And now, the recension
Okej, jag ska försöka förklara gårkvällen.
Frågan är dock hur jag ska göra det, vart jag ska börja, vilka ord jag ska använda, vilka ord som är vackra nog att kunna förklara detta mästerverk.
Okej.
Jag har alltid älskar Jesus Christ Superstar. Jag vet inte om jag har skrivit det innan här i bloggen, men min farsa brukade, under sina musikerår på 70- och 80-talet (varför fortsatte han inte? Just det - spriten...) medverkade han i musikalen, spelandes gitarr i orkestern. Så det har alltid varit något som följt med mig sedan jag var en liten knott. Sedan jag för första gången såg -73-filmen, har jag varit fast, på ett bra sätt. Judas, en karaktär/roll/man som är otroligt stark i uppsättningen, varje gång jag ser filmen startar mina regissör/skapartankar och vad ska jag säga? Ge mig ett gäng duktiga skådepspelare/sångare och ett gäng grymma musiker och jag kan skapa en föreställning ni aldrig tidigare skådat! Okej, det där lät extremt egocentriskt, men som jag skrev - jag är bokstavligen uppväxt med denna musikalen, jag har haft tid på mig att fantisera, drömma, skapa...
Igår var magiskt, för att komma till hela meningen med detta inlägget. Denna recension. Kärleksförklaring. Whatever.
Jag måste börja med att erkänna att jag var lite smått skeptisk till tanken att Ola skulle översätta originalet. Inte för att jag doubtar hans skrivarförmåga, bara det att... tja, texten är ju strålande från början, och det var nog ganska svårt att kunna göra sin egen översättningen utav den, speciellt till svenska.
Men jag måste säga att Ola lyckades, det gjorde han verkligen! I början utav den första akten hade jag lite svårt att höra vad de sjöng, både på grund utav att jag tror att det var något skumt med ljudet, men även för att jag satt och sjöng originalet för mig själv, gammal vana... Men längre in i föreställningen hörde man mer utav det som sjöngs, och jag måste säga att det var väldigt roliga texter, smarta, vackra, tja, det var mycket känsla i det hela. Bra jobbat, Ola!
Jesus (Ola) och Judas (Patrik) under "Superstar". Ja, ni ser den The Ark-aktiga dräkten...
Som Jesus var Ola väldigt... jag vet inte. Okej, inget negativt skall skrivas, så ni behöver inte vara oroliga! Det kändes som att karaktären gick igenom flera stadier, jag vet inte riktigt. Från början kändes han som en person som njuter utav nuet, som inte brydde sig så mycket om vad som skedde runtomkring, då han verkade tänka "allting fixar sig, vi behöver inte vara oroliga". Sedan kändes det som att denna karaktär utvecklades, eller iallafall förändrades.
Han kanske började inse, Jesus började kanske inse att saker och ting förändrades, att något hade hänt...
Jag vet verkligen inte hur Ola och compani tänkte kring Jesus roll, dom kanske hade en helt annan tanke kring det, men ovanstående är iallafall den uppfattningen jag fick om Jesus i denna uppsättningen. Jag gillar det, att man får tänka efter lite, att han inte var allt för förutsägbar, bara gick runt och var på samma sätt under hela föreställningen. Det hade varit lite halvtråkigt tillslut.
Och tja, när det gäller Judas vet jag verkligen inte vart jag skall börja. Från första ton var jag fängslad, från första rörelse gick mina rysningar igång. Jag har inte skådat ett sådant skådespel på väldigt, väldigt länge. Och tro mig, visst, jag har visserligen inte sett Allt, men jag har sett har Många föreställningar, både musikaler och teatrar, i mina dar. efter att ha sysslat med teater sedan 12-årsåldern och gått teaterlinjen som innehöll många föreställningsbesök.
Jag har skådat många bra talanger, men denna man, denna Judas, denna Patrik (som jag har för mig att hans namn är på riktigt?), han är det bästa jag har sett. Kroppsspråket var otroligt, fast han inte sjöng, fast han var i bakgrunden, han var ändå där, han var Judas från topp till tå.
