Röster, låtar, känslor, whatever
Ni vet ibland när man lyssnar på någon låt, det kan vara en låt man hört tusentals gånger tidigare, och får en sådan där speciell känsla, en slags rysning men den är waaay bigger than that?
Well, jag börja med att skriva "Broken City".
Ja?
You don't know who?
Audioslave!
Låten är sjukt bra, men Chris röst, den är, den är magisk! Speciellt i andra versen då han lite sådär "pratsjunger" med sin redan så släpiga röst, tonarten är rätt låg och den där känslan kryper sig närmre och närmre en.
Magiskt är ordet. Folk snackar om att vara kär i musik. När jag hör Chris sjunga det där stycket i den där sången blir jag fan förälskad i musiken.
ELLER Dave Gahans röst i "World in my eyes"!
Nu kommer man in på ämnet "sexiga låtar", vad gör en låt sexig, hur förklarar man hur en låt kan vara sexig osv.
Mitt svar är: Lyssna på denna låten.
http://youtube.com/watch?v=PNVc9biKOXA
Lite fula bilder och sånt i videon, men jag tog den första bästa på youtube.
Men vad jag menar är hela beatet i låten, synthslingan, Daves' röst som är så... gudomlig. Det enda sammanfattande ordet jag kan få fram är Sexigt. Förlåt för den måhända porrigheten - Låten ÄR sexig. That's just how it is.
Verkligen en av mina favoritlåtar av Depeche Mode.
SÅ FINNS JU OCKSÅ en gammal låtjävel men den där känslan.
Jag snackar faktiskt om The Arks oldie "Racing With the Rabbits".
En jävligt fin och bra låt, för övrigt, men det som fashinerar mig mest i den låten är när Ola fullkomligt skriker i slutet av låten. Ja, alla ni Arkfans vet vad jag menar...
Det är inte bara det att Olas röst var sååå mycket bättre back then (vad nu det kan bero på, I honesly don't care), utan hela den jävla känslan har bringar fram med sin sång. Snubben menar verkligen det han sjunger om.
Det framkommer lika mycket rysningar varje gång jag lyssnar på just den delen av sången. Väldigt magiskt.
Tralalala. Nu ska jag nog ta och sova. Tröööött.
Peace.
/Liv.
Well, jag börja med att skriva "Broken City".
Ja?
You don't know who?
Audioslave!
Låten är sjukt bra, men Chris röst, den är, den är magisk! Speciellt i andra versen då han lite sådär "pratsjunger" med sin redan så släpiga röst, tonarten är rätt låg och den där känslan kryper sig närmre och närmre en.
Magiskt är ordet. Folk snackar om att vara kär i musik. När jag hör Chris sjunga det där stycket i den där sången blir jag fan förälskad i musiken.
ELLER Dave Gahans röst i "World in my eyes"!
Nu kommer man in på ämnet "sexiga låtar", vad gör en låt sexig, hur förklarar man hur en låt kan vara sexig osv.
Mitt svar är: Lyssna på denna låten.
http://youtube.com/watch?v=PNVc9biKOXA
Lite fula bilder och sånt i videon, men jag tog den första bästa på youtube.
Men vad jag menar är hela beatet i låten, synthslingan, Daves' röst som är så... gudomlig. Det enda sammanfattande ordet jag kan få fram är Sexigt. Förlåt för den måhända porrigheten - Låten ÄR sexig. That's just how it is.
Verkligen en av mina favoritlåtar av Depeche Mode.
SÅ FINNS JU OCKSÅ en gammal låtjävel men den där känslan.
Jag snackar faktiskt om The Arks oldie "Racing With the Rabbits".
En jävligt fin och bra låt, för övrigt, men det som fashinerar mig mest i den låten är när Ola fullkomligt skriker i slutet av låten. Ja, alla ni Arkfans vet vad jag menar...
Det är inte bara det att Olas röst var sååå mycket bättre back then (vad nu det kan bero på, I honesly don't care), utan hela den jävla känslan har bringar fram med sin sång. Snubben menar verkligen det han sjunger om.
Det framkommer lika mycket rysningar varje gång jag lyssnar på just den delen av sången. Väldigt magiskt.
Tralalala. Nu ska jag nog ta och sova. Tröööött.
Peace.
/Liv.
When I'm Down
^ Sådär trött känner jag mig just nu. Älsk.
Satt en stund på Tapatio (Bull hade 20 och Ariman hatar oss) med André och lite andra mäniskor, det var... intressant. ;) Hahah.
Sen jooobbade jag. Jävla regnskit, fick hela tiden sätta sånt där regnskydd över tidningarna. Det det gick fort att dela ut idag, skönt nog. Fick en massa nycklar 'n shit.
Sen jobbade jag Igen imorse. Kom precis hem från en jäävla lång reklamrunda. Galet. Visserligen bara villor, men det känns som att det området sträcker sig över typ halva Lund. Uäh.
Men jag kinda like:ar att det regnar ute. Det är skönt. Jag gillar regn, really much.
Ikväll: Arre med älskade Amanda.
Peace.
No comments
Du var med före Soundgarden, du var med när det var som värst.
Jag kan inget annat säga än att jag hatar minnen, men jag älskar att Dave och Depeche var med mig under den tiden och fick mig att gå vidare.
Jag kan inget annat säga än att jag älskar den här mannen.
Jag kan inget annat säga än att jag hatar minnen, men jag älskar att Dave och Depeche var med mig under den tiden och fick mig att gå vidare.
Jag kan inget annat säga än att jag älskar den här mannen.
Allvarligt talat
När man sitter här och lyssnar igenom sin I-tuneslista, kommer det då och då upp lite låtar som man inte hört på ett tag.
Jag vill inte låta tjatig, men herregud!
"Overfloater".
En Soundgardenlåt jag inte lyssnat på på säkert närmare ett år.
Den är... Magisk.
Basen är helt fantastisk, lite sådär halvpsyko, lite sådär lockande men ändå vill man fly ifrån den.
Om ni förstår?
"I'm on the wire, over and higher".
Älskar den meningen.
Och jag älskar när Chris sjungit "Alone, alone, alone...", och så tystnar musiken för ett tag, och sedan drar den igång igen, och Chris sjunger ljusare.
Herre min jävla Gud, det är så vackert och så genialiskt att jag vet inte vad jag ska säga/skriva.
Jag tvekar inte när jag säger att Soundgarden är underskattade.
Kanske inte inom grunge-världen, men inom resten av världen.
Visst, man kan inte tvinga världen att gilla någon musik, men när vi lever i en värld där Justin Timberlake kan regera med sin äckligt dåliga musik, börjar man dra sig åt den gamla musikens håll.
Att man kan skriva så uppfinningsrik och detaljerad musik som grabbarna i Soundgarden gjorde, jag inte förstå det...
Åh, jävla genialiskt, that's the word!
Igår var trevligt. En maaaassa människor samlade på Halong för att fira älskade André som fyllde 18.
Tog några öl, sedan stack vi vidare till Ariman (vilket I think var måttligt kul för de som jobbar där. Men äsch, dom känner oss!).
Sedan fick jag såklart min vanliga fylle-ångest och drog hem. Orkade inte förstöra den underbara stämningen.
Det är mycket därför jag inte dricker lika mycket idag som jag gjorde för kanske tre, fyra år sedan. Får bara en massa ångest, tänker tillbaka på tiden då man tillsammans med sin farsa hängde med inte allt för behagliga människor. (Se: Lunds lokalalkisar)
Det är då man börjar tänka på sitt eget drickande och får en massa ångest. Så därför beslutade jag mig för att dra ner rejält på drickandet, nu dricker jag bara vid tillfällen som jag anser vara värda att dricka på, som tex igår.
Men det slutar alltid med samma sak, vilket jag har gått och blivit van vid. Det är alltså inte så att jag börjar må dåligt eller något sånt, senast jag spydde på fyllan var för flera år sen. Jag får bara en äcklig ångest, en äckligare ångest än den ångesten jag har dagligen. Usch!
På tal om Ariman blir det även Ariman ikväll, med bl.a. min älskade, underbara, fantastiska Amanda. Dock utan någon alkohol inräknad, vi byter ut den mot kaffe och, i mitt fall, thé. Thé är min nya öl. Lugnt. Dricker fan litervis varje dag, känns det som. Kissig, kissig. kissig.
Nej, nu ska jag käka... eller något.
Peace.
/Liv.
Jag vill inte låta tjatig, men herregud!
"Overfloater".
En Soundgardenlåt jag inte lyssnat på på säkert närmare ett år.
Den är... Magisk.
Basen är helt fantastisk, lite sådär halvpsyko, lite sådär lockande men ändå vill man fly ifrån den.
Om ni förstår?
"I'm on the wire, over and higher".
Älskar den meningen.
Och jag älskar när Chris sjungit "Alone, alone, alone...", och så tystnar musiken för ett tag, och sedan drar den igång igen, och Chris sjunger ljusare.
Herre min jävla Gud, det är så vackert och så genialiskt att jag vet inte vad jag ska säga/skriva.
Jag tvekar inte när jag säger att Soundgarden är underskattade.
Kanske inte inom grunge-världen, men inom resten av världen.
Visst, man kan inte tvinga världen att gilla någon musik, men när vi lever i en värld där Justin Timberlake kan regera med sin äckligt dåliga musik, börjar man dra sig åt den gamla musikens håll.
Att man kan skriva så uppfinningsrik och detaljerad musik som grabbarna i Soundgarden gjorde, jag inte förstå det...
Åh, jävla genialiskt, that's the word!
Igår var trevligt. En maaaassa människor samlade på Halong för att fira älskade André som fyllde 18.
Tog några öl, sedan stack vi vidare till Ariman (vilket I think var måttligt kul för de som jobbar där. Men äsch, dom känner oss!).
Sedan fick jag såklart min vanliga fylle-ångest och drog hem. Orkade inte förstöra den underbara stämningen.
Det är mycket därför jag inte dricker lika mycket idag som jag gjorde för kanske tre, fyra år sedan. Får bara en massa ångest, tänker tillbaka på tiden då man tillsammans med sin farsa hängde med inte allt för behagliga människor. (Se: Lunds lokalalkisar)
Det är då man börjar tänka på sitt eget drickande och får en massa ångest. Så därför beslutade jag mig för att dra ner rejält på drickandet, nu dricker jag bara vid tillfällen som jag anser vara värda att dricka på, som tex igår.
Men det slutar alltid med samma sak, vilket jag har gått och blivit van vid. Det är alltså inte så att jag börjar må dåligt eller något sånt, senast jag spydde på fyllan var för flera år sen. Jag får bara en äcklig ångest, en äckligare ångest än den ångesten jag har dagligen. Usch!
På tal om Ariman blir det även Ariman ikväll, med bl.a. min älskade, underbara, fantastiska Amanda. Dock utan någon alkohol inräknad, vi byter ut den mot kaffe och, i mitt fall, thé. Thé är min nya öl. Lugnt. Dricker fan litervis varje dag, känns det som. Kissig, kissig. kissig.
Nej, nu ska jag käka... eller något.
Peace.
/Liv.
Minnen, en månad efter
Jahaja, då är det en månad sedan nu.
För precis en månad sedan var jag på väg till Stockholm.
Nervös, förväntansfull, glad, pirrid, men framförallt Nervös.
Saknar den dagen något som in i helvete. Saknar att snacka med den där jävla politikern, fråga om vägen till Globen av henne (tror det var hon Gudrun Schyman, och hon var den första jag såg, såg inte att det var hon förens hon vände sig om och då kunde jag inte riktigt bara springa iväg... fast det var det jag ville, hahah...).
Saknar att höra soundchecket utanför Annexet.
Tänka "Nej, men Chris kan inte vara där Redan, jag hör ju inte ens någon sång...".
Och sedan några sekunder senare höra hans röst i "My Wave".
RYSNINGAR bildades inom mig, kan jag berätta för er.
Saknar att vänta i 45 minuter inne i Annexet, skrika "Chris, Chris, Chris!!!" tillsammans med alla andra förväntansfulla människor.
Saknar att känna den där känslan av att man när, när som helst skulle fyllas av ett rus over this world och veta att man inom loppet av ett par minuter skulle vara lyckligast i världen, och att ingen/inget skulle kunna trycka ner det.
Självklart stämde den känslan. Hela konserten var enbart jävla lycka.
Visst fick jag även ångest, men det är tyvärr en del av min vardag.
Denna gång fick jag det mest för att de flesta låtarna dom körde, som till största delen bestod utav en massa fantastiska Soundgardenlåtar, påminner så mycket om min uppväxt, både på gott och ont, därav ångesten.
Men det var fantastiskt.
Jag är så glad över att morsan och farsan beslutade att flytta ner till Lund från Stockholm. Jag är så glad att morsan kom in på arkitektutbilningen här i Lund. Jag är så jag över att hon hängde med alla arkitekt-/kulturnördar på universitetet. Jag är så glad över att dom lyssande på musik likt Soundgarden, Nick Cave, Bryan Adams och Pearl Jam.
Annars hade jag ALDRIG börjat lyssna på Chris så tidigt som jag gjorde.
Visst, klart MTV gjorde sitt när dom sådär varannan minut sände videor likt "Black Hole Sun", det gjorde även en Stor del av mitt lyssnande grungen, då allt jag gjorde efter skolan från att jag var 7, var att sitta och glo på MTV med mina syskon.
(Det var bland annat även så jag upptäckte Ark, men det är en annan, lång historia som vi tar en annan gång...)
Men tänk ändå att det har gått en månad nu...
Jag trodde ALDRIG att dagen skulle komma då jag skulle få se Chris live. Men Se! - Nu har jag gjort det!
Är så sjukt lycklig över det.
Ett klipp från konserten, filmat rätt långt bak (alltså Inte av mig, då jag stod näst längst fram i mitten...).
"Say Hello 2 Heaven" ska spelas, och Gud vad överraskad jag blev! Temple of the Dog är/var ett heligt band.
NJUT:
Puss och peace på er.
/Liv.
För precis en månad sedan var jag på väg till Stockholm.
Nervös, förväntansfull, glad, pirrid, men framförallt Nervös.
Saknar den dagen något som in i helvete. Saknar att snacka med den där jävla politikern, fråga om vägen till Globen av henne (tror det var hon Gudrun Schyman, och hon var den första jag såg, såg inte att det var hon förens hon vände sig om och då kunde jag inte riktigt bara springa iväg... fast det var det jag ville, hahah...).
Saknar att höra soundchecket utanför Annexet.
Tänka "Nej, men Chris kan inte vara där Redan, jag hör ju inte ens någon sång...".
Och sedan några sekunder senare höra hans röst i "My Wave".
RYSNINGAR bildades inom mig, kan jag berätta för er.
Saknar att vänta i 45 minuter inne i Annexet, skrika "Chris, Chris, Chris!!!" tillsammans med alla andra förväntansfulla människor.
Saknar att känna den där känslan av att man när, när som helst skulle fyllas av ett rus over this world och veta att man inom loppet av ett par minuter skulle vara lyckligast i världen, och att ingen/inget skulle kunna trycka ner det.
Självklart stämde den känslan. Hela konserten var enbart jävla lycka.
