inteallsfoerbannad

Finns det en gräns någonstans?
Jag vet att jag har en gräns, men jag vet inte om den har överskridits någon gång. Det har den säkert, med tanke på allt jag varit med om. Felet är bara det är att jag är så jävla mesig och feg och alltid förlåter människor.
Men jag har börjat känna att jag inte klarar av det längre... Ett problem jag har är att jag tar in folk ord, lyssnar, tar in tusen och åter tusen tankar och ord som mina förvirrade, men älskade, vänner har.
Jag ställer alltid upp för dom - dom ställer alltid upp för. Vi älskar varandra.
Men när man har alla dessa... tankar, från dom, plus mina egna, plus allt som Händer omkring en.
Då är frågan - Hur länge orkar man då?
Det här är inget självmordsmeddelande. Jag skulle aldrig kunna begå självmord, så misstolka mig inte.
Det här är ett trött-meddelande.
Jag är trött. På det mesta.
Mest är jag trött på min far. Han är grunden, sedan är det andra mindre bra som hela tiden händer omkring mig små fillidutter som svävar ovanför och runt omkring grunden.
Alltid löser sig, men grunden löser sig Aldrig.
För att jag är mesig och feg och allid förlåter. Som sagt.
Jag måste lära mig att gå vidare men ni måste veta att det verkligen inte är lätt när man har med en så manipulativ att göra.

Jag vill bara dra härifrån. Lund. Skåne. Sverige. Jag är färdig med Sverige. Sverige gav mig inte så mycket fint, förutom mina älskade vänner och resten av mina familjemedlemmar.
Men jag klarar inte av det här landet. Jag vill kunna slappna av. Känna av den där jävla "njutningen" som Ola Salo alltid snackade om innan. I Sverige finns inte den där jävla njutningen. Sverige är för jävla komplicerat.
(Det var meningen att skriva 'jävla' sådär ofta)

Det är dags för en förändrig, en jävla livsmakeover. Jag känner verkligen det.

Ta hand om er, ta hand om er.


... Ska bara tillägga En trevlig sak med denna dagen, denna tillvaron
- Jag ska vara modell för älskade Yavi's make-upportfolio. Väldigt roligt. Thank you babe.