River Phoenix) en manlig prostituerad som lider utav narkolepsi, och hans vän Scott (Keanu Reeves), en rikemansson som är i sin rebelliska dagar och lever allt utom ett rikemansbarn liv. Man får följa dem och deras smått galna liv, tillsammans med sitt gäng, lett utav Bob (William Richert), genom jobbiga och mindre jobbiga tider. Det är en vacker film, baserad på en pjäs utav William Shakespeare ("Henry IV"), med ett omskrivet manus av Gus van Sant, som både innehåller "vanligt" språk, men ändå stora doser av Shakespearestuk i det hela. Jag gillar filmen för att den är så skör, och relationen och samspelet mellan Phoenix och Reeves är väldigt speciellt, något man inte ser varje dag på bioduken. Hade Phoenix fortfarande varit vid liv idag, tror jag att han hade varit en utav de största, och att "My own private Idaho" hade varit starten på den succén. R.I.P....



Léon, the professional (1994)
Ja, de flesta av er som läser detta har antagligen sett "Léon", en utav de riktigt tunga klassikerna idag. Natalie Portman spelar Matilda, en flicka som inte kommer från den lättaste familjen, och efter att hennes familj massakerats av den galna Stansfields (Gary Oldman) gäng, finner hon sig familjelös, ensam, ända tills en viss man dyker upp i hennes liv, en man som vänder upp och ner på hennes liv för all framtid... Léon (Jean Reno).
Filmen är en tidlös klassiker, som det aldrig kommer slutas att skrivas om, som aldrig kommer att slutas att älska.
Det jag älskar med den är hur fantastiska alla skådespelare är, hur starka alla karaktärerna är. Det är stark film som handlar om kärlek, ilska, överlevnad. Gary Oldmans gör sin karaktär så levande att man då och då glömmer bort att det är en film. Det är det jag älskar med Gary Oldman, att han alltid går in i sina roller 100%, lämnar inget utav sig själv synligt, det är 100% karaktär, 0% Gary Oldman. Det är väldigt respektfullt.



Rosencrantz and Guildenstern are dead (1990)
Återigen en film baserad på Shakespears verk, i denna film är det de mindre kända karaktärerna Rosencrantz och Guildenstern som är huvudrollerna, spelade av Gary Oldman samt Tim Roth.
Utan att få filmen att verka tråkig, så handlar inte filmen om något specifikt i sig, förutom att de två männen möter ett teatersällskap som tar dem till palatset Elsinor, där den danska kungafamiljen stannar för tillfället. De möts utav en förvirrad Hamlet, men förutom det har inte Hamlet en stor roll i filmen, nästan ingen alls. Filmen handlar snarare om de två männens vardag, deras tankar kring livet och vad som händer efter det. Rosencrantz är den lite "dummare" utav dom som oftast fumlar med orden och inte riktigt förstås, men då är det bra att han den mer samlade Guildenstern som håller koll på honom och försöker förstå vad han menar.
Det jag gillar med filmen är helt klart först och främst skådespelarinsatserna, Oldman och Roth är helt fantastiska. Oldman bevisar återigen att han kan tas sig an vilken roll och karaktär som helst, tänk bara att han fyra år senare spelar galningen Stansfield i "Léon", sjuka knarkaren Drexl i "True Romance" året innan "Léon", och så vidare. Det är beundransvärt. Oftast kan det vara svårt att förstå allting i en film som har ett Shakespeareaktigt manus, men i den här filmen är det inga problem, skådespelarnas insats gör att man förstår allting perfekt.



