Now I'm clean

Yo.

Egentligen har jag inget speciellt att skriva (as usual), men kände bara för att skriva något...
Imorgon är det upprop. 08.30. Tidigt, tidigt för en segis som me för att åka in till lilla stora Malmö. Men det skall gå. Upprop, upprop som sagt. Känns helt okej. Fast det går lite upp och ned. Ibland känns det sjukt bra, ibland helt okej, ibland är jag mest bara skräckslagen. But we'll make it, I'll make it!

Fast nu slogs jag helt plötsligt utav en klump i magen. Nervositet, kallas det. Alltid när jag är på upprop får jag för mig att de inte kommer att läsa upp mitt namn. Och det brukar de inte. Förens typ de sista fem namnen, Då kommer mitt lilla korta namn upp. Så de låter mig alltså sitta där ovetandes, nervös, orolig i ett x antal sekunder extra. Enbart för att retas. Eller? Antagligen inte, bara något man själv bygger upp.

Det känns fortfarande helt strange. Hela DM-grejen. Att jag skall se dom om EXAKT fem månader. Inte så att jag inte har hunnit smälta senast, det finns inte sådär jättemycket att smälta, mest bara ångest som jag sparkar i röva. Visst det var fint men ni vet hela historien, fetton och jobbiga fyllon förstörde det vackra. Men vi hade ju trots detta ändå Jävligt kul. JÄVLIGT! Och vi fick se/höra både "In Chains" och "Walking in my shoes" fem-sex meter från de bästa.
Så vi skall ju inte klaga. Det är bara jag som är så jävla svensk. Eller något. Haha.

Tja, jag sade/skrev ju att jag kände för att skriva något. Och se, nu har jag skrivit tre stycken, innehållandes mest skit. Men jag har skrivit iallafall. Jag älskar att skriva, skriva mycket och långt, det är nog nästan det bästa som finns. Efter musiken.




Och så på tal om absolut ingenting så är jag jävligt sugen på att bli kär. Närhet, känslor, everything. Too long ago now. Bara massa dejtblaffs som bara känts tvunget, jobbigt, stalkerish. Dejtande är fan ingenting för mig. Mer pow crasch boom och helt plötsligt vakna upp med en pojkvän. Ni vet? För jag funkar verkligen inte med hela dejtingshitet, har provat på det ett par gånger det senaste året, och jag kan bara skratta åt mig själv. Det funkar inte.
Eller så är jag bara kräsen... Jag vet inte. JAG VILL I ALLAFALL BLI KÄR.

Puss på er.
<3
/Liv.

Älskade mörka friska (iallafall på bilden) hår. Snart är din längd kortare och din ton ljusare. BAJJ BAJJ!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0