Musik och år 2007
Jag skiter faktiskt ganska mycket i CC's "mediahoeri".
Yes, it's true.
Jag vet att jag bölade ut här på bloggen om hur han förändrats osv.
The fact is still there - han mediehorar sig riktigt ordentligt just nu, men hur skulle jag, Liv, kunna sluta lyssna på Chris Cornell bara för att han samarbetar med världens mest överskattade producent?
Okej, sannolikheten är ju inte så jätteliten.
Men kom igen, Liv+Soundgarden = long time love.
Hur mycket jag än skriver om hur mycket jag älskar Pearl Jam, GnR, Nick Cave, DM - hur mycket jag än skriver om dem här i bloggen så är faktiskt Soundgarden först på listan.
Okej, detta är så jävla cp att jag vet inte vad, det känns som att jag in vart annat inlägg skriver om ett nytt band som betyder meeest för mig och så vidare.
Men, okej, låt mig försöka förklara det lite bättre.
PEARL JAM - På bara några år har Pearl Jam kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det var under mycket jobbiga förhållanden i mitt liv som Pearl Jam var de enda jag lyssnade på, så därför har även min relation till bandet växt sig större och större på grund utav det. Och så gör gräbbsen sjukt underbar musik också. ;)
DEPECHE MODE - Tänker inte skriva så mycket, då ni som läser min blogg är väl medvetna om min historia och relation till DM är. Det band jag lyssnat längst på, without any doubts.
NICK CAVE - För att han symoboliserar min sjuka barndom fylld av alla jävla cp-heter. Hemskt att lyssna på på grund utav det, men jag kan ändå inte hålla mig för hans musik är FUCKING GENIOUS.
SOUNDGARDEN - Det är en helt annan grej... Jag började lyssna intensivt på Soundgarden kring ettan på gymnasiet och de var mitt liv i hur många år som helst. Så när jag i maj -07 fick veta att jag skulle se CC i augusti samma år var det som ett mirakel, eller något. Jag skulle få se min hjälte, liksom.
Det jag älskar med Soundgarden är att musiken kan vara så jävla mycket, det kan vara så jävla hård, så jävla mörk, som en jobbig mardröm. Den kan samtidigt vara sjukt mjuk, ha de vackraste texterna, men samtidigt de värsta.
De är allting i musikväg, så eget från den eran då dom var som störst. Tror det var därför de inte är så ihågkomna idag som t.ex Nirvana och Pearl Jam, då de mer var åt det Zeppelin-hållet, med 80-talsrock än 90-talsgrunge.
Och snart är det CC! Typ 2½ månad kvar. Känns annorlunda den här gången än senast jag såg honom, det var andra omständigheter. Jag hade bara någon vecka innan spelningen blivit utskriven från sjukhuset efter att fått hela fucking magen uppfläkt och rotad i. Det kan jag säga er, kära läsare, att hade jag inte haft spelningen i tankarna hade jag blivit kvar på sjukhuset iallafall en vecka längre. Men bara tanken på att jag Kanske skulle missa spelningen var så jävla skrämmande att jag tvingade mig upp ur sjukhussängen fast det gjorde fittont, tvingade mig att gå fram och tillbaka i korridoren bland alla tanter och gubbar för att få igång kroppen och magen, jag tvingade mig själv att äta den cpäckliga sjukhusmaten, bara för att därefter spy upp skiten, men vetandes att det var ett Jävligt stort steg på vägen.
Så där stod jag sedan några veckor senare, näst längst fram, max fem meter från Chris Cornell. Mannen som varit min absoluta hjälte i tre år. Ärret sved, men där framme stod min hjälte och sjöng "Burden in my hand", så jag ignorerade lätt smärtorna.
Det var lätt värt det. Operationerna, smärtan - hela det fucking året. 2007. Vilket jävla fittår det var egentligen, bara en massa problem och drama. Men mitt i allt det där så sken CC upp och räddade mig completely.