The Machinist (2004)
Kameleontskådespelaren Christian Bale, en husgud i min familj för övrigt, gick ner, jag minns inte hur mycket det var, offantligt mycket inför rollen som Trevor Reznik i filmen "The Machinist". Jag tror att han som minst vägde cirka 50 kilo, och detta är på en man som vi är vana att se i biffiga roller som i sina insatser i "Batman"-filmerna.
Filmen handlar om Trevor, en man som lider utav insomnia, jobbar på en fabrik. Han har sin dagliga rutin, något som verkar fungera helt okej. Framtills att konstiga saker börjar ske och han börjar prata till en man som han inte riktigt är säker på om är riktigt eller inte...
Jag vet, jag vet att det inte må låta som en allt för bra film, men första gången jag såg filmen blev jag helt tagen. Den här filmen är ett tydligt exempel på hur mäktig och otroligt begåvad Christian Bale. Hans insats som Trevor är utöver allt annat, inte bara för att han nästan bokstavligen svälte sig inför inspelningarna, men hans kroppsspråk, ansiktsuttryck, alla känslor han uttrycker är så starka, så verkliga. Den här rollen är nog bland de bästa han någonsin gestaltat, och det säger en del. Filmer som "American psycho", "The Prestige", "Velvet Goldmine", samt "Empire och the Sun", en film där han var endast 13 år, men ändå gör en insats som är utöver det vanliga, är bara några exempel på filmer som han briljerat med, bevisat för allt och alla att han är en utav de bästa.



Gangs of New York (2002)
Den femte och sista filmen jag tar upp i min favoritfilmslista, är filmen som kommer anses vara en kulturulle inom ett antal år, om den inte gör det än. "Gangs of New York". Denna fantastiska film, med både Daniel Day-Lewis och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna (Cameron DIaz ignorerar vi eftersom hon är sämst).
Filmen handlar om Amsterdam, son till en gängledare i 1800-talets New York. Under en strid mot fienderna (ledd utav fantastiske Daniel Day-Lewis) förlorar Amsterdams far och Amsterdam är ensam pojke i ett våldsamt New York. Han erbjuds hjälp utav Bill (Day-Lewis) men flyr och kommer inte tillbaks till New York förens efter några år, och då för att hämna på sin fars mördare.
Den är en fantastisk film, fantastiskt manus (Jay Cocks), fantastisk regissering (Martin Scorsese), fantastiska skådespelarinsatser. Day-Lewis bevisar varför han är en utav de bästa, trots han bara tackat ja till fyra filmer de senaste tio åren, Leonardo DiCaprio bevisar varför han, iallafall enligt mig, är världens bästa skådespelare där ute idag. Känslorna, agerandet, händelserna, allting är så tydligt, så proffsigt visat i filmen.
"Gangs of New York" var i många år min absoluta favoritfilm (den har fått många konkurrenter, varav skrivandet av "var"), och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den, det är en film som aldrig tröttar ut sin publik, varesig hur många gånger man har sett den. Det säger en hel del om dess storhet.



Där har ni dom! Mumma! Är det någon av dem ni inte har sett, se dom! Tidlösa klassiker!

Ha en skön måndag, y'all, glöm inte Guldbaggegalan ikväll klockan 20.00, på ettan (tror jag)!

Peace.
/Liv.

Okej, årets film är redan här, och jag tror med ganska stor sannolikhet att ingen kommer att kunna toppa den. Inte från min filmsyn iallafall.

PINEAPPLE EXPRESS
Jag har redan skrivit om min kärlek till den på min bilddagbok, men vad fan. Den tåls att skrivas om här!
För att kort berätta vad den handlar om, utan att avslöja halva filmen, så handlar det om en snubbe (Seth någotvetintehansefternamn) och hans drugdealer (världens vackraste människa - James Franco) som börjar som två bekanta, snubben har köpt av drugdealern i bara några månader, men slutar som... ja, ni får själva se när ni ser filmen, för det måste ni!

