inteallsfoerbannad

Om cirkus timmen kommer mammi hem. Wiewie. Sedan drar jag iväg till A och H och hänger.
Dom flyttar ner till Lund helt och hållet den första augusti. Underbart, fullkomligt underbart.

F.ö. är jag skittrött, precis insett att det är måndag och då insett att jävlar vad veckorna går fort nuförtiden.
Imorgon är det precis en månad kvar tills jag blir 20. Bye bye tonåren, liksom. Otroligt skönt.
Bara för det tänkte jag rada upp några viktiga åldrar/år som jag gått igenom, enjoy or something...

1989 (1 år och några månader)
Sure, jag minns inte ett skit av, såklart, jag var ju bara 1½, MEN, jag tror nog att jag tackade mor och far på mitt egna sätt, fast jag inte visste om det då. Vad snackar jag om? Jo, 1989 var året då min familj bestämde oss för att flytta ner till Lund efter att ha bott i Sthlm sedan cirka -82. Mamma kom in på LTH, arkitektlinjen.
Det stod mellan typ Luleå eller Umeå och Lund. Dom valde Lund. Jag är nog rätt tacksam över det. Tror jag iallafall.
Undra hur allt hade varit om jag hade växt upp som norrlänning istället för skåning. Väldigt annorlunda, tror jag.
Jag är glad över att vi flyttade från Sthlm, inte för att jag som sagt minns ett skit därifrån, men jag tror jag var en för korkad unge för att ha kunnat växa upp "bra" i huvudstaden, jag tror jag hade fallit i fällor och haft ett helvete...
Trots att Lund suger var det en bra stad att växa upp i, trots alla om och men.

1993 (5 år)
När jag fyllde 5 hade jag ett kalas i vårt äckliga hus vi hyrde av några vänner (det möglade och harkrankar bodde ovanför min säng), där jag bjöd mina två bästisar Anna och Michelle (-ja, den Anna. Vi har känt varandra sedan vi var... 3, kanske? Något sådant iallafall...). Väldigt exklusivt, oh yes indeed. Det bjöds på god mat och det dracks apelsinjuice.
Iallafall av oss töser, min farsa hade roligt med spriten. Schysst va? Detta är första gången jag kan minnas då jag verkligen Skämdes över att min pappa drack. Visst, båda min bästisar visste om det, då deras föräldrar hade milt förklarat det för dom, you know, just in case dom skulle råka på en situation likt denna, då dom var närvarandra under min pappas fylleskit. Jag minns att han hade lagt gelégodisbjörnarna i Frysen och tänkte Gud, vad dum han var!
Men sedan kom mamma och efter lite bråk drog han ut på stan och lämnade oss prinsessor tillbaka till vårt firande!

1995 (6, skulle fylla 7 år)
I mars hade min mor fått nog och sökte efter skillsmässa. Vilket jubel! Kanske inte högt, men inombords jublade alla ungar. Jag har aldrig, aldrig varit ledsen över att mina föräldrar är skilda. Och ja, detta är faktiskt sant. Inte ens när jag var 6, 7 år. Det hade varit förståligt då, då man är så pass liten och inte förstår saker och ting till 100%. Men jag hade sett så mycket, tagit del av så mycket av skiten, att även jag förstod självklarheten i det hela. Dom kunde inte vara tillsammans längre, det funkade bara inte. Efter några månader boendes på dårvarande kvinnorjouren (farsan bodde ett par månader i det gamla ruttna hyreshuset, tills han flyttade till Varberg), flyttade vi hit, hit till Värpinge. Oh yes, vi har bott här Så länge. Det är 13 år i år. Oj, oj...

1996-98 (8-10 år)
Som sagt, min farsa bodde i Varberg i ungefär två år. Det var en... katastrofal tid i mitt liv. Jag och mina syskon pendlade till Varberg och tillbaks varannan helg, då min morsa lyckats få egen vårdnad om oss. Jag älskar Varberg, det är en helt underbart mysig och perfekt stad, och de första månaderna han bodde där var det faktiskt helt okej. Han var "nykter", hade inte druckit en droppe på nästan ett år. Men såklart, som alla andra jävla alkisar, började han ta till flaskan igen och självklart sket han fullkomligt i att vi ungar var närvarande.
Så... jag tror ni förstår... Ett rent helvete.

