Higher love
Cha.
Har lyssnar på DM hela jävla förmiddagen, antar att det kommer fortsätta så hela dagen igenom.
Ja, vilket jädra DM-dimma jag kom in i nu då! Det har brukat bli så oftast nuförtiden, de senaste åren har jag upptäckt så jävla mycket musik, att gamla DM har fått hamna lite i skymundan utan att jag knappt märkt det själv.
När jag var yngre, en sisådär 9-10, var DM det enda jag lyssnade på. Yes, it's fucking true! Efter hela Spice Girls-eran var vi uppe i Timrå en sväng som varje år, min fabror tog fram de gamla DM-skivorna och jag blev jävligt förälskad.
Det är rätt sjukt egentligen. Jag antar att om jag hade haft en så kallad "normal" uppväxt hade jag nog inte klickat så snabbt och häftigt med DM som jag gjorde då, men om jag spekulerar i det, vilket jag har gjort måånga, mååånga gånger, tror jag att musiken var riktigt jäkla bra för all aggression och sorg inom mig som ville ut konstant, 24/7, men jag visste inte hur jag skulle få ut den, vad jag skulle göra, vad som skulle fungera bäst.
Så det blev musiken jag valde, och främst DM. Red hot chili peppers kom också efter ett tag, när jag var 10-11, men det var alltid Depeche Mode som den bästa musiken för mig när det gällde aggression, samt tröst.
Man hade inga parents som kunde vara där och trösta en, speciellt inte när man var 9-10, då hade mina parents varit skilda i 3 år, alltså var det nästan den värsta tiden i deras jävla skillsmässa.
Då var det bra att musiken fanns där som en extra förälder!
Det är någon speciell känsla som innfinner sig inom mig när jag lyssnar på DM. Det är både känslan från när jag var liten, tiden uppe i Timrå, Timrå som är den enda platsen/staden där jag har kunnat känna mig 100% säker, 100& trygg, osv.
Men även minnen som vintern -05, när man satt hemma hos Amanda då hon bodde hos sin farsa här i Lund. Båda två hade sjukt jävliga perioder i våra liv för mer orsaker än vad vi kunde räkna på våra fingrar.
Det var vintern då jag introducerade henne för DM, och vad kan jag säga? Hon blev helt enkelt förälskad.
De som känner henne och mig vet vad jag menar...
Så där satt vi i princip varje kväll hela vintern, pendlade mellan hennes rum, där DM-skivor gick på repeat på högsta volym, köket där vi drack Oboy och käkade tusen och åter tusen mackor, samt bakom byggnadsställningarna utanför smygrökandes.
Trots att det var en sjukt jobbig tid i bådas liv, var den ändå så jävla underbar, ni vet, vi hade varandra. Vi hade varandra och DM. Sedan åkte hon till Sthlm och såg dom juli året därpå, jag satt hemma och grämde mig, efter att ha gått från att Ska Åka Dit, till Skulle Åkt Dit Om Inte Min Pappa Supit Upp Alla Mina Pengar.
Det suger. riktigt jävla mycket.
Nu har jag skrivit alldeles för mycket, men jag kan iallafall säga som så, för att summera allt: DM, Depeche Mode, kommer alltid ha speciellt plats inom mig, och jag behöver inte ens fundera på det, Jag Vet att dom alltid kommer finnas med mig. Dom har funnits här nu i 10-11 år, jag har alltid älskat dom lika mycket, och dom kommer alltid vara med mig. Min extraföräldrar.
Ha en underbar dag allesammans, ta vara på varenda stund, varenda upplevelse, varenda minut. Njut, njut av allt.
Peace.
/Liv.
Depeche Mode - "Home", en utav de absolut vackraste låtarna som någonsin gjorts/skrivits. Martin, Martin, Martin... Vad kan jag säga/skriva? Ett jäkla geni, helt enkelt.
Har lyssnar på DM hela jävla förmiddagen, antar att det kommer fortsätta så hela dagen igenom.
Ja, vilket jädra DM-dimma jag kom in i nu då! Det har brukat bli så oftast nuförtiden, de senaste åren har jag upptäckt så jävla mycket musik, att gamla DM har fått hamna lite i skymundan utan att jag knappt märkt det själv.
När jag var yngre, en sisådär 9-10, var DM det enda jag lyssnade på. Yes, it's fucking true! Efter hela Spice Girls-eran var vi uppe i Timrå en sväng som varje år, min fabror tog fram de gamla DM-skivorna och jag blev jävligt förälskad.
Det är rätt sjukt egentligen. Jag antar att om jag hade haft en så kallad "normal" uppväxt hade jag nog inte klickat så snabbt och häftigt med DM som jag gjorde då, men om jag spekulerar i det, vilket jag har gjort måånga, mååånga gånger, tror jag att musiken var riktigt jäkla bra för all aggression och sorg inom mig som ville ut konstant, 24/7, men jag visste inte hur jag skulle få ut den, vad jag skulle göra, vad som skulle fungera bäst.
Så det blev musiken jag valde, och främst DM. Red hot chili peppers kom också efter ett tag, när jag var 10-11, men det var alltid Depeche Mode som den bästa musiken för mig när det gällde aggression, samt tröst.
Man hade inga parents som kunde vara där och trösta en, speciellt inte när man var 9-10, då hade mina parents varit skilda i 3 år, alltså var det nästan den värsta tiden i deras jävla skillsmässa.
Då var det bra att musiken fanns där som en extra förälder!
Det är någon speciell känsla som innfinner sig inom mig när jag lyssnar på DM. Det är både känslan från när jag var liten, tiden uppe i Timrå, Timrå som är den enda platsen/staden där jag har kunnat känna mig 100% säker, 100& trygg, osv.
Men även minnen som vintern -05, när man satt hemma hos Amanda då hon bodde hos sin farsa här i Lund. Båda två hade sjukt jävliga perioder i våra liv för mer orsaker än vad vi kunde räkna på våra fingrar.
Det var vintern då jag introducerade henne för DM, och vad kan jag säga? Hon blev helt enkelt förälskad.
De som känner henne och mig vet vad jag menar...
Så där satt vi i princip varje kväll hela vintern, pendlade mellan hennes rum, där DM-skivor gick på repeat på högsta volym, köket där vi drack Oboy och käkade tusen och åter tusen mackor, samt bakom byggnadsställningarna utanför smygrökandes.
Trots att det var en sjukt jobbig tid i bådas liv, var den ändå så jävla underbar, ni vet, vi hade varandra. Vi hade varandra och DM. Sedan åkte hon till Sthlm och såg dom juli året därpå, jag satt hemma och grämde mig, efter att ha gått från att Ska Åka Dit, till Skulle Åkt Dit Om Inte Min Pappa Supit Upp Alla Mina Pengar.
Det suger. riktigt jävla mycket.
Nu har jag skrivit alldeles för mycket, men jag kan iallafall säga som så, för att summera allt: DM, Depeche Mode, kommer alltid ha speciellt plats inom mig, och jag behöver inte ens fundera på det, Jag Vet att dom alltid kommer finnas med mig. Dom har funnits här nu i 10-11 år, jag har alltid älskat dom lika mycket, och dom kommer alltid vara med mig. Min extraföräldrar.
Ha en underbar dag allesammans, ta vara på varenda stund, varenda upplevelse, varenda minut. Njut, njut av allt.
Peace.
/Liv.
Depeche Mode - "Home", en utav de absolut vackraste låtarna som någonsin gjorts/skrivits. Martin, Martin, Martin... Vad kan jag säga/skriva? Ett jäkla geni, helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