Judas är den mest intressanta i denna uppsättningen, om ni frågar mig, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hela musikalen zoomar mer in på honom är Jesus. Men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt svårt att spela denna man, med tanke på aggressionen, på den otroliga kärlek, på den ångesten, på den frustation som Judas känner konstant genom hela föreställningen. Patrik lyckades briljant, och trots att Ola gör en fantastisk Jesus, är han i jämförelse med Patrik's Judas en liten lort. (Sorry, Ola, you know I love you)
Helheten var så fantastisk. Kung Herodes var så underbar att jag nästan ville gråta av tanken kring hur fenomenalt hela helheten var, "Superstar" var en underbart mäktig scen, när Judas i största The Ark-anda-dräkt kommer ner från skyn och sjunger till Jesus. Det var så fenomenalt.
Jag kan skriva hur mycket mer som helst, men jag känner att det redan har blivit allt för långt, men det enda jag kan säga är att jag är Så glad att jag ska se föreställningen en gång till, den 23:e, för jag kände direkt när jag kom ut från Operan, tändandes en "pusta ut för det här var nästan alldeles för mycket underbart på enbart två timmar"-cigg, att fan, jag måste se den igen, jag måste verkligen det! Och sedan kom jag lyckligt på att fan, det ska jag ju, jag ska se den en gång till! Så, tack Fredrik och Rickard för att ni bjuder med mig, för fan... Gah, man vill ha mer, man vill det! Jag känner bara att jag måste se den igen, för att få den där absoluta känslan, för nu har jag sett den en gång, och mina känslor var mest lite huller om buller då, att jag inte kunde riktigt finna ord (trots att verkar kunna göra det nu när jag sitter här och skriver...) för vad jag kände för det hela. Det enda jag visste var att jag älskade och älskar den.
Så, tack Ola, Patrik och kompani för denna otroliga föreställning, ni ska vara stolta över er själva. femtiotusen stjärnor av fem!
Peace.
/Liv.
Samma scen...
Fin bild.
Min favorit i högen. Visst ser och känner man verkligen känslorna mellan de två, Jesus och Judas?
Frågan är dock hur jag ska göra det, vart jag ska börja, vilka ord jag ska använda, vilka ord som är vackra nog att kunna förklara detta mästerverk.
Okej.
Jag har alltid älskar Jesus Christ Superstar. Jag vet inte om jag har skrivit det innan här i bloggen, men min farsa brukade, under sina musikerår på 70- och 80-talet (varför fortsatte han inte? Just det - spriten...) medverkade han i musikalen, spelandes gitarr i orkestern. Så det har alltid varit något som följt med mig sedan jag var en liten knott. Sedan jag för första gången såg -73-filmen, har jag varit fast, på ett bra sätt. Judas, en karaktär/roll/man som är otroligt stark i uppsättningen, varje gång jag ser filmen startar mina regissör/skapartankar och vad ska jag säga? Ge mig ett gäng duktiga skådepspelare/sångare och ett gäng grymma musiker och jag kan skapa en föreställning ni aldrig tidigare skådat! Okej, det där lät extremt egocentriskt, men som jag skrev - jag är bokstavligen uppväxt med denna musikalen, jag har haft tid på mig att fantisera, drömma, skapa...
Igår var magiskt, för att komma till hela meningen med detta inlägget. Denna recension. Kärleksförklaring. Whatever.
Jag måste börja med att erkänna att jag var lite smått skeptisk till tanken att Ola skulle översätta originalet. Inte för att jag doubtar hans skrivarförmåga, bara det att... tja, texten är ju strålande från början, och det var nog ganska svårt att kunna göra sin egen översättningen utav den, speciellt till svenska.
Men jag måste säga att Ola lyckades, det gjorde han verkligen! I början utav den första akten hade jag lite svårt att höra vad de sjöng, både på grund utav att jag tror att det var något skumt med ljudet, men även för att jag satt och sjöng originalet för mig själv, gammal vana... Men längre in i föreställningen hörde man mer utav det som sjöngs, och jag måste säga att det var väldigt roliga texter, smarta, vackra, tja, det var mycket känsla i det hela. Bra jobbat, Ola!