Visst fick jag även ångest, men det är tyvärr en del av min vardag.
Denna gång fick jag det mest för att de flesta låtarna dom körde, som till största delen bestod utav en massa fantastiska Soundgardenlåtar, påminner så mycket om min uppväxt, både på gott och ont, därav ångesten.
Men det var fantastiskt.
Jag är så glad över att morsan och farsan beslutade att flytta ner till Lund från Stockholm. Jag är så glad att morsan kom in på arkitektutbilningen här i Lund. Jag är så jag över att hon hängde med alla arkitekt-/kulturnördar på universitetet. Jag är så glad över att dom lyssande på musik likt Soundgarden, Nick Cave, Bryan Adams och Pearl Jam.
Annars hade jag ALDRIG börjat lyssna på Chris så tidigt som jag gjorde.
Visst, klart MTV gjorde sitt när dom sådär varannan minut sände videor likt "Black Hole Sun", det gjorde även en Stor del av mitt lyssnande grungen, då allt jag gjorde efter skolan från att jag var 7, var att sitta och glo på MTV med mina syskon.
(Det var bland annat även så jag upptäckte Ark, men det är en annan, lång historia som vi tar en annan gång...)
Men tänk ändå att det har gått en månad nu...
Jag trodde ALDRIG att dagen skulle komma då jag skulle få se Chris live. Men Se! - Nu har jag gjort det!
Är så sjukt lycklig över det.
Ett klipp från konserten, filmat rätt långt bak (alltså Inte av mig, då jag stod näst längst fram i mitten...).
"Say Hello 2 Heaven" ska spelas, och Gud vad överraskad jag blev! Temple of the Dog är/var ett heligt band.
NJUT:
Puss och peace på er.
/Liv.
Dåliga dagar
Finns inget värre än dåliga dagar.
Jag ska inte vara den som klagar och är butter, men idag var fan den värsta på mycket längre.
Sure, förra veckan var åt helvete, men början på denna - Fy helvete.
Idag gick det så långt att jag sket i att svara i min mobil. Vem som än ringde. Bad bror säga i vanliga telefonen att jag inte var hemma. Förutom när Amanda ringde, av många anledningar ville jag ta hennes samtal...
(Bl.a. det att hon är världens bästa människa)
Men helvete vad jag är trött på dessa dagar. Ska det verkligen vara så att musiken är det enda som bringar fram det där leendet på ens läppar vissa dagar?
Sure, musik i all ära, jag älskar musik, speciellt musiken som får en att må bra.
Men jag menar... Lite fler anledningar måste man väl ändå ha för att vara glad, än bara just musiken?
Trött på det som sagt!
DAGENS LÅT:
Audioslave - Hypnotize
Peace.
/Liv.
Jag ska inte vara den som klagar och är butter, men idag var fan den värsta på mycket längre.
Sure, förra veckan var åt helvete, men början på denna - Fy helvete.
Idag gick det så långt att jag sket i att svara i min mobil. Vem som än ringde. Bad bror säga i vanliga telefonen att jag inte var hemma. Förutom när Amanda ringde, av många anledningar ville jag ta hennes samtal...
(Bl.a. det att hon är världens bästa människa)
Men helvete vad jag är trött på dessa dagar. Ska det verkligen vara så att musiken är det enda som bringar fram det där leendet på ens läppar vissa dagar?
Sure, musik i all ära, jag älskar musik, speciellt musiken som får en att må bra.
Men jag menar... Lite fler anledningar måste man väl ändå ha för att vara glad, än bara just musiken?
Trött på det som sagt!
DAGENS LÅT:
Audioslave - Hypnotize
Peace.
/Liv.
I övermorgon är det 1 månad sedan...
....
Allt du skapat ger mig gåshud.
Allt du skapat ger mig gåshud.
Ariman - Mitt andra hem sedan åttan
Yes, that's just so true.
Men jag älskar stället, älskar människorna, älskar allt med det placet.
På tal om älskar, sitter och lyssnar Depeche. Det är verkligen pure, pure love.
Just nu "When the body speaks". Vacker...
På tal om ingenting ska jag faktiskt se Idol idag. JA! Men fan, det är en Lundatös med, Amanda.
Vad jag minns sedan musikalen i maj så sjunger hon ap-bra, and I guess hon sjunger likabra idag, om hon inte har rökt sådär tjugo paket cigaretter om dagen sedan dess, eller fått någon halssjukdom eller något...
Och jag har faktiskt inget bättre för mig ikväll. Pallar ej Ariman, pallar ej dra ut eller något liknande.
Ikväll är en typiskt sådandär "Hej, här ligger jag min soffa och slappar som en riktigt slö man, and I'm damn proud of it!"-kväll.
Dock är jag jäkligt röksugen, men har noll cigaretter. Det är uschusch för en rökare, men jag får stå ut.
I have done that de senaste månaderna, sedan jag blev en fattig student utan några som helst pengar.
Usch ja, det är verkligen inte lätt.
Peace på er.
/Liv.
Men jag älskar stället, älskar människorna, älskar allt med det placet.
På tal om älskar, sitter och lyssnar Depeche. Det är verkligen pure, pure love.
Just nu "When the body speaks". Vacker...
På tal om ingenting ska jag faktiskt se Idol idag. JA! Men fan, det är en Lundatös med, Amanda.
Vad jag minns sedan musikalen i maj så sjunger hon ap-bra, and I guess hon sjunger likabra idag, om hon inte har rökt sådär tjugo paket cigaretter om dagen sedan dess, eller fått någon halssjukdom eller något...
Och jag har faktiskt inget bättre för mig ikväll. Pallar ej Ariman, pallar ej dra ut eller något liknande.
Ikväll är en typiskt sådandär "Hej, här ligger jag min soffa och slappar som en riktigt slö man, and I'm damn proud of it!"-kväll.
Dock är jag jäkligt röksugen, men har noll cigaretter. Det är uschusch för en rökare, men jag får stå ut.
I have done that de senaste månaderna, sedan jag blev en fattig student utan några som helst pengar.
Usch ja, det är verkligen inte lätt.
Peace på er.
/Liv.
Dagens soundtrack
Depeche Mode - I want it all
Soundgarden - Full on Kevins Mom
Jamiroquai - Corner of the earth
Depeche Mode - Barrel of a Gun
Soundgarden - Hands all over
Soundgarden - Burden in my Hand
Dave Gahan - I need You
Audioslave - What you are
Nice!
Den sistnämnda låten speciellt. Så jääävla bra. Ryser.
Ciao.
Soundgarden - Full on Kevins Mom
Jamiroquai - Corner of the earth
Depeche Mode - Barrel of a Gun
Soundgarden - Hands all over
Soundgarden - Burden in my Hand
Dave Gahan - I need You
Audioslave - What you are
Nice!
Den sistnämnda låten speciellt. Så jääävla bra. Ryser.
Ciao.
Haha, son of a retards!
Say hello to my little friend!
Haha, lille Davve, trots att du är lite wierd då och då, älskar jag dig.
O, vad jag älskar dig.
Bra låt aswell.
Nu ska jag äta potatiskroketter.
Boomboomboom.
Peace.
/Liv.
Whatever I've done
Usch. Fronter suger bajs. Har alltid varit lika komplicerat och krångligt och segt.
Eller så är det bara jag som är trög... Think so...
Lyssnar på Depeche. Mumma.
Städat massa idag. Skrivit två brev till svenska C, ett personligt och ett formellt.
Det formella var sjukt kul att skriva, skulle slänga ihop någon historia om att jag blivit lurad av en p-vakt. Hahah! Sjukt ball.
Hade inte tacka nej till en cigarett just nu, bara så att ni vet...
Imorgon ska jag in till Malmö igen, för jobbet. Konstigt dock, trodde jag hade fått all information i fredags, men tydligen icke... Så jag är tvungen att låna pengar av morsan igen, jag är verkligen helt pank fram tills den 20:e oktober... Sjukt tråkigt. Vet inte hur mycket jag är skyldig henne nu, typ 400 spänn... Illa! Men det är pengar jag har varit tvungen att låna av henne. Typ... Pengar till mat och cigg i Sthlm och sedan typ tre resor till Malmö, vuxen. 74 spänn. DET ÄR SÅ ÄCKLIGT DYRT!
På tal om Malmö så ska jag se bästa M Birro där den 16:e el. 17:e november. Längtar, ska bli hur kul som helst!
Tror föresten det är nu till helgen som jag och Hannah ska fotas för make-upportfolion...
Nej, nu ska jag ringa Amanda!
Peace.
/Liv.
Eller så är det bara jag som är trög... Think so...
Lyssnar på Depeche. Mumma.
Städat massa idag. Skrivit två brev till svenska C, ett personligt och ett formellt.
Det formella var sjukt kul att skriva, skulle slänga ihop någon historia om att jag blivit lurad av en p-vakt. Hahah! Sjukt ball.
Hade inte tacka nej till en cigarett just nu, bara så att ni vet...
Imorgon ska jag in till Malmö igen, för jobbet. Konstigt dock, trodde jag hade fått all information i fredags, men tydligen icke... Så jag är tvungen att låna pengar av morsan igen, jag är verkligen helt pank fram tills den 20:e oktober... Sjukt tråkigt. Vet inte hur mycket jag är skyldig henne nu, typ 400 spänn... Illa! Men det är pengar jag har varit tvungen att låna av henne. Typ... Pengar till mat och cigg i Sthlm och sedan typ tre resor till Malmö, vuxen. 74 spänn. DET ÄR SÅ ÄCKLIGT DYRT!
På tal om Malmö så ska jag se bästa M Birro där den 16:e el. 17:e november. Längtar, ska bli hur kul som helst!
Tror föresten det är nu till helgen som jag och Hannah ska fotas för make-upportfolion...
Nej, nu ska jag ringa Amanda!
Peace.
/Liv.
Never let me down
Sitter och lyssnar på en liveversion av "Shake the Disease".
Varje gång jag lyssnar på den låten får jag en speciell känsla inom mig.
Samma känsla får jag även när jag är uppe i Timrå och Sundsvall.
Antar att det är för att det var där hela min resa med Depeche började.
Hade det inte varit för att min farbror har varit ett stort Depche och U2-fan sedan 80-talet hade jag aldrig börjat lyssna på dom. Iallafall inte så tidigt. Vetefan hur gammal jag var när jag började lyssna på dom...
10? 11?
Glad över det. Sjukt glad över det.
Finns så många bra låtar.
Låten i förra stycket är helt klart en favoriterna, vacker låt, vacker text, allt i den låten är vackert.
"Higher Love". Så mycket kärlek till den låten.
"Damaged People" med dess vackra text.
Men min absoluta favoritlåt är magnifika "Barrel of a Gun". Allt med den låten är underbart, p e r f e k t i o n.
Depeche Mode är lugnt dagens musik, sitter och lyssnar som en galning, samtidigt som jag sticker in en eller två Soundgarden-låtar lite här och var. Hoho.
Snart ska jag in till stan och Ariman:a med Viveka. Mysigt. Vädret är underbart ikväll, känner på mig att det kommer bli en härlig kväll!
Peace.
Depeche Mode - Barrel of a Gun. NJUT.
Nu ska ni få lyssna på Soundgarden, era jävlar!
Tänkte bara vara lite snäll (?) och tipsa om några jääävligt bra Soundgardenlåtar. Om ni nu vill lyssna...
Självklart är Black Hole Sun ett måste. De som nu inte har hört låten tidigare, tja... Vart har ni varit de senaste åren?
Älskar videon, har alltid gjort. JA, jag var wierd när jag var liten...
Nästa "måste" är en fantastisk liveversion av en av mina favoriter - Hands all over. Från... tja, -92, -93 kanske? Gillar Chris kläder. Och hår.
Jesus Christ Pose-videon är mest psyko, men jag gillar den jävligt mycket. Härlig låt aswell.
Min favorit - Burden in my Hand. Korthårig Chris! Underbar liveversion.
Minnen
Seriöst.
Jag sitter här och ryser.
Är inne på youtube och kollar på videor från Annexet-spelningen.
Black Hole Sun...
Men det är mest när han, det här kommer låta jättekonstigt, rör sig, som det känns, det känns här inne.
Just De Där rörelserna såg jag, på riktigt. Just De Där.
Känns så jävla sjukt. Känns som att uppleva hela konserten en gång till, nästan.
Fast bara nästan.
Den känslan som befann sig hos mig den kvällen, den 27:e augusti 2007, var fanemig de vackraste, de finaste, de mest mäktiga känslorna jag n å g o n s i n har känt.
Fan, jag vill verkligen se honom igen.
Jag menar, titta/lyssna på den här videon med "Burden in my hand" från konserten.
Kvaliteten är dålig men hey - det är inte jag som filmat. Hah.
Jag sitter här och ryser.
Är inne på youtube och kollar på videor från Annexet-spelningen.
Black Hole Sun...
Men det är mest när han, det här kommer låta jättekonstigt, rör sig, som det känns, det känns här inne.
Just De Där rörelserna såg jag, på riktigt. Just De Där.
Känns så jävla sjukt. Känns som att uppleva hela konserten en gång till, nästan.
Fast bara nästan.
Den känslan som befann sig hos mig den kvällen, den 27:e augusti 2007, var fanemig de vackraste, de finaste, de mest mäktiga känslorna jag n å g o n s i n har känt.
Fan, jag vill verkligen se honom igen.
Jag menar, titta/lyssna på den här videon med "Burden in my hand" från konserten.
Kvaliteten är dålig men hey - det är inte jag som filmat. Hah.
"Det är nästan så att man vill gråta när man hör den...!"
Det där uttryckte min kära storebror för någon timme sedan då eftertexterna till Klassfesten drog igång, vilket även betydde att Arks mästerverk "Calleth you, Cometh I".
Vi satt där fint och tillsammans med morsan konstaterade vi att det helt enkelt är Arks bästa låt.
Så mycket känsla, så mycket... jag vet inte vad.
Jag kommer aldrig glömma när jag hörde "Calleth..." för första gången.
Bandet spelade låten på... Guldbaggegalan? 2001? 2002? Ja - något av de åren var det iallafall.
Jag minns att musiken började spelas och bandet dök upp en sån här slags "snurrande" scen.
Det kanske är jag som minns fel, men jag är rätt så säker på att det var så...
Jag blev förälskad i låten direkt. Det jag hörde var inget annat än perfektion. Det tycker jag även idag.
Jag kan utan att tveka säga att "Calleth you, cometh I" är en låt från Salos högtid.
Han kommer aldrig bli en bättre låtskrivare i mina öron, än när han skrev den låten.
- Inget illa menat med det - "Calleth..." är en fruktansvärt bra låt, en av de vackraste låtarna jag har hört.
Perfektion, som sagt. Så mycket minnen och känslor och ren jävla Kärlek som finns inom mig när jag hör den här låten.
Inte bara från alla konserter, men utan från alla minnen från just den där tiden 2001-2002-2003. Alla människor man skrev/mötte/snackade med. Freja, Arkfanet uppe i Sthlm som jag var så sjukt, sjukt tajt med, och som kom ned och såg Ark på KB med mig den 26:e mars 2003. Alfons och Mållgan (Cecilia och Emma), De tre essen, alla som hängde på theark.rr.nu... Fan vad jag saknar den tiden och Er!!!
