11

Så slutar ett kapitel och livet går vidare ...

Torsdag. Lund. Mejeriet. Tre glada och nostalgiska flickor har blivit unga vuxna och ser sina gamla idoler.
Tjejen längst till höger, från scenen sett, ler ett brett leende. De gamla idolerna står framför henne.
Personerna vars musik var allting. Absolut allting. Det fanns inget annat som ansågs vara viktigt i den då snart 12-åriga flickan. Den där fina sommardagen framför ZTV för elva år sedan skulle visa sig vara räddningen ur en miserabel tillvaro.
Storebrodern lyste upp då han var väl medveten om bandet vars musikvideo spelades på tv'n, som nu lillasystern med stora, uppspärrade ögon tittade på. "Har du hört 'Let your body decide', då?"
Let your body what? Nej. Hon var en liten 11-årig tös som för något år sedan klivit ut från Spice Girls-träsket och numera var ett relativt nytt Red Hot Chili Peppers-fan. Hon visste inget annat, förutom all musik vännerna lyssnade på vilken inte riktigt tilltalade henne. Men det här, det här var något annat.
Några månader sedan kommer storebrodern hem med "We Are The Ark", signerad och allt.
"Nu ska du få höra 'Let your body decide'!" CD-skivan sätts försiktigt in i den då väldigt high-tech CD-spelaren. Snabb titt på baksidan av skivfodralet följt av att spår 7 trycks fram. Tystnad, och sedan ... det vackraste den lilla flickan någonsin hört.
"We Are The Ark" betydde mycket för storebrodern, flickan var absolut tvungen att be om lov om hon ville låna och lyssna på den. Vilket hon gjorde. Till en början. Till slut smög hon sig in på storebroderns rum, roffade åt sig skivan, smög ut, in på flickrummet och satt sedan där och lyssnade timme ut och timme in.
Storebrodern kom självklart på henne, och den tredje gången de skedde bad han lillasystern spela över skivan till ett kassetband så att hon kunde lyssna på skivan när som helst, utan att behöva smyga och sno.
Det gjorde hon. Och vad hon lyssnade! När hon var ledsen stoppade hon kasseten i bandspelaren och lade sig på sängen i flickrummet med bandspelaren nära, nära örat. När hon var glad gjorde hon samma sak. Varje dag, timme ut och timme in.

Jag har nog kvar det där bandet någonstans i någon vrå. Jag hoppas att jag har det. Jag har alltid tyckt om att bevara minnen. Det finaste måste nog ändå vara gamla konsertbiljetter, from back in the days.
Det har varit 11 otroligt fina år. Jag har haft så otroligt roligt, träffat många fina människor varav några fortfarande finns i mitt kontaktnät.

2000 var fint då det var starten, jag föddes nästan på nytt. Det kändes så. Och herregud vad jag behövde det.
Och dem.
2001 lärde jag känna mina första "The Ark-vänner". Hatade min moder då jag enligt henne var för liten för att gå och se The Ark själv. Vilket jag självklart var, men just då verkligen inte höll med om.
2002 var det signeringar, Malmöfestivalen, min första Mejeriet-spelning. Nu var jag igång!
2003 ännu mer. Inte längre Skåne utan jag började åka runt lite mer. Modern fortfarande anti, vilket jag sket blanka fan i. Såklart.
2004 träffade jag mycket nytt folk som lyssnade på helt annan musik, vilket även påverkade mig då jag knappast snuddade vid något Ark-relaterat på hela året.
2005 var en ny skiva släppt och jag och A fick någon nostalgikick och mindes de gamla idolerna och bestämde oss för att ha ett jävligt roligt år, och om vi hade! Sverigeturné och innehöll galenskaper i alla dess former ... Ett väldigt fint år som jag tänker tillbaka på med ett leende!
2006 slukades jag in i 90-talsvärlden och glömde nästan bort allt som hade med The Ark att göra. Soundgarden var musiken med stort M och i princip det enda som snurrade runt i CD-spelaren.
2007 såg jag The Ark på KB, vilket jag minns för två anledningar: 1. Det var en JÄVLIGT bra spelning, jag säger bara "Siamese Centerfold". 2. Det var två, tre dagar innan min blindtarm kollapsade och ett helvete öppnade sig.
2008-2011 har varit Ark-tomma år.

Fram till i torsdags. Alltså ... torsdagens spelning bevisade att The Ark alltid kommer att ha en speciell plats inom mig. Ett minne av en väldigt fin tid. De har aldrig varit borta, jag har bara vuxit från ungjäkel till ung vuxen.
För cirka 30 minuter satte jag på "Hey Modern Days" på Spotify ("WATA"-skivan är sedan länge sönderspelad ...) och grät nästan av ... jag vet inte! Det är så JÄKLA bra! Den första skivan var den bästa. Så är det. De har självklart gjort mycket bra sedan dess, men "We Are The Ark", We Are The Ark ARE The Ark!

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske att säcken är knuten nu? 11 år är över, jag har haft skitkul och är så jävla glad för allting jag har varit med om. Nu går vi vidare i våra liv, vi kommer alltid ha våra fina minnen hos oss, men kommer även att möta nya människor, uppleva nya saker som även de kommer göra oss lyckliga.
Men jag alltid att ta med mig The Ark, det kommer jag. Blir något att berätta för sina barnbarn om. Haha. Vilken resa!

Thanks.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0