Känslostorm
Först och främst - Jag Vet att jag tjatar.
Så, nu vet ni det. Att jag vet det, alltså.
Det är inte sunt för mig att sitta och lyssna på Martin Gore på Muziic (typ Spotify fast youtubevideo-låtar).
Speciellt inte "Shake the disease" och hans akustiska version av "Enjoy the silence".
Jag faller ner på knä. Min mage vänder omkring lite som den vill. Jag gråter.
Ändå fortsätter jag lyssna, lyssna på hans sammetslena röst, hans vackra texter.
Det är som ett beroende, man känner smärtgränsen men vill inte slita sig loss.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig slita mig loss från Martin Gore och Depeche Mode.
Aldrig.
Under mina 10 (11?) år med Depeche Mode (nej, jag överdriver inte, ni kan fråga vilken av mina familjemedlemmar om ni inte tror mig) har jag aldrig släppt dem.
Fast andra band kommit och erövrat min värld, har Depeche alltid stått kvar, som en god vän som alltid har sin hand på min axel. Som funnits där för mig varje gång jag tagit ett steg för långt, eller inte tagit ett steg alls.
De har alltid funnits där.
Och så skall jag se dem. Om jag inte tar helt fel är det 10 veckor kvar tills jag skall se dem.
10 veckor efter 10 (11?) års väntan.
Nej, fråga mig inte varför jag inte sett dem innan, it just hurts to think about it.
1. Under de första åren var jag helt enkelt för ung.
2. Under "Exciter"-turnén hade jag ingen att gå med, plus att alla mina pengar gick åt The Ark.
3. I februari 2006 skulle jag sett dem i Kphmn, dock söp min pappa upp mina pengar, thanks man.
Tror ni att han lärde sig utav sitt misstag? - Nej, the same shit hände samma sommar så jag inte kunde se dem på Sthlm Stadion. Underbart.
Men nu jävlar. Arvikaspelningen är Min spelning. Ursäkta om jag låter egoistisk. Ni behöver inte vara oroliga, ni som även kommer att vara där, jag kommer inte stå och skrika åt er att ni inte får vara där för att "Det är miiiin spelning!", men jag kommer stå och känna den känslan, samtidigt som jag skriker och gråter tillsammans med tusentals andra underbara fans. Ni kanske förstår?
Det kommer helt enkelt vara en otroligt känslomässig spelning. Jag vill inte ens tänka på det, bara tanken på hur jag kommer må och känna mig när de kliver upp på scenen, när de drar igång alla fantastiska låtar, när allt det där sker... jag får svindel, jag börjar gråta...
10 veckor kvar.
Love you, love you, love you.
Puss.
/Liv.
Så, nu vet ni det. Att jag vet det, alltså.
Det är inte sunt för mig att sitta och lyssna på Martin Gore på Muziic (typ Spotify fast youtubevideo-låtar).
Speciellt inte "Shake the disease" och hans akustiska version av "Enjoy the silence".
Jag faller ner på knä. Min mage vänder omkring lite som den vill. Jag gråter.
Ändå fortsätter jag lyssna, lyssna på hans sammetslena röst, hans vackra texter.
Det är som ett beroende, man känner smärtgränsen men vill inte slita sig loss.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig slita mig loss från Martin Gore och Depeche Mode.
Aldrig.
Under mina 10 (11?) år med Depeche Mode (nej, jag överdriver inte, ni kan fråga vilken av mina familjemedlemmar om ni inte tror mig) har jag aldrig släppt dem.
Fast andra band kommit och erövrat min värld, har Depeche alltid stått kvar, som en god vän som alltid har sin hand på min axel. Som funnits där för mig varje gång jag tagit ett steg för långt, eller inte tagit ett steg alls.
De har alltid funnits där.
Och så skall jag se dem. Om jag inte tar helt fel är det 10 veckor kvar tills jag skall se dem.
10 veckor efter 10 (11?) års väntan.
Nej, fråga mig inte varför jag inte sett dem innan, it just hurts to think about it.
1. Under de första åren var jag helt enkelt för ung.
2. Under "Exciter"-turnén hade jag ingen att gå med, plus att alla mina pengar gick åt The Ark.
3. I februari 2006 skulle jag sett dem i Kphmn, dock söp min pappa upp mina pengar, thanks man.
Tror ni att han lärde sig utav sitt misstag? - Nej, the same shit hände samma sommar så jag inte kunde se dem på Sthlm Stadion. Underbart.
Men nu jävlar. Arvikaspelningen är Min spelning. Ursäkta om jag låter egoistisk. Ni behöver inte vara oroliga, ni som även kommer att vara där, jag kommer inte stå och skrika åt er att ni inte får vara där för att "Det är miiiin spelning!", men jag kommer stå och känna den känslan, samtidigt som jag skriker och gråter tillsammans med tusentals andra underbara fans. Ni kanske förstår?
Det kommer helt enkelt vara en otroligt känslomässig spelning. Jag vill inte ens tänka på det, bara tanken på hur jag kommer må och känna mig när de kliver upp på scenen, när de drar igång alla fantastiska låtar, när allt det där sker... jag får svindel, jag börjar gråta...
10 veckor kvar.
Love you, love you, love you.
Puss.
/Liv.
Kommentarer
Trackback