Bilden nedanför är en bild från "Sommartoppen" i Malmö den 17:e augusti 2002. Detta var andra gången jag träffade/såg Ark. Min första gång var på signeringen för "Calleth you, Cometh I" i februari samma år.
Den här bilden beskriver verkligen den dagen Perfekt. Vi hade suttit och köat i några timmar, var skitnervösa medan vi lyssnade på "Racing with the Rabbits"-plattan (det var några som hade skivor och cd-spelare med sig, som också köade...).
Jag minns att jag bl.a. hade min röda stora halsduk på mig och hade håret uppsatt i "musse pigg-tofsar".
(Håruppsättningen påminde Ola mig om då han kände igen mig på signeringen för "In Lust We Trust" senare i augusti samma år)
Som ni ser står Ola och ser ut att posa. Och yes, det gör han. Jag - som redan då - var oerhört o-hightech, hade lyckats ropa till mig Olis och försökte nu ta några foton på honom med min uråldriga systemkamera... Det gick väldigt segt, men Ola verkade inte tycka det var allt för jobbigt. Hah.
Fan vad jag saknar den dagen... Första gången jag träffade en del gamla Arkfans som jag fortsatte ha kontakt med flera år framåt...
(Copyright 'n shit för dom/den som tagit fotot)
Känner bara mest sorg när jag tänker tillbaka på det. Det var en så otroligt, otroligt vacker tid. Jag hade mina nyfunna Ark-/teatervänner Marie och Matilda, tillsammans gick vi runt längs stans gator i våra färgglada kläder/hår och glatt sjöng till Arks alla låtar. Vi levde livet, vi älskade livet, vi älskade Ark.
Men som sagt, "Calleth you, Cometh I". Vilket mästerverk.
När min storebror brister ut i sådana ord (se rubriken om du/ni glömt) gör att jag känner min kärlek till sången ännu mer. Han vet vad jag menar med det Gamla, det bra, det Magiska Ark. Han var själv med, han hängde på betydligt fler spelningar/signeringar under 99-00 än vad jag gjorde, så han vet Precis vad jag menar.
Det är lite härligt och spännande att tänka tillbaka och vara nostalgisk.
Men jag känner ändå att det var en tid i mitt liv som numera tillhör Då.
Jag är otroligt, otroligt glad att jag fick vara med om allt jag fick vara då, fick träffa alla fina människor, fick uppleva alla vackra resor, konserter och stunder. Otroligt glad över det.
Peace.
Vi satt där fint och tillsammans med morsan konstaterade vi att det helt enkelt är Arks bästa låt.
Så mycket känsla, så mycket... jag vet inte vad.
Jag kommer aldrig glömma när jag hörde "Calleth..." för första gången.
Bandet spelade låten på... Guldbaggegalan? 2001? 2002? Ja - något av de åren var det iallafall.
Jag minns att musiken började spelas och bandet dök upp en sån här slags "snurrande" scen.
Det kanske är jag som minns fel, men jag är rätt så säker på att det var så...
Jag blev förälskad i låten direkt. Det jag hörde var inget annat än perfektion. Det tycker jag även idag.
Jag kan utan att tveka säga att "Calleth you, cometh I" är en låt från Salos högtid.
Han kommer aldrig bli en bättre låtskrivare i mina öron, än när han skrev den låten.
- Inget illa menat med det - "Calleth..." är en fruktansvärt bra låt, en av de vackraste låtarna jag har hört.
Perfektion, som sagt. Så mycket minnen och känslor och ren jävla Kärlek som finns inom mig när jag hör den här låten.
Inte bara från alla konserter, men utan från alla minnen från just den där tiden 2001-2002-2003. Alla människor man skrev/mötte/snackade med. Freja, Arkfanet uppe i Sthlm som jag var så sjukt, sjukt tajt med, och som kom ned och såg Ark på KB med mig den 26:e mars 2003. Alfons och Mållgan (Cecilia och Emma), De tre essen, alla som hängde på theark.rr.nu... Fan vad jag saknar den tiden och Er!!!
Bilden nedanför är en bild från "Sommartoppen" i Malmö den 17:e augusti 2002. Detta var andra gången jag träffade/såg Ark. Min första gång var på signeringen för "Calleth you, Cometh I" i februari samma år.
Den här bilden beskriver verkligen den dagen Perfekt. Vi hade suttit och köat i några timmar, var skitnervösa medan vi lyssnade på "Racing with the Rabbits"-plattan (det var några som hade skivor och cd-spelare med sig, som också köade...).
Jag minns att jag bl.a. hade min röda stora halsduk på mig och hade håret uppsatt i "musse pigg-tofsar".
(Håruppsättningen påminde Ola mig om då han kände igen mig på signeringen för "In Lust We Trust" senare i augusti samma år)
Som ni ser står Ola och ser ut att posa. Och yes, det gör han. Jag - som redan då - var oerhört o-hightech, hade lyckats ropa till mig Olis och försökte nu ta några foton på honom med min uråldriga systemkamera... Det gick väldigt segt, men Ola verkade inte tycka det var allt för jobbigt. Hah.
Fan vad jag saknar den dagen... Första gången jag träffade en del gamla Arkfans som jag fortsatte ha kontakt med flera år framåt...
(Copyright 'n shit för dom/den som tagit fotot)
Känner bara mest sorg när jag tänker tillbaka på det. Det var en så otroligt, otroligt vacker tid. Jag hade mina nyfunna Ark-/teatervänner Marie och Matilda, tillsammans gick vi runt längs stans gator i våra färgglada kläder/hår och glatt sjöng till Arks alla låtar. Vi levde livet, vi älskade livet, vi älskade Ark.
Men som sagt, "Calleth you, Cometh I". Vilket mästerverk.
När min storebror brister ut i sådana ord (se rubriken om du/ni glömt) gör att jag känner min kärlek till sången ännu mer. Han vet vad jag menar med det Gamla, det bra, det Magiska Ark. Han var själv med, han hängde på betydligt fler spelningar/signeringar under 99-00 än vad jag gjorde, så han vet Precis vad jag menar.
Det är lite härligt och spännande att tänka tillbaka och vara nostalgisk.
Men jag känner ändå att det var en tid i mitt liv som numera tillhör Då.
Jag är otroligt, otroligt glad att jag fick vara med om allt jag fick vara då, fick träffa alla fina människor, fick uppleva alla vackra resor, konserter och stunder. Otroligt glad över det.
Peace.
Dansa
Just nu vill jag bara gå på en Salem al Fakir-konsert och dansa av alla tankar och ångest.
"Dream Girl" - Kärlek till den låten.
Vad?
Jag är så jävla trött på den här platsen. Jag vill bara knyckla ihop den och kasta den i soptunnan.
Mitt tonårsrum är inget tonårsrum längre, mer ett ruckel, ett vrak från en tid för länge, länge sedan.
Väggar fulla av Arkplanscher är nedtagna sedan år tillbaka.
Varför? För att jag är trött på att bli lurad. Eller inte lurad. Besviken.
Varenda jävla plansch symboliserar en tid då jag trodde jag var lycklig och allt skulle ordna sig.
Självklart var inte fallet så. Självklart tröttnade jag på Ark, men det självklaraste av allt i det hela var att jag insåg att för helvete, är jag helt dum i huvudet? Självklart inget kommer att ordna sig?
Förlåt att jag är så negativ, bitter och deprimerad i kvällens inlägg, men jag är bara så jävla trött på allt.
Jag sitter och lyssnar på Soundgarden dagarna i ända, drömmer mig tillbaka till en tid då allting på något konstigt sätt verkade mycket bättre än vad det är idag. Jag vet att så inte är fallet, jag vet att det mesta i världen var skit redan då, men jag skulle hellre vilja vara i min ålder runt -92 än att vara det nu idag.
Världen är bara pinsam idag.
Jag sitter bara här och drömmer mig bort. Sitter och är nostalgisk, fast jag inte alls var med under den högtiden, jag var bara en liten skrutt som idag är en större skrutt och snart kommer vara en vuxen skrutt.
Men jag älskar Soundgarden. Jag älskar att musiken lever vidare idag, åtminstone bland vissa. Att vissa inte lämnade det bakom sig. Att vissa inte bara ser på grunge som Nirvana, utan även som Soundgarden.
Trött på det här. När ska folk börja förstå, egentligen?
En dag kommer jag lämna Sverige bakom mig. Jag flyttar härifrån, troligen till USA.
- Nej, inte för att "det är landet där allting händer", utan för att jag vill se något nytt, och om det är ett land som har vacker natur och omgivning så är det USA. Jag vill bo i en liten sunkig lägenhet i New York, eller en liten etta vid Venice Beach, eller ute i den amerikanska idyllen, ett litet hus.
Bara det inte är här, bara det inte är här...
Peace.
Mitt tonårsrum är inget tonårsrum längre, mer ett ruckel, ett vrak från en tid för länge, länge sedan.
Väggar fulla av Arkplanscher är nedtagna sedan år tillbaka.
Varför? För att jag är trött på att bli lurad. Eller inte lurad. Besviken.
Varenda jävla plansch symboliserar en tid då jag trodde jag var lycklig och allt skulle ordna sig.
Självklart var inte fallet så. Självklart tröttnade jag på Ark, men det självklaraste av allt i det hela var att jag insåg att för helvete, är jag helt dum i huvudet? Självklart inget kommer att ordna sig?
Förlåt att jag är så negativ, bitter och deprimerad i kvällens inlägg, men jag är bara så jävla trött på allt.
Jag sitter och lyssnar på Soundgarden dagarna i ända, drömmer mig tillbaka till en tid då allting på något konstigt sätt verkade mycket bättre än vad det är idag. Jag vet att så inte är fallet, jag vet att det mesta i världen var skit redan då, men jag skulle hellre vilja vara i min ålder runt -92 än att vara det nu idag.
Världen är bara pinsam idag.
Jag sitter bara här och drömmer mig bort. Sitter och är nostalgisk, fast jag inte alls var med under den högtiden, jag var bara en liten skrutt som idag är en större skrutt och snart kommer vara en vuxen skrutt.
Men jag älskar Soundgarden. Jag älskar att musiken lever vidare idag, åtminstone bland vissa. Att vissa inte lämnade det bakom sig. Att vissa inte bara ser på grunge som Nirvana, utan även som Soundgarden.
Trött på det här. När ska folk börja förstå, egentligen?
En dag kommer jag lämna Sverige bakom mig. Jag flyttar härifrån, troligen till USA.
- Nej, inte för att "det är landet där allting händer", utan för att jag vill se något nytt, och om det är ett land som har vacker natur och omgivning så är det USA. Jag vill bo i en liten sunkig lägenhet i New York, eller en liten etta vid Venice Beach, eller ute i den amerikanska idyllen, ett litet hus.
Bara det inte är här, bara det inte är här...
Peace.
Ni behöver inte läsa det här, om ni inte orkar...
Fann den kompletta låtlistan från Chris i Sthlm.
Let Me Drown (Soundgarden)
Den ultimata låten att börja med. Refrängen är så kraftig att jag inte vet jag ska säga... Det kändes otroligt mäktigt att höra låten live, höra Chris ta de där höga tonerna.
Outshined (Soundgarden)
Det här är en "tung" låt, om ni fattar vad jag menar? "Tunggung". Älskar den. Väldigt mycket Soundgarden över den, om ni frågar mig (Ja, det är ju Soundgarden, men varje band har ju ett speciellt sound, och det soundet kommer fram väldigt mycket i den här låten, om ni frågar mig).
Show Me How to Live (Audioslave)
En av mina favoritlåtar av Audioslave. Jäkla bra live, fast detta bara var tredje låte, började min röst redan kännas hes och sönder, man sjöng med som en galning! När Chris tog de höga tonerna, tog alla de andra (inte minst jag) de höga tonerna vi med. Men var det värt!
No Such Thing (Chris Cornell)
Jävla bra låt, med på nya skivan. Anade att den skulle vara bra live, och o så rätt jag hade! Härlig låt.
You Know My Name (Chris Cornell)
När Casino Royale-låten drog igång drog även en allsång i stil med "Allsång på Skansen"-anda igång. Var helt beroende av den här låten när den kom ut, den är så vacker, så härlig, så jävla James Bond så det är inte sant...
Say Hello 2 Heaven (Temple of the Dog)
När Chris berättade att nästa låt skulle bli en gammal Temple of the Dog-låt blev jag helt skakis. Jag tänkte "Tänk om dom spelar 'Say hello 2 heaven', tänk om...". Och, ja, herregud, SHIT, när låten drog igång. Så många minnen, så många känslor... Otroligt, otroligt vacker låt som är en av mina favoriter av alla Chris verk genom åren. Ett jävla mästerverk är vad den är.
What You Are (Audioslave)
JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN. Det är det enda jag kan säga. Trodde ej denna skulle spelas, men det gjorde den. Den var så vacker live, Chris sjöng gudomligt (som vanligt). Fyfan. Ryser bara jag tänker tillbaka på det.
Rusty Cage (Soundgarden)
En Riktigt gammal goding. Bara stod och sjöng med med världens största leende. Att bara höra det intrumentala live hade räckt nog, speciellt med denna låten, som är helt sinnessjuk. Och med Chris röst där på - OJOJ. Magiskt!
Billie Jean (ackustisk) (Chris Cornell, en cover som de flesta vet)
Det var väldigt mysigt när Chris ställde sig med sin akustiska gitarr och drog igång lite låtar utan något komp. Vackert. Gillar hans version av "Billie Jean" väldigt, väldigt mycket.
Fell On Black Days (ackustisk) (Soundgarden)
En av de första Soundgarden-låtarna som jag någonsin hörde för tusen år sedan. Kändes därför väldigt speciellt att höra den live, det var bl.a. då de där tårarna som man inte kunde göra något åt kom fram. Så jävla bra låt.
Like a Stone (ackustisk) (Audioslave)
Jag älskar "Like a Stone". Texten är helt fantastisk och låten blev extra speciell när den kördes akustiskt. Chris sjöng även här som en gud, jag minns att jag stod och verkligen inte kunde förstå Hur han kunde sjunga så jävla bra utan någon som helst falsk ton, under varenda jävla låt. Det, om något, är beundransvärt.
Doesn't Remind Me (första halvan akustisk) (Audioslave)
Riktigt bra låt, och jag älskade att dom efter första halvan körde igång med resten av bandet, det gav en väldigt mäktig känsla till en redan sjukt mäktig låt. Bra, bra, bra!!!
Cochise (Audioslave)
Ooojojoj... Visst, det var ganska givet att dom skulle spela den här låten. Men JÄVLAR! Man var mitt inne i konserten så man tänkte inte så mycket på "Hrm, undra vilken nästa låt blir", så när de härliga gitarrerna drog igång i början av låten så bara "AAAH!!!", fick en rysattack som är utom denna värld, kan jag säga er! Uuunderbar låt.
