Nu skall ni få höra
Nu tänker jag skriva ett sådant där "Why I love..."-inlägg. Bara så ni vet. Så om ni ogillar mina längre inlägg, stop läsa.... nu! ;P
Det är rätt svårt att Inte tänka tillbaka dagar som dessa, dagar som dessa då det är FEM (!!!) veckor kvar tills jag äntligen får se bandet som har varit med mig så länge.
Två band har alltid varit med mig, eller åtminstone sedan 96-97 då mina föräldrars skillsmässa var riktigt, riktigt intensiv och otroligt, otroligt jobbig.
Depeche Mode och RHCP.
Det är det förstnämnda bandet jag tänkte skriva lite, of course.
Allting börjar uppe i Timrå, den sjukt mysiga och vackra staden utanför Sundsvall.
Allting börjar hemma hos min farbror, som bor i en lägenhet uppe på ett berg med världens vackraste utsikt.
På 80-talet var det två saker som gällde för min farbror: synthen och att skata. (Skate:a? Skatea? You get it)
Varje gång vi var uppe på besök var hans största intresse att sätta igång alla sina älskade skivor, visa sina otroligt fina bilder (han är en g-r-y-m fotograf) och prata i timme efter timme om dem. Och självklart lyssnade vi små knattar, eller iallafall jag.
Jag minns särskilt hur han nästintill predikerade om band som U2, Simply Red och Depeche Mode.
Jag fastnade inte direkt för något av banden, förutom det sistnämnda. Deras musik satte sig fast hos mig.
Nu måste jag lägga in a note här. Självklart tänker ni "Men 'okej', hon var typ nio-tio och började lyssna på Depeche Mode, som är allt annat är barnmusik? Lide!".
Då vill jag att ni skall ha en sak klar för er: - Jag är ett "MTV-barn".
Dictionary - "MTV-barn": unge vars föräldrar satte sina barn framför TV'n varje dag efter skolan/dagis för att ta upp sina egna problem och glömma bort kidsen totalt.
Det var bland annat genom mitt "MTV-ungande" som jag upptäckte The Ark. Dock var det ZTV i det fallet...
DM satte spår hos mig, både när jag lyssnade mycket på dem, men även mindre. Det var det speciella soundet i musiken som fick mig att hela tiden komma ihåg dom, trots att år som RHCP- och The Ark-fan följde.
Dock lyssnade jag väldigt intensivt på DM samtidigt som Ark härjade, fast, som nog de flesta vet, hade Ark 1:aplatsen där... Hahah.
Den där speciella känslan finns hos mig fortfarande, trots att det var så länge sedan jag introducerades till Depeche Mode. De var som en slags tröst, det "molliga" hos dem tröstade konstigt nog mig då mina föräldrars största intresse var att bråka om, ironiskt nog, vem av dem som var bäst anpassad som förälder till oss... Svaret på det har varit solklart hela tiden, men mer om det en annan gång, kanske...
Många minnen har det blivit med åren, men det finns två som jag håller varmast om hjärtat.
Det första är från när jag och min lillebror brukade sitta timmar efter timmar och kolla på live-DVD'n "One Night in Paris" från Exciter-turnén. Vår farbror hade bränt den till oss, och vi var överförtjusta över detta! Minns detta så klart, för min lillebror reagerade så Sjukt starkt när han hörde "Enjoy the Silence" för första gången. Från den stunden är han minst lika galen i DM (okej, kanske inte... men nästan. haha. :P) som jag är. Han ville följa med till Arvika, dock vägrade morsan... :/ Synd, hade varit Sjukt mäktigt att se DM med brorsan! :)
Det andra minnet är något väldigt, väldigt starkt. Jag säger bara vintern 05/06 och jag vet en person som kommer att förstå Exakt vad jag menar. Amanda, älskade Amanda.
Detta var vintern då jag introducerade DM till denna skönhet. Vi satt uppe på hennes rum i huset hon bodde i då, och lyssnade på en bland-CD jag hade med bandet. Ett av de sista spåren på skivan var "A Question of Lust". Amanda, som overall gillade det hon hittills hade hört, blev plötsligt helt stel när låten gick igång.
Några sekunder gick, sedan utbrast hon "VAD FIIIIIIN!!!!!!!!" och började stortjuta. Där satt vi två och tjöt lite tillsammans, och sedan den stunden har Amanda varit den enda jag känner som Verkligen vet vad jag menar när jag säger "Depeche Mode". You know, man kan säga Depeche Mode och man kan säga Depeche Mode... Om ni förstår vad jag menar... Antagligen inte... Hah. :P
Hela den vintern var sjuk, sjuk och åter sjuk. På många sätt och vis. Båda gick igenom väldigt jobbiga och psykiskt krävande saker i våra liv, och den enda trösten vi hade var Depeche Mode och varandra.