Humorn är i en härlig "Napoleon Dynamite"-anda, men ändå inte sådär överdriven som många filmer efter nyss nämnda mästerverk har varit. Jag har inte klarat av att kolla på några amerikanska komedier på flera år på grund utav detta, med undantag för allt Will Ferrell har varit med i, samt "You, me and Dupree", men så kommer den här filmen.
Min brorsa sade "Du måste se den här filmen", och heck, han om någon kan film, if you ask me. Det var fan han som fick mig att upptäcka bästa Christian Bale!
Iallafall, vi såg filmen igår, och vad ska jag säga? Jag skrattade så jag grät! Visst, det fanns de där självklara skämten som man nästan visste i förväg skulle sägas och komma, Men det fanns även de där "ingjutna", eller vad man ska kalla det för, skämten, som inte alls var väntade, som var ändå var så självklara.
James Franco är otroligt gullig som drugdealern Saul (tror jag han hette), sjukt härlig! Gick mest omkring och sade klockrena saker och körde bil på ett väldigt annorlunda sätt...
Seth (snubben) var jävligt rolig i sin roll, jag har sett något med honom innan som jag inte gillat, så jag var lite skeptisk, men han blew me away i den här filmen!

Allt i sann "Napoleon Dynamite"-anda, som sagt. Det är svårt att skriva så mycket utan att avslöja allt, men jag vill berätta allt! Haha, så snäll är jag! Men oroa er inte, det ska jag inte göra...
Det var faktiskt sjukt länge sedan jag såg en så bra komedi som "Pineapple Express", och James Franco övertygar mig återigen om han inte bara är en snygg hunk som försöker göra en karriär men kommer misslyckas totalt, nej nej, jag tror på honom. Visst, han har varit med ett tag nu, en tio år eller så, men det är inte förens nu som han börjar uppmärksammas.
Han spelar ju med Sean Penn i femstjärnerullen "Milk", som jag tror kommer på svensk bio någon gång nu senare i år. Den ska ni också ta och se, Penn bevisar verkligen varför han är så bra och respekterad som han är, för han är fullkomligt fantastisk i rollen som den legendariske Harvey Milk, och Franco, han är helt... underbar. Alla i den filmen, likasom i "Pineapple Express", är fantastiska.
Det bevisar att Franco kan spela helt olika roller i helt olika filmer, och det är något som är beundransvärt och respektfullt.

Så, se "Pineapple Express", ni kommer få ett jävligt gott skratt, kan jag lova er!

Ikväll bli det först lite fika med A, sedan i natt blir det Golden Globe för hela slanten med storebrorsan, vi två filmnördar ska sitta uppe och vaka, eller vad fan man kallar det... Jag har väl inga jag direkt hejar på och så, visst finns det favoriter och så, men En, en som ska ha sin statyett är Sean Penn för sin roll just i "Milk". Heja, heja!

Ha en nice kväll!

Peace.
/Liv.

TRAILERN TILL "PINEAPPLE EXPRESS":
 

Okej, jag ska försöka förklara gårkvällen.
Frågan är dock hur jag ska göra det, vart jag ska börja, vilka ord jag ska använda, vilka ord som är vackra nog att kunna förklara detta mästerverk.

Okej.

Jag har alltid älskar Jesus Christ Superstar. Jag vet inte om jag har skrivit det innan här i bloggen, men min farsa brukade, under sina musikerår på 70- och 80-talet (varför fortsatte han inte? Just det - spriten...) medverkade han i musikalen, spelandes gitarr i orkestern. Så det har alltid varit något som följt med mig sedan jag var en liten knott. Sedan jag för första gången såg -73-filmen, har jag varit fast, på ett bra sätt. Judas, en karaktär/roll/man som är otroligt stark i uppsättningen, varje gång jag ser filmen startar mina regissör/skapartankar och vad ska jag säga? Ge mig ett gäng duktiga skådepspelare/sångare och ett gäng grymma musiker och jag kan skapa en föreställning ni aldrig tidigare skådat! Okej, det där lät extremt egocentriskt, men som jag skrev - jag är bokstavligen uppväxt med denna musikalen, jag har haft tid på mig att fantisera, drömma, skapa...