Spoonman (Soundgarden)
Haha, - Ni skulle ha sett Mig. Spoonman är inte Soundgardens bästa låt, men den är på något sätt Min låt. NEJ, inte bara för att jag heter det på helgon (pinsamt), utan mer... Jag vet inte. Lyssnade så jävla mycket på den under en tid (därav varför jag ändrade mitt namn på helgon (pinsamt)). Så när dom spelade den sjöng jag med som en galning och tänkte tillbaka på tiden...
Arms Around Your Love (Chris Cornell)
Från Chris nya skiva. Väldigt fin live. Är inte så mycket för den annars, den är fin och bra och så, men inte sådär MEGA bra som majoriteten av Chris andra verk är. Men som sagt - Väldigt fin live.
Black Hole Sun (Soundgarden)
Självklart körde dom den gamla klassikern - annars är det ju ingen Chris Cornell - konserten! Precis som under "Spoonman", blev jag lite chockad när den underbara början av låten gick igång. Jag visste liksom att låten skulle spelas, men blev ändå chockad.
Jag måste skriva följande i fetstil, mest för att det är lite viktigt, iallafall för mig... Black Hole Sun. Den var så otroligt bra live. Alltså - SÅ OTROLIGT BRA LIVE. Ett mästerverk, det kommer stå i musiklexikon, ja you get it, i år framöver. Om inte ska jag se till det. Black Hole Sun har det där speciella Soundgarden-soundet som INGEN någonsin kommer att kunna göra, kunna lyckas göra. Det var en ära att få höra mästerverket live.
(Slut med fetstil)
Jesus Christ Pose (Soundgarden)
Soundgardens mest dampiga låt, om ni frågar mig. Så jääävla kul att höra live! Man kunde liksom inte hoppa/stampa/headbanga i takt, den var för dampig live! Den är för dampig överhuvudtaget... Så man fick köra sitt egna lilla race och digga i den takt man tyckte var bäst själv. Chris sjöng GALET bra live. RYSNINGAR:
Extra:
Seasons (Chris Cornell)
Så vacker låt. Här kom de ofrivilliga (eller dom var nog frivilliga, när jag tänker efter...) tårarna igen.
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Låten betyder väldigt mycket för mig, nästan mest av alla Chris låtar. I den stunden ville jag bara prata med Chris, förklara hur mycket han betytt osv. Allt bara släppte.
Be Yourself (Audislave)
Nästan publikens favorit efter "Black Hole Sun", skulle jag tro. Allsång, och jag kände verkligen hur mycket publiken älskade den här låten. När jag såg mig omkring blundade många, kollade uppåt, verkade vara i en egen värld (nej inte höga, tror jag iaf...). Hoppas Chris vet hur mycket den här låten betyder för väldigt, väldigt många...
Burden in My Hand
--- HÄR KOM DAMPET--- Folk omkring blev säkert rädda för mig - det skiter jag i. Jag trodde verkligen inte att dom skulle spela "Burden in my hand", men så gjorde dom det.
Hela förra året lyssnade jag nästan Enbart på denna låt. Jag vet inte riktigt varför, men både texten och hela soundet påverkar mig så mycket. Varje gång jag lyssnar på låten känner jag samma känsla.
En känsla av det som har varit. Och det känns bara så skönt att kunna tänka på att det är "känslan av det som Har Varit.
Jag ville verkligen höra denna låten, men trodde inte jag skulle få det. När dom körde den visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara stod där och kände hur tårarna rann och hur min beundran och TACKSAMHET för mannen tre-fyra meter framför mig sken ut i publikhavet.
Slaves and Bulldozers / Whole Lotta Love (Soundgarden)
"Slaves and Bulldozers" - en av Soundgardens bästa låtar. Shit, GALET bra live. En av de bästa livelåtarna för kvällen. Låten är damp, och den var även damp live, which I loved efter att ha stått och bölat till "Burden in my Hand" minuterna innan. Jag behövde få dampa lite. Riiiktigt bra live!
"Whole lotta love". Ooh, så bra version av Led Zeppelins' vackra skapelse. Magiskt...
FAN VAD JAG SAKNAR KONSERTEN.
Bästa jag någonsin har varit med om.
Alla andra musikupplevelser jag har varit med om kan slänga sig i väggen, detta var perfektion.
T.o.m de gamla Arkkonserterna kan faktiskt nästan slänga sig i väggen, dom kan iallafall snubbla på tröskeln.
Chris är en helt annan grej. En helt, helt annan grej.
Älskar dig.
Peace.
/Liv.
Let Me Drown (Soundgarden)
Den ultimata låten att börja med. Refrängen är så kraftig att jag inte vet jag ska säga... Det kändes otroligt mäktigt att höra låten live, höra Chris ta de där höga tonerna.
Outshined (Soundgarden)
Det här är en "tung" låt, om ni fattar vad jag menar? "Tunggung". Älskar den. Väldigt mycket Soundgarden över den, om ni frågar mig (Ja, det är ju Soundgarden, men varje band har ju ett speciellt sound, och det soundet kommer fram väldigt mycket i den här låten, om ni frågar mig).
Show Me How to Live (Audioslave)
En av mina favoritlåtar av Audioslave. Jäkla bra live, fast detta bara var tredje låte, började min röst redan kännas hes och sönder, man sjöng med som en galning! När Chris tog de höga tonerna, tog alla de andra (inte minst jag) de höga tonerna vi med. Men var det värt!
No Such Thing (Chris Cornell)
Jävla bra låt, med på nya skivan. Anade att den skulle vara bra live, och o så rätt jag hade! Härlig låt.
You Know My Name (Chris Cornell)
När Casino Royale-låten drog igång drog även en allsång i stil med "Allsång på Skansen"-anda igång. Var helt beroende av den här låten när den kom ut, den är så vacker, så härlig, så jävla James Bond så det är inte sant...
Say Hello 2 Heaven (Temple of the Dog)
När Chris berättade att nästa låt skulle bli en gammal Temple of the Dog-låt blev jag helt skakis. Jag tänkte "Tänk om dom spelar 'Say hello 2 heaven', tänk om...". Och, ja, herregud, SHIT, när låten drog igång. Så många minnen, så många känslor... Otroligt, otroligt vacker låt som är en av mina favoriter av alla Chris verk genom åren. Ett jävla mästerverk är vad den är.
What You Are (Audioslave)
JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN. Det är det enda jag kan säga. Trodde ej denna skulle spelas, men det gjorde den. Den var så vacker live, Chris sjöng gudomligt (som vanligt). Fyfan. Ryser bara jag tänker tillbaka på det.
Rusty Cage (Soundgarden)
En Riktigt gammal goding. Bara stod och sjöng med med världens största leende. Att bara höra det intrumentala live hade räckt nog, speciellt med denna låten, som är helt sinnessjuk. Och med Chris röst där på - OJOJ. Magiskt!
Billie Jean (ackustisk) (Chris Cornell, en cover som de flesta vet)
Det var väldigt mysigt när Chris ställde sig med sin akustiska gitarr och drog igång lite låtar utan något komp. Vackert. Gillar hans version av "Billie Jean" väldigt, väldigt mycket.
Fell On Black Days (ackustisk) (Soundgarden)
En av de första Soundgarden-låtarna som jag någonsin hörde för tusen år sedan. Kändes därför väldigt speciellt att höra den live, det var bl.a. då de där tårarna som man inte kunde göra något åt kom fram. Så jävla bra låt.
Like a Stone (ackustisk) (Audioslave)
Jag älskar "Like a Stone". Texten är helt fantastisk och låten blev extra speciell när den kördes akustiskt. Chris sjöng även här som en gud, jag minns att jag stod och verkligen inte kunde förstå Hur han kunde sjunga så jävla bra utan någon som helst falsk ton, under varenda jävla låt. Det, om något, är beundransvärt.
Doesn't Remind Me (första halvan akustisk) (Audioslave)
Riktigt bra låt, och jag älskade att dom efter första halvan körde igång med resten av bandet, det gav en väldigt mäktig känsla till en redan sjukt mäktig låt. Bra, bra, bra!!!
Cochise (Audioslave)
Ooojojoj... Visst, det var ganska givet att dom skulle spela den här låten. Men JÄVLAR! Man var mitt inne i konserten så man tänkte inte så mycket på "Hrm, undra vilken nästa låt blir", så när de härliga gitarrerna drog igång i början av låten så bara "AAAH!!!", fick en rysattack som är utom denna värld, kan jag säga er! Uuunderbar låt.
Spoonman (Soundgarden)
Haha, - Ni skulle ha sett Mig. Spoonman är inte Soundgardens bästa låt, men den är på något sätt Min låt. NEJ, inte bara för att jag heter det på helgon (pinsamt), utan mer... Jag vet inte. Lyssnade så jävla mycket på den under en tid (därav varför jag ändrade mitt namn på helgon (pinsamt)). Så när dom spelade den sjöng jag med som en galning och tänkte tillbaka på tiden...
Arms Around Your Love (Chris Cornell)
Från Chris nya skiva. Väldigt fin live. Är inte så mycket för den annars, den är fin och bra och så, men inte sådär MEGA bra som majoriteten av Chris andra verk är. Men som sagt - Väldigt fin live.
Black Hole Sun (Soundgarden)
Självklart körde dom den gamla klassikern - annars är det ju ingen Chris Cornell - konserten! Precis som under "Spoonman", blev jag lite chockad när den underbara början av låten gick igång. Jag visste liksom att låten skulle spelas, men blev ändå chockad.
Jag måste skriva följande i fetstil, mest för att det är lite viktigt, iallafall för mig... Black Hole Sun. Den var så otroligt bra live. Alltså - SÅ OTROLIGT BRA LIVE. Ett mästerverk, det kommer stå i musiklexikon, ja you get it, i år framöver. Om inte ska jag se till det. Black Hole Sun har det där speciella Soundgarden-soundet som INGEN någonsin kommer att kunna göra, kunna lyckas göra. Det var en ära att få höra mästerverket live.
(Slut med fetstil)
Jesus Christ Pose (Soundgarden)
Soundgardens mest dampiga låt, om ni frågar mig. Så jääävla kul att höra live! Man kunde liksom inte hoppa/stampa/headbanga i takt, den var för dampig live! Den är för dampig överhuvudtaget... Så man fick köra sitt egna lilla race och digga i den takt man tyckte var bäst själv. Chris sjöng GALET bra live. RYSNINGAR:
Extra:
Seasons (Chris Cornell)
Så vacker låt. Här kom de ofrivilliga (eller dom var nog frivilliga, när jag tänker efter...) tårarna igen.
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Låten betyder väldigt mycket för mig, nästan mest av alla Chris låtar. I den stunden ville jag bara prata med Chris, förklara hur mycket han betytt osv. Allt bara släppte.
Be Yourself (Audislave)
Nästan publikens favorit efter "Black Hole Sun", skulle jag tro. Allsång, och jag kände verkligen hur mycket publiken älskade den här låten. När jag såg mig omkring blundade många, kollade uppåt, verkade vara i en egen värld (nej inte höga, tror jag iaf...). Hoppas Chris vet hur mycket den här låten betyder för väldigt, väldigt många...
Burden in My Hand
--- HÄR KOM DAMPET--- Folk omkring blev säkert rädda för mig - det skiter jag i. Jag trodde verkligen inte att dom skulle spela "Burden in my hand", men så gjorde dom det.
Hela förra året lyssnade jag nästan Enbart på denna låt. Jag vet inte riktigt varför, men både texten och hela soundet påverkar mig så mycket. Varje gång jag lyssnar på låten känner jag samma känsla.
En känsla av det som har varit. Och det känns bara så skönt att kunna tänka på att det är "känslan av det som Har Varit.
Jag ville verkligen höra denna låten, men trodde inte jag skulle få det. När dom körde den visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara stod där och kände hur tårarna rann och hur min beundran och TACKSAMHET för mannen tre-fyra meter framför mig sken ut i publikhavet.
Slaves and Bulldozers / Whole Lotta Love (Soundgarden)
"Slaves and Bulldozers" - en av Soundgardens bästa låtar. Shit, GALET bra live. En av de bästa livelåtarna för kvällen. Låten är damp, och den var även damp live, which I loved efter att ha stått och bölat till "Burden in my Hand" minuterna innan. Jag behövde få dampa lite. Riiiktigt bra live!
"Whole lotta love". Ooh, så bra version av Led Zeppelins' vackra skapelse. Magiskt...
FAN VAD JAG SAKNAR KONSERTEN.
Bästa jag någonsin har varit med om.
Alla andra musikupplevelser jag har varit med om kan slänga sig i väggen, detta var perfektion.
T.o.m de gamla Arkkonserterna kan faktiskt nästan slänga sig i väggen, dom kan iallafall snubbla på tröskeln.
Chris är en helt annan grej. En helt, helt annan grej.
Älskar dig.
Peace.
/Liv.
Jahaja
Ska börja dela ut tidningar på söndagar.
Jaja, skratta åt mig så mycket ni vill, men jag ska säga er att det är så djävulskt svårt att hitta jobb. Speciellt när man är en usel student med lite utbildning.
Uh.
Men nu fick jag tidningsjobbet, vilket är jävligt gutt då jag äntligen kan börja spara pengar.
Seriöst. Har redan dragit ner på rökningen Sjukligt mycket. Förutom paketet idag har jag inte köpt ett cigarettpaket på typ en och en halv vecka. Det är JÄVLIGT bra, om man jämför med de där, tre-fyra paketen/vecka jag köpte innan...
Sen kommer julen och då kommer jag enbart önska mig pengar. Jag behöver inga grejer. Allt jag önskar mig är pengar till att resa. Ska ju till Amerikatt nästa sommar, med Hannah som då tagit studenten.
Blir antagligen New York. Men jag villvillvill till Lollapalooza i Chicago. Men fan, kommer inte ha råd att åka dit med.
Jävla pengar, varför ska allt kosta så sjukt mycket? Hatar att bara pank...
Men som sagt - Här ska det sparas! Vill verkligen detta, och nu när jag har två jobb så kommer jag nog ha råd.
Speciellt då jag ibland brukar jobba dubbelpass på det ena jobbet.
Fan vad jag blev pepp och glad nu!
Igår fick jag Bob Hanssons "Bräcklighetens poetik" av Fredrik. Hade den innan, men om man ska göra en lång historia kort så slarvade Viveka bort mitt ex... Men nu har jag den igen, vilket jag är jävligt glad över, då den boken är fruuuktansvärt bra.
Sitter och lyssnar på "A boy named Sue", Cash. Så bra, texten är underbar!
Vad händer annars då? Jag är lite dissad, som vanligt. Trött, försöker göra mina Komvux-läxor men skjuter hela tiden upp dom, korkad som jag är. Men Imorgon har jag bestämt att jag ska göra veckans arbete, måste fan maila in det till mina lärare också...
Har börjat ställa klockan på 08.00. Vill inte riskera att bli en "slappis" och bara sova mig igenom alla dagarna.
Vill inte bli det. Fan.
Känner verkligen att jag måste "komma på" vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet ju vad jag vill göra, men inte när och hur och hela den faderullan... Men jag jobbar ihop pengar nu till våren, söker någon utbildning/kurs på universitetet, åker till USA under sommaren, och börjar sedan plugga till hösten...