Vi skulle egentligen ha sett DM där i februari -06 (tror jag det var). Dock blev det inte av. Can you guess why? :P
- You guessed right. Min farsa, som av någon jävligt skum anledning höll i mina pengar just då, söp upp vartenda litet öre, så där stod jag helt plötsligt helt tomhänt. Tack för den.
Jag har aldrig riktigt förlåtit honom för det, as for many other things.
Det är väldigt svårt för mig att förklara hela DM-grejen, märker jag nu när jag ser allt jag har skrivit. Men jag behåller det som det är, ändrar ingenting, för allt jag precis har skrivit är from the bottom of my heart, allt jag tänker på, allt jag minns när jag tänker på Depeche Mode.
Känslan av ett svunnet 90-tal som var fyllt av kaos, skillmässokrångel, MTV, "ta hand om dig själv"-uppväxt.
Jag är ändå väldigt glad över att jag gick igenom allting, för jag vet inte riktigt om jag hade tagit åt mig av DM så mycket som jag gjorde och gör, om jag inte hade gått igenom all den där skiten.
Och bara tanken på vem jag hade varit och vart jag hade varit om jag inte blivit så nördig i detta fantastiska band vill jag inte tänka på... Min mage vrids bara av tanken...
Jag har allting att tacka Depeche Mode för. Så kan jag säga. Så kan jag summera allt.
Alltså, det här går inte bra. Märker att jag inte får ut allt. Har en viss känsla inom mig som jag vill få ut i ord så ni alla kan förstå, men det går inte, obviously. Endast Amanda förstå, min lillebror likaså. Ni får helt enkelt fråga dom. Hahah.
Det enda jag kan säga är: Spelningen om 5 veckor kommer vara mer än en bara en spelning för mig. Det kommer att vara allting. Det kommer vara så stort. Det kommer vara obeskrivbart. Ni kan ju vara beredda på världens bästa recension här sedan. Hoho.
Depeche Mode. Everything. So much more than everything.
"Enjoy the silence". Versionen som fick min lillebror att fullkomligt avguda dessa underbara män. I can understand him" <3
Det är rätt svårt att Inte tänka tillbaka dagar som dessa, dagar som dessa då det är FEM (!!!) veckor kvar tills jag äntligen får se bandet som har varit med mig så länge.
Två band har alltid varit med mig, eller åtminstone sedan 96-97 då mina föräldrars skillsmässa var riktigt, riktigt intensiv och otroligt, otroligt jobbig.
Depeche Mode och RHCP.
Det är det förstnämnda bandet jag tänkte skriva lite, of course.
Allting börjar uppe i Timrå, den sjukt mysiga och vackra staden utanför Sundsvall.
Allting börjar hemma hos min farbror, som bor i en lägenhet uppe på ett berg med världens vackraste utsikt.
På 80-talet var det två saker som gällde för min farbror: synthen och att skata. (Skate:a? Skatea? You get it)
Varje gång vi var uppe på besök var hans största intresse att sätta igång alla sina älskade skivor, visa sina otroligt fina bilder (han är en g-r-y-m fotograf) och prata i timme efter timme om dem. Och självklart lyssnade vi små knattar, eller iallafall jag.
Jag minns särskilt hur han nästintill predikerade om band som U2, Simply Red och Depeche Mode.
Jag fastnade inte direkt för något av banden, förutom det sistnämnda. Deras musik satte sig fast hos mig.
Nu måste jag lägga in a note här. Självklart tänker ni "Men 'okej', hon var typ nio-tio och började lyssna på Depeche Mode, som är allt annat är barnmusik? Lide!".
Då vill jag att ni skall ha en sak klar för er: - Jag är ett "MTV-barn".
Dictionary - "MTV-barn": unge vars föräldrar satte sina barn framför TV'n varje dag efter skolan/dagis för att ta upp sina egna problem och glömma bort kidsen totalt.
Det var bland annat genom mitt "MTV-ungande" som jag upptäckte The Ark. Dock var det ZTV i det fallet...
DM satte spår hos mig, både när jag lyssnade mycket på dem, men även mindre. Det var det speciella soundet i musiken som fick mig att hela tiden komma ihåg dom, trots att år som RHCP- och The Ark-fan följde.