Igår var magiskt, för att komma till hela meningen med detta inlägget. Denna recension. Kärleksförklaring. Whatever.
Jag måste börja med att erkänna att jag var lite smått skeptisk till tanken att Ola skulle översätta originalet. Inte för att jag doubtar hans skrivarförmåga, bara det att... tja, texten är ju strålande från början, och det var nog ganska svårt att kunna göra sin egen översättningen utav den, speciellt till svenska.
Men jag måste säga att Ola lyckades, det gjorde han verkligen! I början utav den första akten hade jag lite svårt att höra vad de sjöng, både på grund utav att jag tror att det var något skumt med ljudet, men även för att jag satt och sjöng originalet för mig själv, gammal vana... Men längre in i föreställningen hörde man mer utav det som sjöngs, och jag måste säga att det var väldigt roliga texter, smarta, vackra, tja, det var mycket känsla i det hela. Bra jobbat, Ola!


Jesus (Ola) och Judas (Patrik) under "Superstar". Ja, ni ser den The Ark-aktiga dräkten...

Som Jesus var Ola väldigt... jag vet inte. Okej, inget negativt skall skrivas, så ni behöver inte vara oroliga! Det kändes som att karaktären gick igenom flera stadier, jag vet inte riktigt. Från början kändes han som en person som njuter utav nuet, som inte brydde sig så mycket om vad som skedde runtomkring, då han verkade tänka "allting fixar sig, vi behöver inte vara oroliga". Sedan kändes det som att denna karaktär utvecklades, eller iallafall förändrades.
Han kanske började inse, Jesus började kanske inse att saker och ting förändrades, att något hade hänt...

Jag vet verkligen inte hur Ola och compani tänkte kring Jesus roll, dom kanske hade en helt annan tanke kring det, men ovanstående är iallafall den uppfattningen jag fick om Jesus i denna uppsättningen. Jag gillar det, att man får tänka efter lite, att han inte var allt för förutsägbar, bara gick runt och var på samma sätt under hela föreställningen. Det hade varit lite halvtråkigt tillslut.

Och tja, när det gäller Judas vet jag verkligen inte vart jag skall börja. Från första ton var jag fängslad, från första rörelse gick mina rysningar igång. Jag har inte skådat ett sådant skådespel på väldigt, väldigt länge. Och tro mig, visst, jag har visserligen inte sett Allt, men jag har sett har Många föreställningar, både musikaler och teatrar, i mina dar. efter att ha sysslat med teater sedan 12-årsåldern och gått teaterlinjen som innehöll många föreställningsbesök.
Jag har skådat många bra talanger, men denna man, denna Judas, denna Patrik (som jag har för mig att hans namn är på riktigt?), han är det bästa jag har sett. Kroppsspråket var otroligt, fast han inte sjöng, fast han var i bakgrunden, han var ändå där, han var Judas från topp till tå.
Judas är den mest intressanta i denna uppsättningen, om ni frågar mig, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hela musikalen zoomar mer in på honom är Jesus. Men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt svårt att spela denna man, med tanke på aggressionen, på den otroliga kärlek, på den ångesten, på den frustation som Judas känner konstant genom hela föreställningen. Patrik lyckades briljant, och trots att Ola gör en fantastisk Jesus, är han i jämförelse med Patrik's Judas en liten lort. (Sorry, Ola, you know I love you)

Helheten var så fantastisk. Kung Herodes var så underbar att jag nästan ville gråta av tanken kring hur fenomenalt hela helheten var, "Superstar" var en underbart mäktig scen, när Judas i största The Ark-anda-dräkt kommer ner från skyn och sjunger till Jesus. Det var så fenomenalt.

Jag kan skriva hur mycket mer som helst, men jag känner att det redan har blivit allt för långt, men det enda jag kan säga är att jag är Så glad att jag ska se föreställningen en gång till, den 23:e, för jag kände direkt när jag kom ut från Operan, tändandes en "pusta ut för det här var nästan alldeles för mycket underbart på enbart två timmar"-cigg, att fan, jag måste se den igen, jag måste verkligen det! Och sedan kom jag lyckligt på att fan, det ska jag ju, jag ska se den en gång till! Så, tack Fredrik och Rickard för att ni bjuder med mig, för fan... Gah, man vill ha mer, man vill det! Jag känner bara att jag måste se den igen, för att få den där absoluta känslan, för nu har jag sett den en gång, och mina känslor var mest lite huller om buller då, att jag inte kunde riktigt finna ord (trots att verkar kunna göra det nu när jag sitter här och skriver...) för vad jag kände för det hela. Det enda jag visste var att jag älskade och älskar den.