Och sedan, om jag nu kommer göra det, söker jag in till scenskolan antingen nu till våren eller nästa höst.
Aah, känner mig helt fast!
Peace.
Bröderna Birro
Kvällens inlägg är ett rent och skärt hyllningsinlägg till bröderna Marcus och Peter Birro.
Varför? - För att jag älskar båda två så fruktansvärt mycket.
Båda två fångarna den svenska gråa vardagen PERFEKT, Det dom skriver är så sant, man känner (i vissa fall ett 'tyvärr' framför det) igen så många gånger, man blir lite rädd i vissa fall.
Peter berörde mig och min familj med "Hammarkullen" -97. En serie som... Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Serien är så mäktig, så fantastisk att jag inte vågar lägga till några ord efter det. Punkt.
Jag älskar hans pjäs "Arbetarklassens sista hjältar", som sändes på TV i år, med Persbrandt och Ahlstedt. Dialogen var så skarp, så rapp, så briljant. Man visste direkt att det var Peter som skrivit manuset, det märker man direkt.
Marcus. Ja, vart ska jag börja? För det första är Marcus en helt fantastisk människa, till skillnad från Peter har jag snackat ett par gånger med honom (som jag skrivit tidigare hade jag chansen att snacka med Peter, men drog mig ur, dum nog...). Jävligt jordnära kille som... Ja, vad ska jag säga? Genomsnäll och hans intelligens verkligen strålar.
"Flyktsoda" är en bok som alltid kommer att stå nära mig. Som barn till en alkoholist känner jag igen varje steg, varje tanke, varje agerande som Lukas, huvudpersonen i boken, gör, tar. Det är skrämmande, men ändå så briljant. För när jag började läsa boken, ville jag inte sluta för att det påminde så mycket om min uppväxt, utan jag ville fortsätta, och det gjorde jag, för det kändes som en terapi på något sätt. Jag har försökt glömma så mycket, men så togs allt upp i boken, allt hände från huvudpersonens perspektiv. Och då insåg jag att, fan, det är fler som har varit med om samma sak, jag är inte ensam. Kan låta konstigt, men det Är faktiskt svårt att tro att folk har varit med om samma saker som en som levt ihop med en alkoholist (eller någon med ett beroende överhuvudtaget) men till slut inser man det. Det var inte länge sedan jag läste "Flyktsoda" för första gången, max 1, 1½ år sedan.
Så det var rättare sagt inte länge sedan jag insåg att jag inte var ensam.
Det är inte bara för denna bok som jag älskar Marcus så mycket, utan för allt annat.
Hans underbart geniala, intressanta blogg (http://marcusbirro.se), alla hans krönikor/artiklar (läs "Du är Krister Pettersson du också", så förstår ni vad jag menar), alla hans andra böcker. ALLT.
Peter är den lite mer "tillbakadragna" av de båda. Även fast han är i full gång just nu med "Upp till Kamp!" osv, ser man inte mycket av honom. I år är mest ovanstående tv-serie och TV-pjäsen ("Arbetarklassens sista...") det mest uppmärksammade. Men grejen med honom är att när han väl säger "Hello again!" till världen, gör han det med dunder och brak och blir så otroligt älskad (inte minst av mig). Men även hatad.
Marcus är även någon form av stå-upp:are och poetry slam:are. Inte för att jag tror att han har tävlar i poetry slam någon gång, men i hans föreställningar brukar han inte bara "snacka", utan även läsa upp dikter.
Svårt att förklara, men jag tror att ni förstår...
Så han är den mer "offentliga" av de båda. Både för att han åker land och rike runt på sina turnér, men även för sitt bloggande och sina krönikor/artiklar i olika nyhetsblad.
Det är många som snackar om "Det där jävla Birro-språket", när det gäller de båda bröderna. De skriver på ett speciellt sätt, båda två, inte så mycket om blommor och regnbågar och hur lyckliga alla är.
De skriver mer om sanningen. Det där bakom alla fasader. Det är iallafall så jag uppfattar deras verk, och det är det jag älskar. Jag själv skriver väldigt likt, och jag passar här på att notera det INTE är för att jag beundrar bröderna.
Jag skulle aldrig få för mig att "kopiera" av andra. Visst inspireras man, men bara till en viss gräns.
Om något av mina verk känns för "kopierat" känner jag det redan innan verket ens är klart, och skiter helt i att fortsätta, eller så ändrar jag i det.
Jag vill inte vara som alla andra i mitt skrivande, jag vill ha mitt speciella skrivande sätt, jag med.
Så - Vad ska man säga, mer än att de här två bröderna inspirerar mig galet mycket, båda två på sina olika sätt.
Jag vet faktiskt inte riktigt. Dom får mig att fortsätta med mitt skrivande, och det känns jävligt gött.
RESPEKT, RESPEKT, RESPEKT till de två.
Peace.
/Liv.
Varför? - För att jag älskar båda två så fruktansvärt mycket.
Båda två fångarna den svenska gråa vardagen PERFEKT, Det dom skriver är så sant, man känner (i vissa fall ett 'tyvärr' framför det) igen så många gånger, man blir lite rädd i vissa fall.
Peter berörde mig och min familj med "Hammarkullen" -97. En serie som... Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Serien är så mäktig, så fantastisk att jag inte vågar lägga till några ord efter det. Punkt.
Jag älskar hans pjäs "Arbetarklassens sista hjältar", som sändes på TV i år, med Persbrandt och Ahlstedt. Dialogen var så skarp, så rapp, så briljant. Man visste direkt att det var Peter som skrivit manuset, det märker man direkt.
Marcus. Ja, vart ska jag börja? För det första är Marcus en helt fantastisk människa, till skillnad från Peter har jag snackat ett par gånger med honom (som jag skrivit tidigare hade jag chansen att snacka med Peter, men drog mig ur, dum nog...). Jävligt jordnära kille som... Ja, vad ska jag säga? Genomsnäll och hans intelligens verkligen strålar.
"Flyktsoda" är en bok som alltid kommer att stå nära mig. Som barn till en alkoholist känner jag igen varje steg, varje tanke, varje agerande som Lukas, huvudpersonen i boken, gör, tar. Det är skrämmande, men ändå så briljant. För när jag började läsa boken, ville jag inte sluta för att det påminde så mycket om min uppväxt, utan jag ville fortsätta, och det gjorde jag, för det kändes som en terapi på något sätt. Jag har försökt glömma så mycket, men så togs allt upp i boken, allt hände från huvudpersonens perspektiv. Och då insåg jag att, fan, det är fler som har varit med om samma sak, jag är inte ensam. Kan låta konstigt, men det Är faktiskt svårt att tro att folk har varit med om samma saker som en som levt ihop med en alkoholist (eller någon med ett beroende överhuvudtaget) men till slut inser man det. Det var inte länge sedan jag läste "Flyktsoda" för första gången, max 1, 1½ år sedan.
Så det var rättare sagt inte länge sedan jag insåg att jag inte var ensam.
Det är inte bara för denna bok som jag älskar Marcus så mycket, utan för allt annat.
Hans underbart geniala, intressanta blogg (http://marcusbirro.se), alla hans krönikor/artiklar (läs "Du är Krister Pettersson du också", så förstår ni vad jag menar), alla hans andra böcker. ALLT.
Peter är den lite mer "tillbakadragna" av de båda. Även fast han är i full gång just nu med "Upp till Kamp!" osv, ser man inte mycket av honom. I år är mest ovanstående tv-serie och TV-pjäsen ("Arbetarklassens sista...") det mest uppmärksammade. Men grejen med honom är att när han väl säger "Hello again!" till världen, gör han det med dunder och brak och blir så otroligt älskad (inte minst av mig). Men även hatad.
Marcus är även någon form av stå-upp:are och poetry slam:are. Inte för att jag tror att han har tävlar i poetry slam någon gång, men i hans föreställningar brukar han inte bara "snacka", utan även läsa upp dikter.
Svårt att förklara, men jag tror att ni förstår...
Så han är den mer "offentliga" av de båda. Både för att han åker land och rike runt på sina turnér, men även för sitt bloggande och sina krönikor/artiklar i olika nyhetsblad.
Det är många som snackar om "Det där jävla Birro-språket", när det gäller de båda bröderna. De skriver på ett speciellt sätt, båda två, inte så mycket om blommor och regnbågar och hur lyckliga alla är.
De skriver mer om sanningen. Det där bakom alla fasader. Det är iallafall så jag uppfattar deras verk, och det är det jag älskar. Jag själv skriver väldigt likt, och jag passar här på att notera det INTE är för att jag beundrar bröderna.
Jag skulle aldrig få för mig att "kopiera" av andra. Visst inspireras man, men bara till en viss gräns.
Om något av mina verk känns för "kopierat" känner jag det redan innan verket ens är klart, och skiter helt i att fortsätta, eller så ändrar jag i det.
Jag vill inte vara som alla andra i mitt skrivande, jag vill ha mitt speciella skrivande sätt, jag med.
Så - Vad ska man säga, mer än att de här två bröderna inspirerar mig galet mycket, båda två på sina olika sätt.
Jag vet faktiskt inte riktigt. Dom får mig att fortsätta med mitt skrivande, och det känns jävligt gött.
RESPEKT, RESPEKT, RESPEKT till de två.
Peace.
/Liv.
Big Bottom
Idag är liveversionen av Soundgardens' "Big Bottom" helt klart bäst.
För att se/höra den och "Earache my eye" live, klicka på länken nedan.
http://youtube.com/watch?v=VMu1ovwbpz8
Njutning på hög nivå, iallafall för mig!
Nu ska jag snart in till stan och träffa Fredrik. Behövs verkligen. Jag måste bara spy ut mina tankar för någon, och när Fredrik erbjuder sig (okej, det är a part av hans jobb) att lyssna, är jag sjukt på.
Sometimes you need to just talk.
Annars händer det inte ett skit här. Jag går bara runt här dagarna i ända, väntar på svar från jobbansökningar, väntar till att det ska bli den 30:e då jag Äntligen ska börja jobba igen, skjuter upp mina Komvux-läxor...
Dock gjorde jag en hel jävla del i söndags på Liberiet då jag väntade på sena Viveka. Allt jag har kvar att göra i Svenska C är att renskriva all skit, skriva ett fördjupningsarbete, samt hålla ett hyllningstal till/om River Pheonix.
... Sedan har jag typ 849209860 grejer kvar i Samhäll B, men det är hälften så jobbigt...
Idag fyller min kära moder år. 45 närmare bestämt. Det är inte så gammalt, om man tänker på att hon har en son som ska fylla 24 i år... Hon fick Alex när hon var 21, galet, galet.
Det roliga i det hela är att både hon, min mormor och min gammelmormor gifte sig när dom var 19, och fick sitt första barn när dom var 21.
Så nu känns det lite som att det är min plikt att fortsätta denna "trenden" på mammas sida, men nejnej.
Jag tänker iallafall verkligen INTE gifta mig nu när jag är 19, det är ett som är säkert. Sedan vet man aldrig vad som kan hända, skulle jag få ett barn när jag är 21 skulle jag inte bli galen, det är många som får barn när dom är BETYDLIGT yngre. Här i Lund vet jag ett gäng tjejer som fick barn/blev gravida när dom var 17-18.
Aja...
Uh ja. Vill se "Kiss Kiss Bang Bang". Ska nog göra det sedan när jag kommer hem. Val och Robert är en PERFEKT skådespelarduo.
Kärlek, se bara på den här bilden!
Sötisar!
När, nu ska jag smöga en cigarett och sedan bege mig till Fredrik.
Peace.
/Liv.
För att se/höra den och "Earache my eye" live, klicka på länken nedan.
http://youtube.com/watch?v=VMu1ovwbpz8
Njutning på hög nivå, iallafall för mig!
Nu ska jag snart in till stan och träffa Fredrik. Behövs verkligen. Jag måste bara spy ut mina tankar för någon, och när Fredrik erbjuder sig (okej, det är a part av hans jobb) att lyssna, är jag sjukt på.
Sometimes you need to just talk.
Annars händer det inte ett skit här. Jag går bara runt här dagarna i ända, väntar på svar från jobbansökningar, väntar till att det ska bli den 30:e då jag Äntligen ska börja jobba igen, skjuter upp mina Komvux-läxor...
Dock gjorde jag en hel jävla del i söndags på Liberiet då jag väntade på sena Viveka. Allt jag har kvar att göra i Svenska C är att renskriva all skit, skriva ett fördjupningsarbete, samt hålla ett hyllningstal till/om River Pheonix.
... Sedan har jag typ 849209860 grejer kvar i Samhäll B, men det är hälften så jobbigt...
Idag fyller min kära moder år. 45 närmare bestämt. Det är inte så gammalt, om man tänker på att hon har en son som ska fylla 24 i år... Hon fick Alex när hon var 21, galet, galet.
Det roliga i det hela är att både hon, min mormor och min gammelmormor gifte sig när dom var 19, och fick sitt första barn när dom var 21.
Så nu känns det lite som att det är min plikt att fortsätta denna "trenden" på mammas sida, men nejnej.
Jag tänker iallafall verkligen INTE gifta mig nu när jag är 19, det är ett som är säkert. Sedan vet man aldrig vad som kan hända, skulle jag få ett barn när jag är 21 skulle jag inte bli galen, det är många som får barn när dom är BETYDLIGT yngre. Här i Lund vet jag ett gäng tjejer som fick barn/blev gravida när dom var 17-18.
Aja...
Uh ja. Vill se "Kiss Kiss Bang Bang". Ska nog göra det sedan när jag kommer hem. Val och Robert är en PERFEKT skådespelarduo.
Kärlek, se bara på den här bilden!
Sötisar!
När, nu ska jag smöga en cigarett och sedan bege mig till Fredrik.
Peace.
/Liv.
My momma said that it's alright
1992: Main Stage: Red Hot Chili Peppers, Ministry, Ice Cube, Soundgarden, The Jesus and Mary Chain, Pearl Jam, Lush, Temple of the Dog
Side Stage: Jim Rose Circus, Sharkbait, Archie Bell, Porno of Pyros, Cypress Hill, Stone Temple Pilots, Rage Against the Machine
EN fråga, EN.
- Vad fan hände med musiken egentligen?
Lollapaloozas' artister -92 är miiiiiiiiiltals bättre än vad dagens artister är.
Visst, Chris har kommit dit mer sedan efter det, med Audioslave. Rage åkte dit någon gång mer, om jag inte minns fel.
Men liksom... Ja...
Jag och Hannah ska ju till USA nästa sommar. Om pengarna och tiden finns ska vi även dra till Lollapalooza. Jag menar, hur ofta kommer man få chansen att gå på den legendariska festivalen?
Vi vill, Jag vill. Jag vill SÅHÄR mycket.
90-talet var det bästa årtiondet. Helt klart. Tidiga 90-talet. 90-94, 95. Fast Soundgarden gjorde jävligt bra material fram till -97 (splittringen). Awell.
Dagens låt är för övrigt "Kickstand" live. Mm-mm. (Soundgarden, ja)
Peace.
/Liv.
Jag vet inte vad jag ska säga...
Önskar bara att jag levde i en helt annan världsdel.
