Shake the disease

Nu fick jag den där känslan igen.
Om lite mer än 6 veckor skall jag se Depeche Mode.
Jag, Liv, av alla människor.
Sure, det är inget unikt direkt, man kommer stå där tillsammans med ett x antal tusen andra skrikande, gråtande fans.
Men Jag, Liv.

Efter alla dessa år. Efter alla förlorade tillfällen skall jag äntligen få se dem.
Jag vet att jag tjatar i var och varannat inlägg i den här bloggen om det, men om ni visste hur stort det är för mig.¨
Oj, om ni bara visste...

Nu när det kommer närmare och närmare känns det i magen ännu mer, om det ens kan det.
Och vad gör man inte? - Jo, man gör saken "värre".
Klippet efter all denna text är jag väl medveten om att jag lagt upp tidigare, och trots att Martin är redigt berusad där, kan jag inte annat än fullkomligt älska det. Vackraste låten, den mesta fantastiska, geniala människan.
Det är så vackert, så fullkomligt vacker.

Om och när (antagligen) han ställer sig och sjunger denna på Arvika, kommer mina tårar falla (de kommer antagligen falla så fort spelningen drar igång, men you get it), de kommer falla och jag kommer inte göra ett skit åt.
Jag kommer låta de falla och gaaah, jag vet inte hur jag skall förklara det!
Det är så stort, det är så otroligt jävla stort.

Anyways, jag märker att jag inte ens i närheten kan förklara mina känslor i ord angående spelningen, så här får ni istället klippet. Igen. Love-love-love it.

Puss.
/Liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0