inteallsfoerbannad

Den enda jag någonsin har kunnat lita på är min mamma.
Den enda.
Jag har träffat så otroligt många vänner i mitt liv, människor som i långa perioder har varit mina absolut närmaste vänner som jag trott stått bakom mig, vad som än händer, för all tid.
Men nej.

Hur många gånger kan man göra ett misstag? Oändligt?
När det gäller vänskap, ja.
Vänskap är för mig som kärlek är för vissa.
Man träffar någon som man tror är den bästa i hela världen, och den är även det ett bra tag, men sedan, utan att man själv märker det, vänds allt och helt plötsligt står du där ensam en gång till.

Frågan är hur man skall kunna gå till väga utan att man står där som ett fån till slut?
Det funkar inte att redan i förväg tänka "Nej, den här människan kommer bara att svika mig, lika bra att skita att utveckla relationen". För man vet aldrig, tänk om det är den "rätta"? Man vet ju aldrig...

Mamma har varit den jag alltid har kunnat lita på. Trots allt hon har varit med om, trots alla gånger hon hade kunnat skita i mig och mina syskon, har hon ändå alltid stått kvar bakom oss, stöttat oss i allting.
Trots alla gånger jag har fuckat upp allting.
Jag är så jävla tacksam till henne för det. Jag skäms nästan över allting, även saker andra har gjort mot henne. Ibland känns det som att jag tar allas snedsteg på mina axlar och brottas med dem alla.
Bara för att jag själv känner en sådan jävla skuld i det hela, trots att det jag har fuckat upp inte är ens i närheten av vad till exempel vad min farsa har gjort mot henne.

Hur fan skall man kunna lita på någon? Hur fan skall jag kunna lita på någon? Alla jävla idioter man har mött.
Okej, jag har själv inte varit någon jävla ängel, jag har svikit vänner, jag har sagt saker jag inte menat, men även sagt saker jag menat trots att det har låtit "för mycket".

Jag blev vän med en tjej på jobbet igår, en väldigt öppen, trevlig tjej. Väldigt öppen, rak på sak, det gillar jag.
Efter att ha snackat ett bra tag, sade hon helt plötsligt:
"Inte för att verka otrevlig, verkligen inte, men du verkar vara en person som kan bli väldigt bitchig om du vill. Missuppfatta mig inte nu, men du verkar vara en sådan person."

Jag tog inte illa upp, för jag vet mycket väl om att jag kan bli jävligt bitchig, nästan lite överdrivet otrevlig mot folk.
Saken är den att jag lämnade hela falskhetsgrejen bakom för sjukt länge sedan. Allt jävla bullshit som bara är tomma ord för att kompensera för något som ligger där bakom som egentligen vill sägas, men inte vågas.
I mean, säg vad ni vill istället för att fumla runt med orden. Jag kan ta kritik, jag kan ta onda ord, men var beredda på att jag inte springer iväg gråtandes. Jag löser knuten istället, varesig det handlar om att personen har något problem med mig, om jag har varit otrevlig, orättvis, eller om den bara stör sig på mig.
I can take it, jag har varit med om värre saker.

Okej, det här kan låta som ett långt "Jag är bättre än er, fuck you"-inlägg, men saken är bara den att jag är så jävla trött på att folk leker trevliga, att dom verkar tänka så lågt om mig att dom tror att jag går på sådant skit? Jag menar, kom igen!
Folk har så lätt att tro att alla andra är små mesiga pussies bara för att dom är så upptagna med att tycka att dom är bäst.

Note: Jag tycker inte att jag är bäst, jag Vet att jag inte är bäst. Men jag vet att jag är bättre än vad folk verkar tro om mig. Jag vill inte se mig själv som svag, fast jag ibland gör och Är det, jag vill se mig själv som någon som kan bli starkare för varje dag. Vill vi inte alla det?