Jahaja...
Nyss hemkommen från Ariman. Möttes självklart av sura och bittra kommentarer från min familj.
Vad dom sade? Äsch, jag har ingen aning. Jag är gick bara vant upp hit och skrev in http://www.marcusbirro.se uppe i adressrutan och läste dagens M. Birro-blogginlägg.
Bra som vanligt.
Missade dock dagens Upp till kamp. Kände att jag behövde träffa lite människor istället, jag träffar knappt människor nuförtiden. Eller är det människor som inte träffar mig? Aja.
Men det går repriser, och det tackar jag för.
Det går verkligen inte en dag utan att jag skäller ut mig själv för att jag fegade ur på Stockholm Central. Varförvarförvarför gick jag inte fram? Där satt han, Peter Birro, den mystiske mannen som jag och min familj har älskat sedan "Hammarkullen". Sådan jävla idiot jag är, men jag antar att överraskningen över att han överhuvudtaget satt där fem meter ifrån mig som gjorde att jag fegade ur.
Men fan, fan, fan vad jag ångrar det bittert idag. Kunde bara gått fram och berättat hur fantastiskt begåvad och underbar han är. Suck.
På tal om Birro'sar är det snart dags för mig att återigen se Marcus i Hbg. 25:e oktober om jag inte minns helt fel.
Fan vad bra han är, alltså. Kan låta klyschigt, men FAN vad bra han är.
Den mannen är, liksom hans brorsa, en stor jävla inspiration för mig.
Han är alltid lika bra live, alltid lika smart och rolig i sina funderingar kring pissmänniskan i pissSverige, och jag älskar när han kommer fram till att - fan, han är en pissmänniska i pissSverige han också... Alla är vi det.
Fast vissa anstränger sig något så in i helvete för att inte vara det.
Se dig omkring - du bor i Sverige. Du kanske klär dig flashigt, du kanske bor i en flashig lägenhet och gör saker som bara "annorlunda", flashiga människor gör. Men kom ner på jorden.
Även du måste ta hand om disken, även du måste gå upp till jobbet varje jävla vardag och slita röven av dig, även du handlar mat på Konsum.
That's just how it is.
Peter Birro. Jävligt begåvad man.
Peace.
/Liv.
Vad dom sade? Äsch, jag har ingen aning. Jag är gick bara vant upp hit och skrev in http://www.marcusbirro.se uppe i adressrutan och läste dagens M. Birro-blogginlägg.
Bra som vanligt.
Missade dock dagens Upp till kamp. Kände att jag behövde träffa lite människor istället, jag träffar knappt människor nuförtiden. Eller är det människor som inte träffar mig? Aja.
Men det går repriser, och det tackar jag för.
Det går verkligen inte en dag utan att jag skäller ut mig själv för att jag fegade ur på Stockholm Central. Varförvarförvarför gick jag inte fram? Där satt han, Peter Birro, den mystiske mannen som jag och min familj har älskat sedan "Hammarkullen". Sådan jävla idiot jag är, men jag antar att överraskningen över att han överhuvudtaget satt där fem meter ifrån mig som gjorde att jag fegade ur.
Men fan, fan, fan vad jag ångrar det bittert idag. Kunde bara gått fram och berättat hur fantastiskt begåvad och underbar han är. Suck.
På tal om Birro'sar är det snart dags för mig att återigen se Marcus i Hbg. 25:e oktober om jag inte minns helt fel.
Fan vad bra han är, alltså. Kan låta klyschigt, men FAN vad bra han är.
Den mannen är, liksom hans brorsa, en stor jävla inspiration för mig.
Han är alltid lika bra live, alltid lika smart och rolig i sina funderingar kring pissmänniskan i pissSverige, och jag älskar när han kommer fram till att - fan, han är en pissmänniska i pissSverige han också... Alla är vi det.
Fast vissa anstränger sig något så in i helvete för att inte vara det.
Se dig omkring - du bor i Sverige. Du kanske klär dig flashigt, du kanske bor i en flashig lägenhet och gör saker som bara "annorlunda", flashiga människor gör. Men kom ner på jorden.
Även du måste ta hand om disken, även du måste gå upp till jobbet varje jävla vardag och slita röven av dig, även du handlar mat på Konsum.
That's just how it is.
Peter Birro. Jävligt begåvad man.
Peace.
/Liv.
Cold Bitch
Fan vad jag behöver Soundgarden just nu.
Jag Är Soundgardens musik just nu. Texterna, soundet, Chris röst...
Shit ja. Kärlek till det bandet.
- Tänk, Faith no more och Soundgarden på en och samma gång... NICE.
Så jävla söt bild, och jag kan inte annat än hålla med Kim.
Peace.
Jag Är Soundgardens musik just nu. Texterna, soundet, Chris röst...
Shit ja. Kärlek till det bandet.
- Tänk, Faith no more och Soundgarden på en och samma gång... NICE.Så jävla söt bild, och jag kan inte annat än hålla med Kim.
Peace.
Det är först nu som jag förstår
Det är först när jag lyssnar på gamla Soundgarden-verk som "Mind Riot" och "An Unkind" som jag verkligen Inser, Fattar, att jag har sett Chris Cornell.
Det är när jag ser bilder som nedanstående bild Soundgarden, som jag verkligen inser att jag har sett Chris, live.
Fan, shit, jag har sett Chris Cornell.
Mina förutsättningar att kunna se honom live var typ på minus 398643. Men så dök spelning i Stockholm upp.
Snacka om lycka i hela kroppen.
Jag har inte riktigt fattat innan. Det var så mycket som inträffade innan och efter konserten att jag inte riktigt har hunnit få den där "lyckochocken".
Det är väl inte direkt så SHIIIT, utan mer Shit!. Lite sådär tårvarning, fast ändå inte.
Mycket, mycket respekt. Det kände jag redan under konserten. All min respekt gick upp till mannen däruppe på scenen, två, tre meter ifrån mig.
Shit ja... svårt att verkligen förstå...
Fan vad bra musik Soundgarden är, egentligen. Enligt mig är det perfektion i musikväg.
(Längst ner i inlägget finns "Dagens låt" - ni får njuta av lite Soundgarden, så klicka er neråt och klicka på länken!)
Peace.
/Liv.
Dagens låt:
En av Soundgardens bästa låtar, magiska "Boot Camp". Rekommenderar till att lyssna på den.
Så äckligt jävla bra.
http://youtube.com/watch?v=gNdp6-nNCU4
Det är när jag ser bilder som nedanstående bild Soundgarden, som jag verkligen inser att jag har sett Chris, live.
Fan, shit, jag har sett Chris Cornell.
Mina förutsättningar att kunna se honom live var typ på minus 398643. Men så dök spelning i Stockholm upp.
Snacka om lycka i hela kroppen.
Jag har inte riktigt fattat innan. Det var så mycket som inträffade innan och efter konserten att jag inte riktigt har hunnit få den där "lyckochocken".
Det är väl inte direkt så SHIIIT, utan mer Shit!. Lite sådär tårvarning, fast ändå inte.
Mycket, mycket respekt. Det kände jag redan under konserten. All min respekt gick upp till mannen däruppe på scenen, två, tre meter ifrån mig.
Shit ja... svårt att verkligen förstå...
Fan vad bra musik Soundgarden är, egentligen. Enligt mig är det perfektion i musikväg.
(Längst ner i inlägget finns "Dagens låt" - ni får njuta av lite Soundgarden, så klicka er neråt och klicka på länken!)
Peace.
/Liv.
Dagens låt:
En av Soundgardens bästa låtar, magiska "Boot Camp". Rekommenderar till att lyssna på den.
Så äckligt jävla bra.
http://youtube.com/watch?v=gNdp6-nNCU4
Kulturnatten = 13-åringarnas chans att glänsa i sina egna fyllespyor
Respekt.
Det är fan vad allt handlar om.
Jag är faktiskt trött på att vara den som sänder ut respekt, men inte får någon respekt tillbaks.
Det handlar inte om någon engångsgrej, det är hela tiden.
Jag är så jävla trött.
Jag är bara så ledsen när jag tänker på det.
Kulturnatten var lika överskattad som alla andra år.
Dock var älskade emiL Jensen skitbra, som vanligt. Gillade det nya materialet, men det gamla var bra även det.
Pepp.
Sen gick jag och mina älskade fruar och såg ett litet "smakprov" från '500' på Stadsteatern. Gratis, väldigt uppskattat. Ska se hela showen med pappa sen senare i höst/vinter.
Eller rättare sagt: Han kommer köpa två biljetter, sedan kommer han supa sig full någon vecka innan för att han känner för det, kommer lägga biljetterna i sin brevlåda, dagen innan föreställningen kommer jag dit och hämtar biljetterna och går med någon av mina vänner.
Så har det alltid varit, så kommer det vara, så kommer det alltid att vara.
Tyvärr. Men jag är van.
Imorgon ska jag läsa dikt för en folksamling. Det ska bli trevligt.
Längtar för övrigt till på onsdag, behöver spy ut mina tankar...
Peace.
/Liv.
Då
"Och gott nytt år,ni. Nu(i denna minut,sekund) är det bara tolv timmar och sju minuter kvar av 2003.
Om man ska summera år 2003, hur ska man skriva då?
En liten kortfattning kan vara såhär:
¤Freja
¤Ark + 5 gånger
¤Fab 5 (Nog årets största händelse;jo det var det!)
¤Haft rött,brunt,lila och oranget hår "
Jag saknar den tiden... Då människor som grabbarna i Ark tog upp så mycket av ens tid och tankar att man inte tänkte så mycket på det som hänt och det som hände runt omkring i sitt liv...
När man satt med sitt färgglada hår och sina rutiga, randiga, prickiga (gärna på en och samma gång) kläder och bara njöt av folks reaktioner.
Man var ung och man brydde sig verkligen inte.
Nu är jag bara äldre och bitter och tyvärr orkar jag inte göra något åt saken förtillfället.
Det får vara som det är, jag fixar det sen.
Men man blir lite nostalgisk när man läser sådana här gamla grejer. Just det ovanstående citatet skrev jag på nyårsafton 2003-04 i min skunkdagbok. Jag har tydligen kvar min skunk! litet_eko, för er som är intresserade (= ingen).
Jag skapade det i början av 2003, därav det halvt (helt) patetiska nicket...
Annars är tillvaron rätt grå, trist och förjävlig. Jag klarar inte av att bo hemma, jag vetefan vad det är jag gör för fel, men något är det tydligen.
Well, well. Man har ju gått och blivit van.
Orkar inte skriva mer, avslutar istället med en bild av min hjälte, mest för att jag älskar den mannen något så otroligt för allt han gjort och gör och kommer göra. En sann hjälte.
Peace.
Om man ska summera år 2003, hur ska man skriva då?
En liten kortfattning kan vara såhär:
¤Freja
¤Ark + 5 gånger
¤Fab 5 (Nog årets största händelse;jo det var det!)
¤Haft rött,brunt,lila och oranget hår "
Jag saknar den tiden... Då människor som grabbarna i Ark tog upp så mycket av ens tid och tankar att man inte tänkte så mycket på det som hänt och det som hände runt omkring i sitt liv...
När man satt med sitt färgglada hår och sina rutiga, randiga, prickiga (gärna på en och samma gång) kläder och bara njöt av folks reaktioner.
Man var ung och man brydde sig verkligen inte.
Nu är jag bara äldre och bitter och tyvärr orkar jag inte göra något åt saken förtillfället.
Det får vara som det är, jag fixar det sen.
Men man blir lite nostalgisk när man läser sådana här gamla grejer. Just det ovanstående citatet skrev jag på nyårsafton 2003-04 i min skunkdagbok. Jag har tydligen kvar min skunk! litet_eko, för er som är intresserade (= ingen).
Jag skapade det i början av 2003, därav det halvt (helt) patetiska nicket...
Annars är tillvaron rätt grå, trist och förjävlig. Jag klarar inte av att bo hemma, jag vetefan vad det är jag gör för fel, men något är det tydligen.
Well, well. Man har ju gått och blivit van.
Orkar inte skriva mer, avslutar istället med en bild av min hjälte, mest för att jag älskar den mannen något så otroligt för allt han gjort och gör och kommer göra. En sann hjälte.
Peace.
Nice
HAHA Dagens bild, utan någon som helst tvekan!
Precis sådär känner jag mig just nu.
Nu: Hem till Vivvz och slappa.
Peace.
"I'm going to be an actor!"
Jag var 5 år. Klart jag inte minns det.
Men jag kan berätta att personen hade Stort inflytande på mig åren därpå.
När jag första gången såg "Stand by Me". Jag minns fortfarande hur jag på ett sätt mådde dåligt när jag såg filmen, men samtidigt var glad, för jag kände igen mig så mycket i filmen. Jag trodde det var så jag och mina bröder skulle sluta när vi blev äldre. Visserligen är ungarna bara ute på ett "äventyr", jag trodde att jag och mina syskon skulle bli lämnade. Kan låta hemskt, men när man är 6-7 bast, ens föräldrar håller på att skilja sig. Det är inte lätt.
Det var iallafall inte det för oss. För lite kärlek. Föräldrar som är mitt uppe i sitt eget blir lätt experter på det området, visar för lite kärlek.
Vilsna.
"Sneakers". "The Thing Called Love". Alla.
Men mest av allt "Stand by Me".
När jag tänker på honom tänker jag på en svunnen tid.
En svunnen tid då Hollywood-skådisarna verkligen var skådespelare.
En svunnen tid då världen inte var lika galen. Den var galen, men inte lika.
En svunnen tid från mitt liv som jag helst vill glömma men aldrig, aldrig kommer.
När jag tänker -93-River blir jag mest... Jag vet inte, jag fylls av saknad.
Samtidigt fylls jag verkligen inte av saknad, utan mest utav lättnad och förträngning, när jag tänker på -93-mitt eget liv.
Det är jobbigt. För jag både saknar och inte saknar.
Som sagt var jag liten, jag minns ingenting. Men jag minns åren därpå. Mest för det som hände i mitt liv, men även då... Den där dagen då jag för första gången såg "Stand by Me" på TV. Tyvärr minns jag inte vilket år det var, men det var ett par år efter. Kanske, 96-97-98. Något av de årtalen.
Jag tänker inte skriva så mycket mer. Jag har tänt ljusen sedan länge, rummet har en doft att ljus, värme och respekt. Den 31 oktober blir en stilla dag. 14 år sedan.
Jag tackar River för allt han gjorde, när han försvann, försvann även det "gamla" Hollywood, med få undantag som brodern Joaquin, Johnny Depp som fortfarande håller måttet och några ljusglimtar till.
Tack för att ni håller gnistan uppe.
Peace.
/Liv.
Men jag kan berätta att personen hade Stort inflytande på mig åren därpå.
När jag första gången såg "Stand by Me". Jag minns fortfarande hur jag på ett sätt mådde dåligt när jag såg filmen, men samtidigt var glad, för jag kände igen mig så mycket i filmen. Jag trodde det var så jag och mina bröder skulle sluta när vi blev äldre. Visserligen är ungarna bara ute på ett "äventyr", jag trodde att jag och mina syskon skulle bli lämnade. Kan låta hemskt, men när man är 6-7 bast, ens föräldrar håller på att skilja sig. Det är inte lätt.