Så, tack Ola, Patrik och kompani för denna otroliga föreställning, ni ska vara stolta över er själva. femtiotusen stjärnor av fem!

Peace.
/Liv.




Samma scen...


Fin bild.

Min favorit i högen. Visst ser och känner man verkligen känslorna mellan de två, Jesus och Judas?

Jesus Christ Superstar.
Wow.
Judas, you blew me away.

Jag har inte känt mig så fänglsad, på ett bra sät, på länge.

Tack Ola, tack Patrik. I'll see you 23rd.

Gah, jag kan knappt bärga (stavning?) mig tills jag ska åka in till stan köpa min älskade chai latte från Espresso House, det finns inget godare, inget som kan fullborda a sucky day. Sedan blir det shopping med bästa E och senare en Ariman med E och A. Love you girls.

Hm... skälet till att jag från första början ville posta ett till inlägg var för att lägga upp följande video; "Say hello 2 heaven", en Temple of the Doglåt, dock är det enbart Chris och hans band som framför den på videon...

Alltså, jag måste berätta något riktigt sjukt som inträffade nyss när jag var och surfade på youtube efter låten. Jag kom in på ett klipp av låten, från Annexet-spelningen augusti -07, som jag lyckligt var på, och jag vet inte... Jag har utan nästan några jobbigheter kunnat lyssna och se på videon innan, men nu... det gick inte. Speciellt när Chris nämnde Temple of the Dog, när han nämnde 1991, och sedan när de första ackorden bryter ut... Jag kunde inte lyssna mer. Jag kände värme, men samtidigt en jobbig nostalgi och en enorm saknad. Det var en fin dag. En mycket, mycket fin dag, jag hade gärna återupplevt spelningen. Men snart kommer han hit igen, snart!

Så valet av video blir istället från ett annat arrangemang, som ni antagligen förstår...

Enjoy!
Ha en fin torsdag, y'all!

Peace.
/Liv.

Fast det är torsdag, helgens planer:
Friday: JCS på Malmö Opera, med big brother, eftersom min pappa som vanligt är en egotrippad, psykopatisk jävel.
Saturday, Sunday: PLUGGA. Sista hemtentan, why do it feel so meningless? HM...


e-g-o

Förlåt för mitt bittra jag men jag tror det handlar om att jag är irriterad på ungefär allt och alla.
Fast inte Jay Kay. Ska fråga S om han har Jamiroquai, men I doubt it. Gah varför kan jag aldrig få mit behovt fyllt?
Okej det där lät jävligt horigt men ni förstår vad jag menar. Kanske. Eller inte. Det har iallafall inte med sex att göra. Faktiskt.

Fan vad jag babblar.

Men jag menar. "Dynamite". Dans eller dans? (Svar: DANS!)
Ikväll ska jag supa. Tror jag. Iallafall låta min kropp bli alkoholig. Det behöver jag, efter den här skrattretande veckan.

DETTA är vad jag vill dansa till:



Ha en härlig lördagskväll, y'all!

Peace.
/Liv.

Ångestklump i magen är alltid kul.

Nu ska jag iväg och shoppa, mest för att ignorera det tragikomiska i min tillvaro.

Peace.