Thanks for that. <3
Yes, it's true.
Jag vet att jag bölade ut här på bloggen om hur han förändrats osv.
The fact is still there - han mediehorar sig riktigt ordentligt just nu, men hur skulle jag, Liv, kunna sluta lyssna på Chris Cornell bara för att han samarbetar med världens mest överskattade producent?
Okej, sannolikheten är ju inte så jätteliten.
Men kom igen, Liv+Soundgarden = long time love.
Hur mycket jag än skriver om hur mycket jag älskar Pearl Jam, GnR, Nick Cave, DM - hur mycket jag än skriver om dem här i bloggen så är faktiskt Soundgarden först på listan.
Okej, detta är så jävla cp att jag vet inte vad, det känns som att jag in vart annat inlägg skriver om ett nytt band som betyder meeest för mig och så vidare.
Men, okej, låt mig försöka förklara det lite bättre.
PEARL JAM - På bara några år har Pearl Jam kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det var under mycket jobbiga förhållanden i mitt liv som Pearl Jam var de enda jag lyssnade på, så därför har även min relation till bandet växt sig större och större på grund utav det. Och så gör gräbbsen sjukt underbar musik också. ;)
DEPECHE MODE - Tänker inte skriva så mycket, då ni som läser min blogg är väl medvetna om min historia och relation till DM är. Det band jag lyssnat längst på, without any doubts.
NICK CAVE - För att han symoboliserar min sjuka barndom fylld av alla jävla cp-heter. Hemskt att lyssna på på grund utav det, men jag kan ändå inte hålla mig för hans musik är FUCKING GENIOUS.
SOUNDGARDEN - Det är en helt annan grej... Jag började lyssna intensivt på Soundgarden kring ettan på gymnasiet och de var mitt liv i hur många år som helst. Så när jag i maj -07 fick veta att jag skulle se CC i augusti samma år var det som ett mirakel, eller något. Jag skulle få se min hjälte, liksom.
Det jag älskar med Soundgarden är att musiken kan vara så jävla mycket, det kan vara så jävla hård, så jävla mörk, som en jobbig mardröm. Den kan samtidigt vara sjukt mjuk, ha de vackraste texterna, men samtidigt de värsta.
De är allting i musikväg, så eget från den eran då dom var som störst. Tror det var därför de inte är så ihågkomna idag som t.ex Nirvana och Pearl Jam, då de mer var åt det Zeppelin-hållet, med 80-talsrock än 90-talsgrunge.
Och snart är det CC! Typ 2½ månad kvar. Känns annorlunda den här gången än senast jag såg honom, det var andra omständigheter. Jag hade bara någon vecka innan spelningen blivit utskriven från sjukhuset efter att fått hela fucking magen uppfläkt och rotad i. Det kan jag säga er, kära läsare, att hade jag inte haft spelningen i tankarna hade jag blivit kvar på sjukhuset iallafall en vecka längre. Men bara tanken på att jag Kanske skulle missa spelningen var så jävla skrämmande att jag tvingade mig upp ur sjukhussängen fast det gjorde fittont, tvingade mig att gå fram och tillbaka i korridoren bland alla tanter och gubbar för att få igång kroppen och magen, jag tvingade mig själv att äta den cpäckliga sjukhusmaten, bara för att därefter spy upp skiten, men vetandes att det var ett Jävligt stort steg på vägen.
Så där stod jag sedan några veckor senare, näst längst fram, max fem meter från Chris Cornell. Mannen som varit min absoluta hjälte i tre år. Ärret sved, men där framme stod min hjälte och sjöng "Burden in my hand", så jag ignorerade lätt smärtorna.
Det var lätt värt det. Operationerna, smärtan - hela det fucking året. 2007. Vilket jävla fittår det var egentligen, bara en massa problem och drama. Men mitt i allt det där så sken CC upp och räddade mig completely.
Thanks for that. <3
Kommentarer
Trackback