Det var iallafall inte det för oss. För lite kärlek. Föräldrar som är mitt uppe i sitt eget blir lätt experter på det området, visar för lite kärlek.
Vilsna.
"Sneakers". "The Thing Called Love". Alla.
Men mest av allt "Stand by Me".
När jag tänker på honom tänker jag på en svunnen tid.
En svunnen tid då Hollywood-skådisarna verkligen var skådespelare.
En svunnen tid då världen inte var lika galen. Den var galen, men inte lika.
En svunnen tid från mitt liv som jag helst vill glömma men aldrig, aldrig kommer.
När jag tänker -93-River blir jag mest... Jag vet inte, jag fylls av saknad.
Samtidigt fylls jag verkligen inte av saknad, utan mest utav lättnad och förträngning, när jag tänker på -93-mitt eget liv.
Det är jobbigt. För jag både saknar och inte saknar.
Som sagt var jag liten, jag minns ingenting. Men jag minns åren därpå. Mest för det som hände i mitt liv, men även då... Den där dagen då jag för första gången såg "Stand by Me" på TV. Tyvärr minns jag inte vilket år det var, men det var ett par år efter. Kanske, 96-97-98. Något av de årtalen.
Jag tänker inte skriva så mycket mer. Jag har tänt ljusen sedan länge, rummet har en doft att ljus, värme och respekt. Den 31 oktober blir en stilla dag. 14 år sedan.
Jag tackar River för allt han gjorde, när han försvann, försvann även det "gamla" Hollywood, med få undantag som brodern Joaquin, Johnny Depp som fortfarande håller måttet och några ljusglimtar till.
Tack för att ni håller gnistan uppe.
Peace.
/Liv.
"Bill or George! Anything but Sue! I still hate that name!"
Ah, Cash hade verkligen de mest klockrena texterna... Helt sjukt. Fantastisk musik, fantastisk musik...
Mailade Fredrik dikten inför söndag, he liked it. Skönt. Min kärlek till att läsa upp mina verk inför femtio miljarder människor verkar aldrig avta... That's nice.
Idag sökte jag jobb på Malmborgs. På tal om ingenting sådär.
Nu, läs texten nedan, love it!
A boy named Sue - Johnny Cash
My daddy left home when I was three
And he didn't leave much to ma and me
Just this old guitar and an empty bottle of booze.
Now, I don't blame him cause he run and hid
But the meanest thing that he ever did
Was before he left, he went and named me "Sue."
Well, he must o' thought that is quite a joke
And it got a lot of laughs from a' lots of folk,
It seems I had to fight my whole life through.
Some gal would giggle and I'd get red
And some guy'd laugh and I'd bust his head,
I tell ya, life ain't easy for a boy named "Sue."
Well, I grew up quick and I grew up mean,
My fist got hard and my wits got keen,
I'd roam from town to town to hide my shame.
But I made a vow to the moon and stars
That I'd search the honky-tonks and bars
And kill that man who gave me that awful name.
Well, it was Gatlinburg in mid-July
And I just hit town and my throat was dry,
I thought I'd stop and have myself a brew.
At an old saloon on a street of mud,
There at a table, dealing stud,
Sat the dirty, mangy dog that named me "Sue."
Well, I knew that snake was my own sweet dad
From a worn-out picture that my mother'd had,
And I knew that scar on his cheek and his evil eye.
He was big and bent and gray and old,
And I looked at him and my blood ran cold
And I said: "My name is 'Sue!' How do you do!
Now your gonna die!!"
Well, I hit him hard right between the eyes
And he went down, but to my surprise,
He come up with a knife and cut off a piece of my ear.
But I busted a chair right across his teeth
And we crashed through the wall and into the street
Kicking and a' gouging in the mud and the blood and the beer.
I tell ya, I've fought tougher men
But I really can't remember when,
He kicked like a mule and he bit like a crocodile.
I heard him laugh and then I heard him cuss,
He went for his gun and I pulled mine first,
He stood there lookin' at me and I saw him smile.
And he said: "Son, this world is rough
And if a man's gonna make it, he's gotta be tough
And I knew I wouldn't be there to help ya along.
So I give ya that name and I said goodbye
I knew you'd have to get tough or die
And it's the name that helped to make you strong."
He said: "Now you just fought one hell of a fight
And I know you hate me, and you got the right
To kill me now, and I wouldn't blame you if you do.
But ya ought to thank me, before I die,
For the gravel in ya guts and the spit in ya eye
Cause I'm the son-of-a-bitch that named you "Sue.'"
I got all choked up and I threw down my gun
And I called him my pa, and he called me his son,
And I came away with a different point of view.
And I think about him, now and then,
Every time I try and every time I win,
And if I ever have a son, I think I'm gonna name him
Bill or George! Anything but Sue! I still hate that name!
Mailade Fredrik dikten inför söndag, he liked it. Skönt. Min kärlek till att läsa upp mina verk inför femtio miljarder människor verkar aldrig avta... That's nice.
Idag sökte jag jobb på Malmborgs. På tal om ingenting sådär.
Nu, läs texten nedan, love it!
A boy named Sue - Johnny Cash
My daddy left home when I was three
And he didn't leave much to ma and me
Just this old guitar and an empty bottle of booze.
Now, I don't blame him cause he run and hid
But the meanest thing that he ever did
Was before he left, he went and named me "Sue."
Well, he must o' thought that is quite a joke
And it got a lot of laughs from a' lots of folk,
It seems I had to fight my whole life through.
Some gal would giggle and I'd get red
And some guy'd laugh and I'd bust his head,
I tell ya, life ain't easy for a boy named "Sue."
Well, I grew up quick and I grew up mean,
My fist got hard and my wits got keen,
I'd roam from town to town to hide my shame.
But I made a vow to the moon and stars
That I'd search the honky-tonks and bars
And kill that man who gave me that awful name.
Well, it was Gatlinburg in mid-July
And I just hit town and my throat was dry,
I thought I'd stop and have myself a brew.
At an old saloon on a street of mud,
There at a table, dealing stud,
Sat the dirty, mangy dog that named me "Sue."
Well, I knew that snake was my own sweet dad
From a worn-out picture that my mother'd had,
And I knew that scar on his cheek and his evil eye.
He was big and bent and gray and old,
And I looked at him and my blood ran cold
And I said: "My name is 'Sue!' How do you do!
Now your gonna die!!"
Well, I hit him hard right between the eyes
And he went down, but to my surprise,
He come up with a knife and cut off a piece of my ear.
But I busted a chair right across his teeth
And we crashed through the wall and into the street
Kicking and a' gouging in the mud and the blood and the beer.
I tell ya, I've fought tougher men
But I really can't remember when,
He kicked like a mule and he bit like a crocodile.
I heard him laugh and then I heard him cuss,
He went for his gun and I pulled mine first,
He stood there lookin' at me and I saw him smile.
And he said: "Son, this world is rough
And if a man's gonna make it, he's gotta be tough
And I knew I wouldn't be there to help ya along.
So I give ya that name and I said goodbye
I knew you'd have to get tough or die
And it's the name that helped to make you strong."
He said: "Now you just fought one hell of a fight
And I know you hate me, and you got the right
To kill me now, and I wouldn't blame you if you do.
But ya ought to thank me, before I die,
For the gravel in ya guts and the spit in ya eye
Cause I'm the son-of-a-bitch that named you "Sue.'"
I got all choked up and I threw down my gun
And I called him my pa, and he called me his son,
And I came away with a different point of view.
And I think about him, now and then,
Every time I try and every time I win,
And if I ever have a son, I think I'm gonna name him
Bill or George! Anything but Sue! I still hate that name!
You make me smile 'n keep on goin'
Ja, vad ska jag säga?
Jag älskar den här mannen.
Tisdag
Jag älskar verkligen Neil Young's "Cowgirl in the sand". Ett mästerverk, så musikaliskt korrekt (om ni frågar mig).
Neil Young är guld. Jag tackar mor för att hon öppnade dörrarna för hans musik den där dagen för länge, länge sedan.
Tack, tack kära (?) moder. Det var iallafall schysst av dig.
Hello woman of my dreams
This is not
the way it seems
Purple words
on a grey background
To be a woman
and to be turned down
Old enough now
to change your name
When so many love you
is it the same
It's the woman in you
that makes you want
to play this game.
Är fortfarande nere sedan jag igår läste att kära Marcus ska lägga ned sin blogg pga ett missförstånd/bråk ang SJ m.m. Är jävligt nere pga det, mest för att jag kommer sakna hans vackra blogg med hans vackra och smarta ord som gjorde ens dagar lättare att pina sig igenom. Antagligen är det bara en paus han behöver, jag Hoppas det är så han tänker. Annars vet jag knappt vad jag ska ta mig till, Birro är en utav mina största inspiratioskällor.
Please Marcus, come back....
Neil Young är guld. Jag tackar mor för att hon öppnade dörrarna för hans musik den där dagen för länge, länge sedan.
Tack, tack kära (?) moder. Det var iallafall schysst av dig.
Hello woman of my dreams
This is not
the way it seems
Purple words
on a grey background
To be a woman
and to be turned down
Old enough now
to change your name
When so many love you
is it the same
It's the woman in you
that makes you want
to play this game.
Är fortfarande nere sedan jag igår läste att kära Marcus ska lägga ned sin blogg pga ett missförstånd/bråk ang SJ m.m. Är jävligt nere pga det, mest för att jag kommer sakna hans vackra blogg med hans vackra och smarta ord som gjorde ens dagar lättare att pina sig igenom. Antagligen är det bara en paus han behöver, jag Hoppas det är så han tänker. Annars vet jag knappt vad jag ska ta mig till, Birro är en utav mina största inspiratioskällor.
Please Marcus, come back....
För helvete
Fanfanfanfan.
Om du slutar, vad ska jag då inspireras av? Om du slutar, vad ska jag då kunna läsa för att kunna skratta åt vår verklighet, hur ska jag då kunna säga "Precis som Marcus skrev...", när du inte skriver längre?
Du får inte sluta, för helvete. Du är en kämpe, du är bäst, lyssna inte på alla idioter. Det du gör är något speciellt.
Fanfanfanfan.
Marcus Birro - FÖR HELVETE. Geniet Marcus. Kämpa.
Jag har inget att göra
http://youtube.com/watch?v=mEm26qGygyk&mode=related&search=
^ Kolla på låten/videon så kanske ni förstår vad jag menar känsla.
Jag älskar Anders blick efter att han tagit sista tonen. Under hela låten har hans rollkaraktär spytt ut sina känslor för oss, sedan när han är färdig kommer han tillbaka till verkligheten och till sin vanliga personlighet, och så kommer det blicken som är så jävla klockren, Freddie i ett nötskal.
Den mannen vet vad han gör, alltså..
^ Kolla på låten/videon så kanske ni förstår vad jag menar känsla.
Jag älskar Anders blick efter att han tagit sista tonen. Under hela låten har hans rollkaraktär spytt ut sina känslor för oss, sedan när han är färdig kommer han tillbaka till verkligheten och till sin vanliga personlighet, och så kommer det blicken som är så jävla klockren, Freddie i ett nötskal.
Den mannen vet vad han gör, alltså..
Drömmar om ett liv
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske jag hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Jag har bara låtit det sova
Kanske jag hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Inte nog med att filmen, skådespelarna och sångerskan är det vackraste som finns - texten är så sann, så sann...
Jag har ett enormt behov av att komma härifrån. Söker massa skitjobb, mataffärer etc, allt för att ha en chans att komma härifrån, ha en chans att uppfylla mina drömmer, leva mitt liv, slippa se vissa människor, vissa platser.
Jag komma ut ur det här skalet. Det står bara still, still, still. Jag vill höra ett BOM och CRASH, känna att mitt liv börjar le.
Photographic
Igår var så sjukt bäst. Här kommer lite fotisar.
<---Bästa bilden någonsin 
!
JA vi klädde ut/upp oss. JA bilderna är jävligt posiga (vi tog typ en miljard fler, orkar dock inte lägga upp mer). JA vi hade jävligt roligt! 60's night på Bodoni var pricken över i:et och ord kan nog inte beskriva hur mycket vi dansade.
Love you, girl. Ni gör min/-a dag/-ar.
Till slut måste jag påpeka att jag önskar att kunde sjunga lika bra som mannen nedanför. Fast med kvinnlig röst. Yeah, you know what I mean. På tal om att kissa på sig så kissar jag fan nästan på mig när han sjunger "Vem ser ett barn".
Peace.
<---Bästa bilden någonsin !JA vi klädde ut/upp oss. JA bilderna är jävligt posiga (vi tog typ en miljard fler, orkar dock inte lägga upp mer). JA vi hade jävligt roligt! 60's night på Bodoni var pricken över i:et och ord kan nog inte beskriva hur mycket vi dansade.
Love you, girl. Ni gör min/-a dag/-ar.
Till slut måste jag påpeka att jag önskar att kunde sjunga lika bra som mannen nedanför. Fast med kvinnlig röst. Yeah, you know what I mean. På tal om att kissa på sig så kissar jag fan nästan på mig när han sjunger "Vem ser ett barn".
Peace.
Vem ser ett barn
"Ja, du får ursäkta, det är min dotter..."
Så sade precis min mor till vår inneboende efter att hon stolt läxat upp mig genom att förklara hur dålig jag är som människa.
Min äldre bror satt hemma KONSTANT i fyra år för att han var slö.
Jag har varit arbetslös i två månader på grund av att jag genomgick en stor operation och inte kunde jobba mer.
Vem får all skit?
Ja vad fan tror ni...
Jag kan tydligen inte göra någonting här i världen utan att hon ser det som otroligt fel och dåligt och djävulskt och därför måste hon in i minsta detalj beskriva hur mycket fel jag har/är.
Jag fattar bara inte hur hon kan påstå att jag är det svarta fåret i familjen, det gör mig jävligt ledsen med tanke på att hon vet hur fruktansvärt mycket jag har kämpat för att komma upp från bottnen och försöka fortsätta leva mitt liv, jag tog till och med studenten.
Jag är så jävla trött på det här att jag inte vet vad. Just nu hoppas jag bara på ett bra jobb, lägenhet och teaterhögskolan.
Det är bara att kämpa vidare, finns inget annat att göra. Känner mig fast här, måste hitta en utväg.
Min favoritsångare Anders Ekborg i alla former går på repeat the whole day. Speciellt "Stanna" från 'Kristina från Duvemåla'. Så vackert att jag bara vill gråta.
Så sade precis min mor till vår inneboende efter att hon stolt läxat upp mig genom att förklara hur dålig jag är som människa.
Min äldre bror satt hemma KONSTANT i fyra år för att han var slö.
Jag har varit arbetslös i två månader på grund av att jag genomgick en stor operation och inte kunde jobba mer.
Vem får all skit?
Ja vad fan tror ni...
Jag kan tydligen inte göra någonting här i världen utan att hon ser det som otroligt fel och dåligt och djävulskt och därför måste hon in i minsta detalj beskriva hur mycket fel jag har/är.