2000 (11, skulle fylla 12)
Farsan var tillbaka i Lund sedan 2 år tillbaka, den egna vårdnaden hade galet blivit till gemensam, av någon jävligt märklig anledning. Detta var året då jag "upptäckte" The Ark, bandet, you know. The Ark betydde en stor del för mig.
Såg "It takes a fool..."-video på ZTV en sommardag, fastnade. Först började jag gilla dom bara för att min storebror älskade dom. Men sedan när hans gillande av dom svalnade, hettande mitt däremot upp, riktigt jävla mycket.
Min Arkperioder hade varit 2000-2004, därefter hade jag ett break då jag sträcklyssnade på bob hund och Stefan Sundström i ungefär ett år, sedan "föll" jag tillbaka till Ark 2005, då jag och min vän A såg dom land och rike runt, ett galet år som var fullt av skratt och lycka!
Det är svårt att förklara hur mycket Ark betytt för mig, faktiskt. Dom var där när verkligen Ingen annan var där. Jag minns i början av min tid med dom, då min brorsa var den enda som ägde en Arkskiva, debuten "We are the Ark", och ville inte att jag skylle lyssna på Skivan, för han var rädd för att jag skulle repa den... Naw... haha. Så jag hade spelat in skivan på band. Jag minns hur jag låg på en skrutten gammal madrass i min lillbrors rum, med en gammal bandspelare vid ena örat, lyssnandes på "You, who stole my solitude", som då var min absoluta favoritlåt. Jag minns att jag alltid låg där och lyssnade när jag mådde dåligt, det gjorde mig lite helare. Lite lyckligare.
Det är sådana minnen som verkligen påminner mig om hur mycket Ark betydde för mig.
Dom betyder fortfarande mycket för mig, trots att jag verkligen inte lyssnar på dom längre. Men varje gång jag ser dom nuförtiden, trots att dom mest spelar låtar från deras nyare plattor som jag verkligen inte förstår mig på, så jag ryser jag ändå. Ibland, när "Let your body decide" står på setlist:en, då minns jag och blir helt varm och lycklig för några minuter.
Det är vackert.

Det är ungefär några viktiga år i mitt liv... Viktiga på gott och ont. Nu är jag snart 20 och jag tror att jag kommer kliva in i ett nytt kapitel i mitt liv. Jag tror det har vara hela grejen att jag Fortfarande Är Tonåring, som har gjort att jag inte riktigt har orkat, klarat av, att gå vidare. Jag har tänkt "det hände när jag var 13", eller "det hände när jag var 16". Mina tonår representerar inget vackert, förutom i musikdelen, där många band och musiker varit mina räddare, många, många gånger. Jag blir bara illamående, har inte klarat av att gå vidare. Men nu, nu kommer min ålder inte sluta på "ton", vilket underlättar sjukt mycket. Så jag längtar, riktigt mycket! Och nu är det bara en månad och en dag kvar till jag blir 20.

Finally, ta vara på varje stund ni varit med om, varje stund ni kan minnas, men låt dom inte gå överstyr, låt inte det gamla styra över de ni är idag. Tro mig, jag har begått det misstaget allt för många gånger, då jag varit för rädd för att lita på mig själv och den situationen jag har varit i Då, jag har bara tänkt på det som varit förr och tänkt "jag kommer aldrig komma ut ur det, jag kommer vara fast". Men sanningen är den att den enda som kan styra över era liv Helt och Hållet, det är ni själva. Folk kan komma och gå, kan tro att dom kan styra hur dom vill, men dom Tror det, dom bara Tror det. Egentligen har dom helt fel. Det har jag lärt mig. Jag är på ett sätt tacksam över att jag har haft den uppväxten jag har haft, för det har gjort mig fruktansvärt stark, samtidigt som den har gjort mig så svag och känslig att jag ibland inte har klarat av situationer, utan bara brytit ihop...

Tänk på det, och ta hand om er!
Ha en great week, everyone!

Peace.
/Liv.

Pearl Jam, en stor anledning till att jag har klarat mig, speciellt mannen med handen för bröstet - the one and only Eddie Vedder.