Ovännen cancer
Jag följer Lotta Gray's blogg, läser den minst en gång om dagen. Det är så härligt att läsa om hennes vardag, tillsammans med sin otroligt söta son och fina make.
Självklart finns det en bakgrund till varför jag följer bloggen, 2008 drabbades hon av tjocktarmscancer och en jobbig tid väntade. Idag står hon på starka ben, men såklart finns tankarna, minnena kvar.
Och vad kan jag säga? Så jag känner igen mig i det hon skriver.
Visst, det jag var med om för snart tre år sedan var långt ifrån så allvarligt som Lottas situation.
För första gången sedan jag i juni 2007, dagen före min student, har jag tagit reda på vad det var jag egentligen hade. If you want to read, here you go.
Carcinoider. There you have it.
Enligt karolinska.se benämns denna elakartade tumör olika beroende på vart på kroppen den hittas, i mitt fall kallas den för mid-gut carcinoid.
Min "form" är den man vanligast "stöter på".
Om tumörerna är mer än 2 centimeter stora är risken att de sprider sig till resterande organ stor, med undantag för om de just sitter i blindtarmen. Så jag antar att man kan säga att jag hade tur i oturen. Om det ens går att sägas i sådana här fall...
De nämner även att det brukar ta lång tid innan man upptäcker carcinoider, då de inte ger av sig några märkliga symptom.
För min del upptäcktes detta inte förens jag i samband med en Otrolig (och då menar jag OTROLIG) mensvärk åkte in på akuten, och läkarna då kom fram till att det var blindtarmen de handlade om.
Min fantastiska kirurg tog in blindtarmen på prover, då den var helt sönderinflammerad, och upptäckte då att det hade suttit carcinoider på den.
Läkarna var 99% säkra på att ingen spridning till resten av organen hade inträffat, men ville ändå vara säkra på detta, så de bestämde sig för att genomföra en såkallad "säkerhetsoperation" på mig.
Detta var alltså vad jag fick veta när jag satt i det där stela sjukhusrummet i juni 2007, dagen före min student.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, var den sommaren den värsta någonsin. Att konstant gå runt och vara orolig. "Nu måste jag bli nedsövd ännu en gång, det som är det värsta jag vet", "Tänk om något händer under operationen, när jag är nedsövd?", "Tänk om de upptäcker att det har spridit sig?".
Jag kan säga som så att det vackra sommarvädret, min familj och vänner och den fantastiska musiken hjälpte mig från att inte hoppa från något random stup den sommaren.
Men nu sitter jag här, snart tre år senare och mår bra. Jag mår fint, eller åtminstone okej, om jag skall vara ärlig. Jag tänker inte på det så ofta, för jag vet om att jag bara blir nedgången då. Men jag har lärt mig att det ändå är nyttigt att tänka tillbaka på det, tänka på vad man har klarat sig igenom. Detta gäller allting i livet tror jag, varesig det handlar om cancer eller familje- vän - livet överhuvudtaget- problem. Det är nyttigt att tänka tillbaka.
Att konstant gå runt och ignorera det jobbigt gör det bara värre. När det sedan kommer ut, för tro mig, det gör det förr eller senare, blir resultatet bara trippelt så jobbigt och det, mina vänner, är túngt att bära.
Så ja, vad skall jag säga/skriva? Läs Lotta Gray's blogg. En fantastisk kvinna är vad hon är. Stark som få.
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/
Ta hand om er och era kära!
Puss :*
/Liv.
Självklart finns det en bakgrund till varför jag följer bloggen, 2008 drabbades hon av tjocktarmscancer och en jobbig tid väntade. Idag står hon på starka ben, men såklart finns tankarna, minnena kvar.
Och vad kan jag säga? Så jag känner igen mig i det hon skriver.
Visst, det jag var med om för snart tre år sedan var långt ifrån så allvarligt som Lottas situation.
För första gången sedan jag i juni 2007, dagen före min student, har jag tagit reda på vad det var jag egentligen hade. If you want to read, here you go.
Carcinoider. There you have it.
Enligt karolinska.se benämns denna elakartade tumör olika beroende på vart på kroppen den hittas, i mitt fall kallas den för mid-gut carcinoid.
Min "form" är den man vanligast "stöter på".
Om tumörerna är mer än 2 centimeter stora är risken att de sprider sig till resterande organ stor, med undantag för om de just sitter i blindtarmen. Så jag antar att man kan säga att jag hade tur i oturen. Om det ens går att sägas i sådana här fall...
De nämner även att det brukar ta lång tid innan man upptäcker carcinoider, då de inte ger av sig några märkliga symptom.
För min del upptäcktes detta inte förens jag i samband med en Otrolig (och då menar jag OTROLIG) mensvärk åkte in på akuten, och läkarna då kom fram till att det var blindtarmen de handlade om.
Min fantastiska kirurg tog in blindtarmen på prover, då den var helt sönderinflammerad, och upptäckte då att det hade suttit carcinoider på den.
Läkarna var 99% säkra på att ingen spridning till resten av organen hade inträffat, men ville ändå vara säkra på detta, så de bestämde sig för att genomföra en såkallad "säkerhetsoperation" på mig.
Detta var alltså vad jag fick veta när jag satt i det där stela sjukhusrummet i juni 2007, dagen före min student.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, var den sommaren den värsta någonsin. Att konstant gå runt och vara orolig. "Nu måste jag bli nedsövd ännu en gång, det som är det värsta jag vet", "Tänk om något händer under operationen, när jag är nedsövd?", "Tänk om de upptäcker att det har spridit sig?".
Jag kan säga som så att det vackra sommarvädret, min familj och vänner och den fantastiska musiken hjälpte mig från att inte hoppa från något random stup den sommaren.
Men nu sitter jag här, snart tre år senare och mår bra. Jag mår fint, eller åtminstone okej, om jag skall vara ärlig. Jag tänker inte på det så ofta, för jag vet om att jag bara blir nedgången då. Men jag har lärt mig att det ändå är nyttigt att tänka tillbaka på det, tänka på vad man har klarat sig igenom. Detta gäller allting i livet tror jag, varesig det handlar om cancer eller familje- vän - livet överhuvudtaget- problem. Det är nyttigt att tänka tillbaka.
Att konstant gå runt och ignorera det jobbigt gör det bara värre. När det sedan kommer ut, för tro mig, det gör det förr eller senare, blir resultatet bara trippelt så jobbigt och det, mina vänner, är túngt att bära.
Så ja, vad skall jag säga/skriva? Läs Lotta Gray's blogg. En fantastisk kvinna är vad hon är. Stark som få.
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/
Ta hand om er och era kära!
Puss :*
/Liv.
Kommentarer
Postat av: Stephanie
Hej!!
Jag hittade ditt inlägg på nätet när jag sökte efter Carcinoid och blindtarm. Det är nämligen så att jag just nu är i PRECIS samma situation som du var när du skulle ta studenten. Jag väntar och väntar olidligt på besked från min läkare och ska träffa honom den 17e augusti när de fått tillbaka svaren från experterna på min blindtarm. Vad hände efter säkerhetsoperationen? är det vanligt att man utför en sån tror du? Du får jättegärna höra av dig till min mejl. Behöver stöd från någon som vet vad man går igen :(
Kram
Trackback