Jag fattar bara inte hur hon kan påstå att jag är det svarta fåret i familjen, det gör mig jävligt ledsen med tanke på att hon vet hur fruktansvärt mycket jag har kämpat för att komma upp från bottnen och försöka fortsätta leva mitt liv, jag tog till och med studenten.
Jag är så jävla trött på det här att jag inte vet vad. Just nu hoppas jag bara på ett bra jobb, lägenhet och teaterhögskolan.
Det är bara att kämpa vidare, finns inget annat att göra. Känner mig fast här, måste hitta en utväg.
Min favoritsångare Anders Ekborg i alla former går på repeat the whole day. Speciellt "Stanna" från 'Kristina från Duvemåla'. Så vackert att jag bara vill gråta.
Skänk
Tja. Är det någon som har lust att ge mig syrrorna Olsens garderober (dock i några storlekar större, så jag slipper ha på mig kläder som är avsedda för människor under 1.60)?
Hetare kläder får man leta efter..
Hetare kläder får man leta efter..
Undestand me
Så, nu har jag snackat med min farsa. Fan, hatar verkligen att snacka med honom när han är packad.
Alltid samma uppgivna samtalston som ger en fet å n g e s t.
Menmen, nu är det iallafall fixat och imorgon drar jag och hämtar operabiljetterna.
Liv 'n Yavi ska på opera. Fancy as hell.
Men först ska vi fotafota.
Imorgon blir en fin dag, jag känner på mig det.
Morsan eviga tjat om att jag skaaaa söka till sceeenskolan har återigen börjat gå igång. Funderar på att söka bara för att göra henne nöjd. Inte för att jag inte vill, men jag är trött på agerandet för tillfället.
Jag menar, från fyran har jag gått på typ 238592460 olika teatergrupper, fram till nu... Ja, till att jag tog studenten.
Don't get me wrong, jag älskar att agera, det är något av det mest verklighetsbefriande och underbara man kan göra.
Men när man har hållt på med det i åtta år blir man lite... Degig på det, till slut.
Men jag ska ta upp det igen, det ska jag. Får tänka på saken, om jag ska söka. Någon gång kommer jag iallafall göra det. Helt klart.
Måste bara påpeka hur jävla mycket jag älskar Neil Youngs skiva "Harvest". Alla låtar är helt... Mm, mysigt och genialiskt. Minns Rönnäs, Annas sommarställe, när vi var där förra sommaren.
Jag är som sagt morgonmänniska (oftast) och jag vaknade cirka 9406528069 timmar före alla andra, så där på morgonen satt jag där på den stora verandan med utsikt mot sjön, lyssnade på Neil Young, drack thé och rökte cigg. Underbart... Saknar det...
Nu är det Depeche i högtalarna. Ljuva musik! "Shake the Disease" live, kan nästan inte bli vackrare...
Peace
/Liv.
Älskling...
Alltid samma uppgivna samtalston som ger en fet å n g e s t.
Menmen, nu är det iallafall fixat och imorgon drar jag och hämtar operabiljetterna.
Liv 'n Yavi ska på opera. Fancy as hell.
Men först ska vi fotafota.
Imorgon blir en fin dag, jag känner på mig det.
Morsan eviga tjat om att jag skaaaa söka till sceeenskolan har återigen börjat gå igång. Funderar på att söka bara för att göra henne nöjd. Inte för att jag inte vill, men jag är trött på agerandet för tillfället.
Jag menar, från fyran har jag gått på typ 238592460 olika teatergrupper, fram till nu... Ja, till att jag tog studenten.
Don't get me wrong, jag älskar att agera, det är något av det mest verklighetsbefriande och underbara man kan göra.
Men när man har hållt på med det i åtta år blir man lite... Degig på det, till slut.
Men jag ska ta upp det igen, det ska jag. Får tänka på saken, om jag ska söka. Någon gång kommer jag iallafall göra det. Helt klart.
Måste bara påpeka hur jävla mycket jag älskar Neil Youngs skiva "Harvest". Alla låtar är helt... Mm, mysigt och genialiskt. Minns Rönnäs, Annas sommarställe, när vi var där förra sommaren.
Jag är som sagt morgonmänniska (oftast) och jag vaknade cirka 9406528069 timmar före alla andra, så där på morgonen satt jag där på den stora verandan med utsikt mot sjön, lyssnade på Neil Young, drack thé och rökte cigg. Underbart... Saknar det...
Nu är det Depeche i högtalarna. Ljuva musik! "Shake the Disease" live, kan nästan inte bli vackrare...
Peace
/Liv.
Älskling...
Kvinnligt
Alla snackar om förebilder och shit.
Fram tills för ett tag sedan insåg jag att jag bara hade manliga förebilder, Chris, Jay, Marcus osv.
Men vad jag inte har insett, som är väldigt konstigt eftersom jag alltid har älskat denna personen, både som sångerska och skådespelerska, är att jag faktiskt har en kvinnliga förebild (förutom morsan).
Josefin Nilsson.
Jag väntar på era hånskratt. Klart jag gör.
Jag har alltid gillat Josefin, ibland lite sådär undermedvetet, ibland helt "öppet".
Vad ska jag säga? För att beskriva henne med ord kan jag säga - Cool.
En riktig kvinna. Vill jag också kunna vara.
Jag gillar henne, det gör jag verkligen.
(Och hon är otroligt vacker)
Merano
Finns det en gräns någonstans?
Jag vet att jag har en gräns, men jag vet inte om den har överskridits någon gång. Det har den säkert, med tanke på allt jag varit med om. Felet är bara det är att jag är så jävla mesig och feg och alltid förlåter människor.
Men jag har börjat känna att jag inte klarar av det längre... Ett problem jag har är att jag tar in folk ord, lyssnar, tar in tusen och åter tusen tankar och ord som mina förvirrade, men älskade, vänner har.
Jag ställer alltid upp för dom - dom ställer alltid upp för. Vi älskar varandra.
Men när man har alla dessa... tankar, från dom, plus mina egna, plus allt som Händer omkring en.
Då är frågan - Hur länge orkar man då?
Det här är inget självmordsmeddelande. Jag skulle aldrig kunna begå självmord, så misstolka mig inte.
Det här är ett trött-meddelande.
Jag är trött. På det mesta.
Mest är jag trött på min far. Han är grunden, sedan är det andra mindre bra som hela tiden händer omkring mig små fillidutter som svävar ovanför och runt omkring grunden.
Alltid löser sig, men grunden löser sig Aldrig.
För att jag är mesig och feg och allid förlåter. Som sagt.
Jag måste lära mig att gå vidare men ni måste veta att det verkligen inte är lätt när man har med en så manipulativ att göra.
Jag vill bara dra härifrån. Lund. Skåne. Sverige. Jag är färdig med Sverige. Sverige gav mig inte så mycket fint, förutom mina älskade vänner och resten av mina familjemedlemmar.
Men jag klarar inte av det här landet. Jag vill kunna slappna av. Känna av den där jävla "njutningen" som Ola Salo alltid snackade om innan. I Sverige finns inte den där jävla njutningen. Sverige är för jävla komplicerat.
(Det var meningen att skriva 'jävla' sådär ofta)
Det är dags för en förändrig, en jävla livsmakeover. Jag känner verkligen det.
Ta hand om er, ta hand om er.
... Ska bara tillägga En trevlig sak med denna dagen, denna tillvaron
- Jag ska vara modell för älskade Yavi's make-upportfolio. Väldigt roligt. Thank you babe.
Jag vet att jag har en gräns, men jag vet inte om den har överskridits någon gång. Det har den säkert, med tanke på allt jag varit med om. Felet är bara det är att jag är så jävla mesig och feg och alltid förlåter människor.
Men jag har börjat känna att jag inte klarar av det längre... Ett problem jag har är att jag tar in folk ord, lyssnar, tar in tusen och åter tusen tankar och ord som mina förvirrade, men älskade, vänner har.
Jag ställer alltid upp för dom - dom ställer alltid upp för. Vi älskar varandra.
Men när man har alla dessa... tankar, från dom, plus mina egna, plus allt som Händer omkring en.
Då är frågan - Hur länge orkar man då?
Det här är inget självmordsmeddelande. Jag skulle aldrig kunna begå självmord, så misstolka mig inte.
Det här är ett trött-meddelande.
Jag är trött. På det mesta.
Mest är jag trött på min far. Han är grunden, sedan är det andra mindre bra som hela tiden händer omkring mig små fillidutter som svävar ovanför och runt omkring grunden.
Alltid löser sig, men grunden löser sig Aldrig.
För att jag är mesig och feg och allid förlåter. Som sagt.
Jag måste lära mig att gå vidare men ni måste veta att det verkligen inte är lätt när man har med en så manipulativ att göra.
Jag vill bara dra härifrån. Lund. Skåne. Sverige. Jag är färdig med Sverige. Sverige gav mig inte så mycket fint, förutom mina älskade vänner och resten av mina familjemedlemmar.
Men jag klarar inte av det här landet. Jag vill kunna slappna av. Känna av den där jävla "njutningen" som Ola Salo alltid snackade om innan. I Sverige finns inte den där jävla njutningen. Sverige är för jävla komplicerat.
(Det var meningen att skriva 'jävla' sådär ofta)
Det är dags för en förändrig, en jävla livsmakeover. Jag känner verkligen det.
Ta hand om er, ta hand om er.
... Ska bara tillägga En trevlig sak med denna dagen, denna tillvaron
- Jag ska vara modell för älskade Yavi's make-upportfolio. Väldigt roligt. Thank you babe.
Trött och röksugen
Fuck this shit.
Världens bästa TV-serie
"Two and a half men". Finns verkligen inget roligare. Har suttit och gråtskrattat hela eftermiddagen.
Alan : This is not who I am.
Charlie : Yeah, but who you are, couldn't get laid under water, with a tank full of oxygen.
Coolaste ungen ever.
Jake : I understand.
Charlie : Do you?
Jake : No, I'm just tired and I don't care anymore.
Alan : This is not who I am.
Charlie : Yeah, but who you are, couldn't get laid under water, with a tank full of oxygen.
Coolaste ungen ever.
Jake : I understand.
Charlie : Do you?
Jake : No, I'm just tired and I don't care anymore.
Nervositet
Where do I go
Follow the river
Where do I go
Follow the gulls
Where is the something
Where is the someone
That tells me why I live and die
Where do I go
Follow the children
Where do I go
Follow their smiles
Is there an answer
In their sweet faces
That tells me why I live and die
Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes
Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies
Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand
Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die
Why do I live (beads, flowers)
Why do I die (freedom, happiness)
Tell my why (beads, flowers)
Tell me where (freedom, happiness)
Tell my why (beads, flowers)
Tell me why (freedom!)
Follow the river
Where do I go
Follow the gulls
Where is the something
Where is the someone
That tells me why I live and die
Where do I go
Follow the children
Where do I go
Follow their smiles
Is there an answer
In their sweet faces
That tells me why I live and die
Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes
Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies
Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand
Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die
Why do I live (beads, flowers)
Why do I die (freedom, happiness)
Tell my why (beads, flowers)
Tell me where (freedom, happiness)
Tell my why (beads, flowers)
Tell me why (freedom!)
Hå Hå Ja Ja
Ganska mycket movind just nu, men I'll fix it.
Sedan när har jag slutar kämpa, liksom...
Go me... GO me...
Knark:
Ni kan kalla mig för en nörd
Jag har blivit helt såld i tv-serier. Återigen.
Just nu är det "2½ men" som gäller. FY FAN vad bra den är.
Nyförälskad i "ER", mums.
Jag är en nörd, jag vet. Men vafan, jag är en tragisk student utan jobb och utan liv.
Något ska man väl fan få glädjas åt...
Piss
"Det ligger i släkten"
"Upp till kamp" var ett enda stort leende. Peter Birro vet vad han gör. Skådisarna vet vad dom gör. Regissören vet vad han/hon (minns ej könet) gör. Alla vet vad dom gör.
Men framförallt - Peter Birro vet vad han gör.
Så jävla bra. Så jävla bra.
Måste dock påpeka, på tal om storebror Birro och så, att jag irriterar mig sjukt mycket på folk som anser att Marcus Birro är en "kopia" av sin äldre bror. Jag förstår verkligen inte.
Den enda likheten är att båda skriver, om ni frågar mig. Jag älskar båda, men verkligen inte för samma sak.
Alltså, jo för att dom skriver, men Innehållet, Orden, är verkligen inte desamma.
Förstår att M känner sig sjukt down just nu, i all "HALLELUJA FÖR UPP TILL KAMP". Klart han gläds åt brorsan, men ja, som författare är det klart man blir lite avis, eller vad man ska säga...
Men fortsätt stå på dig, gubben. You know you can, du vet att du är grrreat.
There's no way
I'm coming back to you
I've just got to say
That everything we did is through
You tried to undermine
The better ranges of my nature
But soon your going to find
You should have started talking straighter
Now don't you worry
I won't pat you down
I'm in no hurry, baby
To see you go to ground
Because it's true what they say
You know it's true what they say
Your only king for a day
I guess your happy that way
Ur Jamiroquai's "King for a day". Kanske inte världens bästa Jam-text, men fan en utav de bästa låtarna bandet gjort. Helt underbar!
Lugnt dagens låt. Lyssna här:
http://www.youtube.com/watch?v=X3SRIfn1XM4
Enjoy!
Peace.
/Liv.
Men framförallt - Peter Birro vet vad han gör.
Så jävla bra. Så jävla bra.
Måste dock påpeka, på tal om storebror Birro och så, att jag irriterar mig sjukt mycket på folk som anser att Marcus Birro är en "kopia" av sin äldre bror. Jag förstår verkligen inte.
Den enda likheten är att båda skriver, om ni frågar mig. Jag älskar båda, men verkligen inte för samma sak.
Alltså, jo för att dom skriver, men Innehållet, Orden, är verkligen inte desamma.
Förstår att M känner sig sjukt down just nu, i all "HALLELUJA FÖR UPP TILL KAMP". Klart han gläds åt brorsan, men ja, som författare är det klart man blir lite avis, eller vad man ska säga...
Men fortsätt stå på dig, gubben. You know you can, du vet att du är grrreat.
There's no way
I'm coming back to you
I've just got to say
That everything we did is through
You tried to undermine
The better ranges of my nature
But soon your going to find
You should have started talking straighter
Now don't you worry
I won't pat you down
I'm in no hurry, baby
To see you go to ground
Because it's true what they say
You know it's true what they say
Your only king for a day
I guess your happy that way
Ur Jamiroquai's "King for a day". Kanske inte världens bästa Jam-text, men fan en utav de bästa låtarna bandet gjort. Helt underbar!
Lugnt dagens låt. Lyssna här:
http://www.youtube.com/watch?v=X3SRIfn1XM4
Enjoy!
Peace.
/Liv.
Avslappnande
Punkt.
Jag blir galen
Skit också.
"Upp till kamp!" ikväll iallafall. Kollakollakolla.
Nu ska jag spela GTA. Jag tror jag behöver det.
"Upp till kamp!" ikväll iallafall. Kollakollakolla.
Nu ska jag spela GTA. Jag tror jag behöver det.