Dock lyssnade jag väldigt intensivt på DM samtidigt som Ark härjade, fast, som nog de flesta vet, hade Ark 1:aplatsen där... Hahah.
Den där speciella känslan finns hos mig fortfarande, trots att det var så länge sedan jag introducerades till Depeche Mode. De var som en slags tröst, det "molliga" hos dem tröstade konstigt nog mig då mina föräldrars största intresse var att bråka om, ironiskt nog, vem av dem som var bäst anpassad som förälder till oss... Svaret på det har varit solklart hela tiden, men mer om det en annan gång, kanske...
Många minnen har det blivit med åren, men det finns två som jag håller varmast om hjärtat.
Det första är från när jag och min lillebror brukade sitta timmar efter timmar och kolla på live-DVD'n "One Night in Paris" från Exciter-turnén. Vår farbror hade bränt den till oss, och vi var överförtjusta över detta! Minns detta så klart, för min lillebror reagerade så Sjukt starkt när han hörde "Enjoy the Silence" för första gången. Från den stunden är han minst lika galen i DM (okej, kanske inte... men nästan. haha. :P) som jag är. Han ville följa med till Arvika, dock vägrade morsan... :/ Synd, hade varit Sjukt mäktigt att se DM med brorsan! :)
Det andra minnet är något väldigt, väldigt starkt. Jag säger bara vintern 05/06 och jag vet en person som kommer att förstå Exakt vad jag menar. Amanda, älskade Amanda.
Detta var vintern då jag introducerade DM till denna skönhet. Vi satt uppe på hennes rum i huset hon bodde i då, och lyssnade på en bland-CD jag hade med bandet. Ett av de sista spåren på skivan var "A Question of Lust". Amanda, som overall gillade det hon hittills hade hört, blev plötsligt helt stel när låten gick igång.
Några sekunder gick, sedan utbrast hon "VAD FIIIIIIN!!!!!!!!" och började stortjuta. Där satt vi två och tjöt lite tillsammans, och sedan den stunden har Amanda varit den enda jag känner som Verkligen vet vad jag menar när jag säger "Depeche Mode". You know, man kan säga Depeche Mode och man kan säga Depeche Mode... Om ni förstår vad jag menar... Antagligen inte... Hah. :P
Hela den vintern var sjuk, sjuk och åter sjuk. På många sätt och vis. Båda gick igenom väldigt jobbiga och psykiskt krävande saker i våra liv, och den enda trösten vi hade var Depeche Mode och varandra.
Vi skulle egentligen ha sett DM där i februari -06 (tror jag det var). Dock blev det inte av. Can you guess why? :P
- You guessed right. Min farsa, som av någon jävligt skum anledning höll i mina pengar just då, söp upp vartenda litet öre, så där stod jag helt plötsligt helt tomhänt. Tack för den.
Jag har aldrig riktigt förlåtit honom för det, as for many other things.
Det är väldigt svårt för mig att förklara hela DM-grejen, märker jag nu när jag ser allt jag har skrivit. Men jag behåller det som det är, ändrar ingenting, för allt jag precis har skrivit är from the bottom of my heart, allt jag tänker på, allt jag minns när jag tänker på Depeche Mode.
Känslan av ett svunnet 90-tal som var fyllt av kaos, skillmässokrångel, MTV, "ta hand om dig själv"-uppväxt.
Jag är ändå väldigt glad över att jag gick igenom allting, för jag vet inte riktigt om jag hade tagit åt mig av DM så mycket som jag gjorde och gör, om jag inte hade gått igenom all den där skiten.
Och bara tanken på vem jag hade varit och vart jag hade varit om jag inte blivit så nördig i detta fantastiska band vill jag inte tänka på... Min mage vrids bara av tanken...
Jag har allting att tacka Depeche Mode för. Så kan jag säga. Så kan jag summera allt.
Alltså, det här går inte bra. Märker att jag inte får ut allt. Har en viss känsla inom mig som jag vill få ut i ord så ni alla kan förstå, men det går inte, obviously. Endast Amanda förstå, min lillebror likaså. Ni får helt enkelt fråga dom. Hahah.
Det enda jag kan säga är: Spelningen om 5 veckor kommer vara mer än en bara en spelning för mig. Det kommer att vara allting. Det kommer vara så stort. Det kommer vara obeskrivbart. Ni kan ju vara beredda på världens bästa recension här sedan. Hoho.
Depeche Mode. Everything. So much more than everything.
"Enjoy the silence". Versionen som fick min lillebror att fullkomligt avguda dessa underbara män. I can understand him" <3
Kommentarer
Trackback