Ända sedan säkert i oktober förra året har jag varit fast bestämd med att 2009 ska bli Mitt år, eller iallafall ett år som ska gå den väg jag vill att det ska ta. Here's something I wish for:

¤ Fixa mina studier. Detta är inte bara något jag vill, utan även måste fixa. Otherwise I'm screwed.
¤ Att PJ ger sig ut på turné. Man har väntat allt för länge nu. Man har hört mars, men det känns för snart, and som jag har uppfattat det är det mest "lös-jammande" som sker i studion just nu... We have to hope.
¤ Se Jamiroquai. Jamiroquai är ett "komma-gå" band för mig, alltså; jag lyssnar inte på dom Hela tiden, men när jag väl gör, gör jag det mycket. Och då inser jag, som just nu, hur jävligt gärna jag hade velat se dom live. Här snackas det även om skivsläpp i år, men I don't know om jag ska tro på... men jag hoppas... och även turné, snackas det om. How lovely. But we'll see.
¤ En fin sommar. Sommaren 2008 var komplicerad, och det gillar inte jag. No shit. Men på sommaren ska saker och ting inte vara komplicerade, man ska kunna skutta runt som om man vägde 5 kilo och känna harmoni. Det är så det är, det är verkligen så det är. Så jag hoppas på en skön sommar, förhoppningsvis utomlands (E och jag snackar om New York...) och med många leenden och få tårar (iallafall ledsna sådana).
¤ Inspiration. 2008 var fan inte inspirationens år. Förutom några krönikor till en tidning och dikter till mässor som var en gång i månaden, fanns där inte mycket skapande inuti mig. Tyvärr. Jag älskar att kunna sitta och skriva timmar efter timmar, och känna att det är some good shit som jag kan vara stolt över. Jag hoppas verkligen att 2009 blir inspirationens och skapandets år, för jag känner att jag har så mycket att kunna leverera, allt från dikter till manusidéer, och jag hoppas verkligen att skaparen i mig klipper av snöret och låter mig göra just det - skapa.
¤ Ett år där jag säger ifrån. 2008 var inte direkt frånsägandets år, förutom ett tillfälle, och jag hoppas verkligen att jag bli bättre på det. Speciellt när det gäller min far. Jag tänker inte nu skriva tre tusen meningar om hur hemsk min farsa är, MEN jag kan säga som såhär: Han hörde inte av sig på nearly tre veckor, inte under julen, inte under nyår (som vi skulle ha firat hos honom, men det gjorde inte så mycket, då jag hellre söp med E och S). Sedan ringer han, igår, and you know what he says? Han har inte kunnat ringa för, nej, för en gångs skull har han inte supit under jul (okey, that's what He says...), utan har har varit fullt upptagen med att hänga med sin nya tjej, som han inte har varit man nog att kunna berätta om för mig och min storebror. Vad tror han att vi ska göra, säga? "Nej, pappa, du får inte ha en ny kvinna i ditt liv, för du har redan varit gift med mamma och du får inte ha någon ny för det blir jättejobbigt för oss att ha en andra mamma i våra liv, och nu börjar vi gråta". Tror han verkligen det? Suck.
Om jag inte har sett honom som min pappa på åtta år, hur stor är då chansen att jag kommer se henne som min andra mamma? Nae...

Förlåt. Det där blev långt ändå. Ibland blir man lite galen, you know.

Well, allt som allt tror jag att 2009 kan bli ett jävligt bra år, det har alla förutsättningar för det. Iallafall för mig. Jag tänker som såhär; de senaste två åren har varit deep, depp, långt nere på botten, kravlat efter lite ljus. Nu är ljuset jävligt nära, och jag ser ingen anledning till att inte kravla upp i ljuset och andas in den friska luften. Allt annat hade varit idiotiskt, allt annat hade varit dumt.

Så, jag skålar för ett fint 2009, och hoppas ni gör det samma! Med all denna hopp inom oss (eller iallafall mig) ska nu få höra/skåda Jamiroquai's version av "Sunny". Oh man, what a song, and what a performance!

Ha en skön fredag, y'all!

Peace.
/Liv.

And I welcome it with a big hug in form of This clip:
Song: "King for a day"
Arist: Jamiroquai

Trust me, it's one of the best performances, ever.