Jesus (Ola) och Judas (Patrik) under "Superstar". Ja, ni ser den The Ark-aktiga dräkten...
Som Jesus var Ola väldigt... jag vet inte. Okej, inget negativt skall skrivas, så ni behöver inte vara oroliga! Det kändes som att karaktären gick igenom flera stadier, jag vet inte riktigt. Från början kändes han som en person som njuter utav nuet, som inte brydde sig så mycket om vad som skedde runtomkring, då han verkade tänka "allting fixar sig, vi behöver inte vara oroliga". Sedan kändes det som att denna karaktär utvecklades, eller iallafall förändrades.
Han kanske började inse, Jesus började kanske inse att saker och ting förändrades, att något hade hänt...
Jag vet verkligen inte hur Ola och compani tänkte kring Jesus roll, dom kanske hade en helt annan tanke kring det, men ovanstående är iallafall den uppfattningen jag fick om Jesus i denna uppsättningen. Jag gillar det, att man får tänka efter lite, att han inte var allt för förutsägbar, bara gick runt och var på samma sätt under hela föreställningen. Det hade varit lite halvtråkigt tillslut.
Och tja, när det gäller Judas vet jag verkligen inte vart jag skall börja. Från första ton var jag fängslad, från första rörelse gick mina rysningar igång. Jag har inte skådat ett sådant skådespel på väldigt, väldigt länge. Och tro mig, visst, jag har visserligen inte sett Allt, men jag har sett har Många föreställningar, både musikaler och teatrar, i mina dar. efter att ha sysslat med teater sedan 12-årsåldern och gått teaterlinjen som innehöll många föreställningsbesök.
Jag har skådat många bra talanger, men denna man, denna Judas, denna Patrik (som jag har för mig att hans namn är på riktigt?), han är det bästa jag har sett. Kroppsspråket var otroligt, fast han inte sjöng, fast han var i bakgrunden, han var ändå där, han var Judas från topp till tå.
Judas är den mest intressanta i denna uppsättningen, om ni frågar mig, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hela musikalen zoomar mer in på honom är Jesus. Men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt svårt att spela denna man, med tanke på aggressionen, på den otroliga kärlek, på den ångesten, på den frustation som Judas känner konstant genom hela föreställningen. Patrik lyckades briljant, och trots att Ola gör en fantastisk Jesus, är han i jämförelse med Patrik's Judas en liten lort. (Sorry, Ola, you know I love you)
Helheten var så fantastisk. Kung Herodes var så underbar att jag nästan ville gråta av tanken kring hur fenomenalt hela helheten var, "Superstar" var en underbart mäktig scen, när Judas i största The Ark-anda-dräkt kommer ner från skyn och sjunger till Jesus. Det var så fenomenalt.
Jag kan skriva hur mycket mer som helst, men jag känner att det redan har blivit allt för långt, men det enda jag kan säga är att jag är Så glad att jag ska se föreställningen en gång till, den 23:e, för jag kände direkt när jag kom ut från Operan, tändandes en "pusta ut för det här var nästan alldeles för mycket underbart på enbart två timmar"-cigg, att fan, jag måste se den igen, jag måste verkligen det! Och sedan kom jag lyckligt på att fan, det ska jag ju, jag ska se den en gång till! Så, tack Fredrik och Rickard för att ni bjuder med mig, för fan... Gah, man vill ha mer, man vill det! Jag känner bara att jag måste se den igen, för att få den där absoluta känslan, för nu har jag sett den en gång, och mina känslor var mest lite huller om buller då, att jag inte kunde riktigt finna ord (trots att verkar kunna göra det nu när jag sitter här och skriver...) för vad jag kände för det hela. Det enda jag visste var att jag älskade och älskar den.
Så, tack Ola, Patrik och kompani för denna otroliga föreställning, ni ska vara stolta över er själva. femtiotusen stjärnor av fem!
Peace.
/Liv.
Samma scen...
Fin bild.
Min favorit i högen. Visst ser och känner man verkligen känslorna mellan de två, Jesus och Judas?
Kommentarer
Trackback
