inteallsfoerbannad

Jahaja, då är det en månad sedan nu.
För precis en månad sedan var jag på väg till Stockholm.
Nervös, förväntansfull, glad, pirrid, men framförallt Nervös.

Saknar den dagen något som in i helvete. Saknar att snacka med den där jävla politikern, fråga om vägen till Globen av henne (tror det var hon Gudrun Schyman, och hon var den första jag såg, såg inte att det var hon förens hon vände sig om och då kunde jag inte riktigt bara springa iväg... fast det var det jag ville, hahah...).
Saknar att höra soundchecket utanför Annexet.
Tänka "Nej, men Chris kan inte vara där Redan, jag hör ju inte ens någon sång...".
Och sedan några sekunder senare höra hans röst i "My Wave".
RYSNINGAR bildades inom mig, kan jag berätta för er.



Saknar att vänta i 45 minuter inne i Annexet, skrika "Chris, Chris, Chris!!!" tillsammans med alla andra förväntansfulla människor.
Saknar att känna den där känslan av att man när, när som helst skulle fyllas av ett rus over this world och veta att man inom loppet av ett par minuter skulle vara lyckligast i världen, och att ingen/inget skulle kunna trycka ner det.
Självklart stämde den känslan. Hela konserten var enbart jävla lycka.

Visst fick jag även ångest, men det är tyvärr en del av min vardag.
Denna gång fick jag det mest för att de flesta låtarna dom körde, som till största delen bestod utav en massa fantastiska Soundgardenlåtar, påminner så mycket om min uppväxt, både på gott och ont, därav ångesten.

Men det var fantastiskt.

Jag är så glad över att morsan och farsan beslutade att flytta ner till Lund från Stockholm. Jag är så glad att morsan kom in på arkitektutbilningen här i Lund. Jag är så jag över att hon hängde med alla arkitekt-/kulturnördar på universitetet. Jag är så glad över att dom lyssande på musik likt Soundgarden, Nick Cave, Bryan Adams och Pearl Jam.
Annars hade jag ALDRIG börjat lyssna på Chris så tidigt som jag gjorde.
Visst, klart MTV gjorde sitt när dom sådär varannan minut sände videor likt "Black Hole Sun", det gjorde även en Stor del av mitt lyssnande grungen, då allt jag gjorde efter skolan från att jag var 7, var att sitta och glo på MTV med mina syskon.
(Det var bland annat även så jag upptäckte Ark, men det är en annan, lång historia som vi tar en annan gång...)

Men tänk ändå att det har gått en månad nu...
Jag trodde ALDRIG att dagen skulle komma då jag skulle få se Chris live. Men Se! - Nu har jag gjort det!
Är så sjukt lycklig över det.

Ett klipp från konserten, filmat rätt långt bak (alltså Inte av mig, då jag stod näst längst fram i mitten...).
"Say Hello 2 Heaven" ska spelas, och Gud vad överraskad jag blev! Temple of the Dog är/var ett heligt band.
NJUT:



Puss och peace på er.
/Liv.