inteallsfoerbannad

Sitter och kollar tillbaka på allt. Allting på denna lilla fjöntiga blogg.
Oh my, jag har verkligen varit upp och ned. Jag Är verkligen upp och ned.
Jag är ledsen för att ni, de få av er som har pallat läsa denna blogg från scratch, har behövt läsa en massa halvpsycho inlägg där jag halvt skriver vad jag menar, men lämnar sedan den hälften åt er så att ni får sitta och reflektera. Sorry.

För att svara på "Why?"... Tja... To be honest har jag faktiskt levt ett väldigt upp och ned-liv. Särskilt åren efter gymnasiet. Jag hade helt ärligt ingen aning om vad jag ville göra. Eller jag visste, men jag vågade inte.
Sökte till scenskolan, kom inte in, sade till alla att jag inte brydde mig. Men egentligen var jag jävligt besviken.
Inte på juryn, utan på mig själv. Över att jag inte ansträngde mig mer.
Klart som fan att jag inte skulle gå vidare efter att ha genomfört tidernas sämsta audition!
Kanske inte riktigt tidernas sämsta, men inte var den bra inte... Haha. Herremin...

Jag gick bara runt, tog lite ströjobb, strökurser, strö, strö, strö. Inget helt, bara halvdant.
Det enda "hela" jag gjorde var att skriva. Dikter efter dikter, jag ville bara få ut allt skit, alla tankar, alla minnen, ut med det, ut på ett stort tomt vitt papper. Ut så att andra kunde få läsa det.
Poesin var min fristad, och jag är lite ledsen över att jag idag inte skriver lika mycket som jag gjorde för ett par år sedan...

Men jag går tillbaka och läser... Jag blir så ledsen. Jag kan verkligen se hur dåligt jag mådde. För mycket konflikter i hemmet, i skolan, bland vänner, allting. Det fungerade inte till slut.
Inga droger, ingen överkonsumtion av alkohol (dock har jag alltid gillat att ta en sup eller två, men aldrig i nivå med t.ex min far), ingen självdestruktivitet i form av rakbland etc.

Ibland känner jag bara för att ta bort denna blogg. Det finns för många minnen, för många inlägg som jag bara mår... otroligt, otroligt dåligt av läsa. Det är som att hitta sin dotters dagbok och tjuvläsa om hur hon egentligen mår. Jag vet att jag bara har haft denna bloggen i ungefär 2 och ett halvt år, men you know, jag var 18 då. Nu är jag 21. Det händer mycket däremellan, mycket i mognadsprocessen. Jag är en vuxen kvinna nu, varesig jag vill det eller inte. Men att läsa inlägg från de mest mörka tiderna, från tiden efter operationerna, och veta hur dåligt man mådde då... Nej, ibland funderar man som sagt på att radera skiten...

Men så finns det de månaderna då man mådde fint, riktigt fint.
Som augusti 2007. Nyss fyllda 19 och skulle om några dagar se Chris Cornell i Stockholm.

"Ska försöka skärpa mig så jag minns något av konserten, men jag vet redan nu att jag kommer ha en speciell känsla inom mig.
En speciell känsla som jag aldrig någonsin har känt tidigare."

Jag borde ha fått OS-guld i "för stunden-lycka". Jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var 27:e augusti 2007. Sedan gick det visserligen tillbaka till den vanliga after-operations-depressionen, men då, den dagen, fanns det ingen som var lyckligare än lilla 19-åriga Liv. I know, it's strange, but it's very, very true.
Eller när jag började lyssna extremt, nästan lite läskigt, mycket på Pearl Jam i november 2008. Oj vad de männen förändrade mitt liv. Fick mig att växa, mogna mer än jag någonsin gjort.
Inget av de andra banden, ingen av de andra musikerna som jag lyssnat aktivt på, har någonsin fått mig att må dåligt på något sätt, men saken är den att när jag lyssnade på The Ark mådde jag dåligt, när jag lyssnade på Chris Cornell/Soundgarden mådde jag dåligt, under alla mina Depeche Mode-perioder mådde jag otroligt dåligt, MEN:

De hjälpte mig. De stärkte mig. Hade de inte funnits där vid min sida vid de tillfällena, vågar jag nog påstå att jag nog inte hade stått här idag. Helt ärligt, no överdrift, this is the truth.
Som jag skrev i ett inlägg för ungefär två år sedan: I brist på lyssnande föräldrar vänder man sig till musiken. Musiken finns alltid där, musiken lyssnar. Varje dag, i varje väder.

Att gå tillbaka och läsa de inlägg som är fyllda av lycka får en att känna fan, det fanns ändå någon ljusglimt i det hela, when you think of it. Trots all shit som ägde rum.

Så jag kommer nog ändå behålla den här bloggen, trots att den är en släng av patetisk och sadness.
Jag växer, det känner jag, och att ha den här bloggen med all dess sorgliga, och lyckliga, inlägg in it, växer jag ännu mer, då jag inser att jag fan klarade av allt ändå. Här står jag idag, och jag vågar säga att jag nog är starkare än någonsin.

Förlåt alla som behövt läsa både det här, och alla andra halvpsycho inlägg i denna blogg. Men ni vet att jag älskar er. Vänner som ovänner, det är okej. Ni får tycka att jag är strange, och jag är medveten om att ni nog tycker det och för att vara ärlig så måste jag nog säga att well, jag är nog lite strange trots allt.
Men det är sådan jag är, that's me. I'm Liv and I don't want to try to be someone else. I prefer me, you know.

Ta hand om er alla, puss puss puss.

<3
/Liv.