Love to the mother

Jag älskar verkligen min mamma, det finns ingen som får mig att må bra och tycka om mig själv så mycket som hon gör.
Jag kommer aldrig glömma när hon klampade in på Fågelskolans mellanstadiegård och verkligen Skällde ut gruppen tjejer som hade mobbat mig under ett års tid. Verkligen skällde, tryckte ner dom.
Om dom var värda att tryckas ner på? Självklart. Ett gäng idiotiska skitmobbare förtjänar inte att komma undan med något milt "nu får ni skärpa er"-snack.
Några dagar senare kom dom krypandes till mig och sade "Förlåt". Självklart godtog jag den mesiga förlåtelsen, men jag förlät dom aldrig riktigt. Aldrig skulle jag göra det, och jag kommer heller aldrig göra det.
Jag brukar se brudarna då och då, ibland på stan eller på bussen, och jag märker att dom minns.
Och jag älskar att dom minns. Att dom minns hur den galna "kärringjäveln" skämde ut dom inför en hel skola.
Och jag njuter att av dom minns det. Jag tror och hoppas dom kommer minnas den stunden för resten av deras liv.

Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att hon gick till skolan och satte ett stop på det hela.
Ni förstår, på den tiden var min dåvarande skolas lärare allt för ego, mesiga och för upptagna med sitt eget patetiska, minimalitiska såkallade "liv", att dom inte orkade göra något åt det som hände, fast dom visste att det skedde. Dom sade bara "Vi ska säga till tjejerna, Liv, vi lovar." eller "Dom kommer sluta om du Ignorerar dom".
Så istället klampade min coola morsa in och satte stop för det hela.
O, så tacksam jag är över det.

Jag brukar nämna det för henne så ofta och så mycket jag kan, inget barn ska utsättas för mobbing. Jag kommer göra allt för att mina framtida barn inte ska få bli utsatta för samma sak som jag blev flera gånger under min skoltid. INGET barn förtjänar det, hur dumt det än är. Det sätter sig. Jag kommer aldrig läkas från orden, minnena, men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde då.


Mamma får mig alltid att må så jävla bra. Jag är inte direkt den där människan som tar för mig så mycket, mitt självförtroende är inte alltid på topp. Visst, jag skiter i hur folk tycker att jag beter mig, det har jag mycket att tacka för mina unga tonår som Arkfan då jag lyssnade ivrigt till Ola Salos predikningar om att vara sig själv. Det funkade väldigt bra på mig, ska jag säga er.
Men när det kommer till att lita och tro på sig själv i skolan, i frågan om att söka jobb, på jobb osv är jag väldigt undandragen och skippar helst att agera och prata. Till exempel har jag velat syssla med skådespelandet eller regisserandet sedan jag gick i fyran, men aldrig riktigt trott på mig själv, trott att jag kunnat, att jag varit tillräckligt bra.
Sure, jag har gått på otaliga teatergrupper och haft hur kul som helst, jag gick ju även för fan estetisk teater på gymnasiet. Men när det gäller frågan om att verkligen Satsa på det, har jag alltid varit sjukt tveksam och alltid tänkt "Ah, men vafan, jag kommer ändå aldrig komma in, så varför ska jag ens försöka att söka?".
Men mamma har fått mig att inse att vafan, knappt någon, typ fem procent, om ens det, av de som har gått eller går på scenskolan kommer in på första försöker, vissa kommer inte in förens vid fjärde eller femte försöket.
Det Skadar Aldrig Att Försöka.
Och om man inte kommer in är det bara att försöka nästa år igen.
Det får mig verkligen att må bra, att känna mig bra. Jag har så svårt att lita på mig själv, att tycka om mig själv, att respektera mig själv. Men alltid när jag har haft ett "seriöst" samtal med morsan, slutar det alltid med att jag mår så otroligt bra, som nu, att jag verkligen Älskar mig själv. Faktiskt. Allvarligt.

Mamma får mig verkligen att må bra, jag älskar verkligen henne. Jag kan bara säga att hon är den starkaste människan jag vet. Hon har varit med om så otroligt jävla mycket under hennes 45-åriga liv, bland annat en jobbig uppväxt i Finland med en massa problem med föräldrarna och syskonet och hela jävla släkten, med en exmake (min farsa) som oftast beter sig helt jävla sjukt och har en Stor Passion för att ge människorna i sin omgiving äckligt mycket ångest, problem med jobb, utbildat sig till något (arkitekt) som hon nästan genast ångrat sig för att hon utbildat sig till. Hon berättade för mig idag att hon skulle ha utbildat sig till regissör om hon skulle ha utbildat sig idag. Snacka om skillnad, va?
Och ändå, trots att hon har haft så jävla mycket problem i sitt liv, orkar hon lägga ner tid på att få mig att må bra och tycka om mig själv. Det tackar jag henne för, så jävla mycket. Jag älskar henne så otroligt mycket.

Pusspusspuss och en massa kärlek till dig, mamma.

Peace.
/Liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0