inteallsfoerbannad

Förra veckan var en mörk sådan. All denna skit som finns runtomkring oss. Alla dessa människor, vars mentala hälsa går så pass långt åt fel håll att det resulterar i katastrof. Olso, Utøya. Allt händer mitt framför näsan på oss, själva kan vi inte göra något än att se på. Denna chock, denna obeskrivbart hårda klumpen i magen. Tänk om vi bara hade kunnat spola tillbaka tiden och gjort allting annorlunda. Stoppat honom. Tänk om vi visste hur han såg ut? Vad han planerade att göra? Denna fruktansvärt sjuka man. Det är otroligt svårt att ta sig in i en sådan människas hjärna. Vad tänkte han? Hur kan en person få för sig att göra det han gjorde? Det chockar mig, det skrämmer mig, det gör mig illamående. Hur kan man göra något sådant? Kan någon svara mig? Nej. Det är något riktigt, riktigt fel med människor som honom.
Det värsta är att vi inte kan stoppa dem, iallafall i en del fall. Många har stoppats och hundratals, tusentals oskyldiga offer har räddats, utan att ha vetat att de ens har varit i fara. Det är det som är det läskiga, att vi inte vet om att vi  är i fara. Helt plötsligt händer det. Eller inte, om vi har riktig tur. Men så finns det vissa, som den här idioten i Norge, som inte stoppas. Vems fel är det? Det kan inte vara vårt fel, det kan inte vara polisens. Hur ska vi kunna veta? Tänk om det fanns en slags "radar" i sjäva luften som cirkulerade kring oss alla, likt en magnet drogs den till de här idioterna. Varnade, skickade en signal. Stoppade dem. Vad som helst, bara inte katastrofen brister ut och de som inte har gjort ett skit blir offer? Varför hantera sina tankar, sina känslor, sin förvrängda, sjuka världsuppfattning på människor som inte har med det att göra? Människor som befann sig på jobbet, människor som tog en runda på stan, människor som var på kollo, människor som skrattade, umgicks och var lyckliga. Varför ska de straffas? Vad i den här sjuka människans jävla hjärna sade att de här personerna skulle bli offer? Ingen logik går att finna i det här. Det är inte logiskt. Det är bara sjukt, riktigt sjukt, och otroligt tragiskt. Mina tankar går till offren i Norge och deras anhöriga.

Mina tankar går även till Amy Winehouse som gick bort i förrgår. Jämfört med katastrofen i Norge är Winehouse bortgång, med rätt hårt uttryck, ingenting. Ni förstår vad jag menar, jag behöver egentligen inte förklara då det är så självklart. Det är fruktansvärt att se vad ett eller flera beroenden gör med människor. Det är som en ond aura som aldrig försvinner. Trots att man lovar sig själv att sluta försvinner inte auran. Den fortsätter att existera och konstant påminna en om vem man var, den är som en ond vän som vill att man ska fortsätta. Jag är uppvuxen med en person som hade/har precis det här beteendet. Har sett hur beroendet förvandlar en från början god människa till ett monster som prioriterar bort att som inte har med dess beroende att göra. Ingenting annat är viktigt. Om man ska tro på det som skrivs hade Winehouse varit ren från drogerna ett tag men fortsatte att dricka kopiösa mängder trots läkarnas varningar. Jag minns att det för något år sedan stod överallt om Winehouse "sjukdom". Något hade hänt, hennes kropp hade sagt till på skarpen; slutar du inte nu vet jag inte vad som händer. Nu vet vi inte vad som hände till slut, men antagligen fick kroppen nog. Det är precis så det är, om hjärnan ignorerar kroppens varningar slutar kroppen till slut att bry sig och det slutar det som det gjorde för Winehouse. Det är hemskt, det är det. Men självförvållat. Som icke-beroende är det dock svårt att riktigt sätta sig in i en missbrukares hjärna och beteende. Vi kan sitta och skälla, konstatera, peka på missbrukaren, men vi kan inte riktigt förstå hur det egentligen känns. Trots att jag är uppvuxen med en vet jag ändå inte PRECIS hur han känner sig, hur han mår (trots att han noggrant berättat hundratals gånger för mig hur sjukdomen äter upp honom). Det är en sjukdom. Det blir en sjukdom. Tänk på hur många hjärnceller som försvinner varje gång man super. Tänk er en person som likt min har supit i över 30 år. Tänk antalet hjärnceller. Man blir sjuk, på riktigt. Sjuk i huvudet. Sjukdomen vinner. Segraren i den värsta fighten av dem alla.
I Winehouse fall blev sjukdomen segraren. Ingen av oss vet hur mycket hon kämpade emot, om hon var nära att vinna eller om hon till slut, eller redan från start, gav upp och gav sjukdomen första priset direkt. Ingen av oss vet förutom Winehouse själv och de som stod henne nära, träffade, prata, umgicks med henne varje dag i alla de år sjukdomen var vid hennes sida.
Jag avskyr verkligen sjukdomen. Beroenden i alla dess former. Jag hatar dom över allt annat, tillsammans med fruktansvärda, avskyvärda idioter likt norrmannen. Som utomstående vill man kunna förklara, vill man kunna förstå, man vill veta hur de här människorna fungerar. Men vi kan inte. Det går inte. Vi kan läsa hundratals poäng pskykologi, vi kan göra åtskilliga studier, läsa allt som kan läsas, prata med alla som man kan prata med, diskutera, fundera, försöka ... men det går inte. Vi kan vi bli experter, men experterna är människorna själva. Missbrukarna, massmördarna ... det är de som till 100 vet hur det känns, för det är de som upplever allt dagligen. Det finns i deras blod. Detta ... mörka.
Återigen önskar jag att det fanns något i luften som kunde finna de galna massmördarna, stoppa dem från att skada oskyldiga människor. Jag önskar att det fanns någon slags knapp eller liknande som man kunde trycka på och därefter blev en missbrukare fri från sin sjukdom. Jag vet inte vad man kan göra. Jag är ingen expert på något av områdena, jag är bara en som undrar. Som är orolig, ledsen, arg, förtvivlad, sorgsen ...

Min tankar går till offren i Norge. Vila i frid, jag hoppas ni är på ett bättre ställe nu.
Mina tankar går till offrens nära och kära. Håll ihop i den här mörka tiden, det viktigaste är att vara med människor man älskar för att man inte ska ätas upp helt och hållet av sorgen.
Mina tankar går till hela Norge som upplever en otroligt mörk tid.
Mina tankar går till Amy Winehouse. En person med en tuff, hemsk, förjävlig sjukdom. Även en otroligt musikalisk person som skapade ett fantastiskt sound som jag aldrig kommer att glömma. En person med en otrolig röst, bättre än de flestas.
Mina tankar går till Winhouse's nära och kära som måste känna en otrolig tomhet och saknad.
Mina tankar går även till alla andra oskyldiga offer som mördas dagligen runtomkring i världen. Katastroferna i Norge har tagit upp löpsedlarna och kommer att göra det ett bra tag framåt, med all rätt och förståelse, men vi får inte glömma att det här sker dagligen överallt. Mina tankar går till dem och deras nära och kära.

Det är en mörk värld vi lever i. Det får mig att känna irritation, sorg, hopplöshet ... Vad ska man göra?