inteallsfoerbannad

Herregud, gott folk. Ni får ursäkta mig, men jag måste verkligen lätta på mitt hjärta.
Det är otroligt vad mycket saker som har hänt den senaste tiden.
Hur har jag klarat av allt innan?

Jag hade under en viss perioder, allt från en månad till flera år, gått runt med en elakartad tumör i min blindtarm.
- Utan att ha känt någonting alls.
Varför jag skriver det här? För att jag känner att jag behöver det.
Det som förvånar mig så otroligt mycket är hur man kan gå runt och inte känna av något som en elakartad tumör under en viss period. Det är nästan läskigt.

På ett sätt känns det otroligt tråkigt att jag kommer ligga på sjukhus under sommaren och krya på mig under en månads tid, men jag känner att operationen är nödvändig, väldigt nödvändig.
Ni ser - tumören är borta, helt borta. Eftersom den fanns på blindtarmen, som även den nu också är bortopererad efter blindtarminflammationsoperationen, spred den sig inte. Det har något med den typen av tumören att göra, om den är just på blindtarmen sprider den sig inte. Snacka om att jag hade tur, puh.
Operationen dom ska utföra nu är en ren säkerhetsoperation. Det handlar om säkerhet både för mig och för dom.
Jag litar på min läkare, han är sjukt bra och smart och bildad. ... Och så är han ruskigt snygg. Hehe. ;)
Det löser sig.

Och jag får en väldigt fin belöning efteråt också - Chris Cornell-konserten.
Fatta vad jag kommer njuta, rysa, vara lycklig. Så fullkomligt, fullkomligt underbart. <3

Mamma kallade mig för "Mammas lilla amazon!" tidigare ikväll.
Med risk för att låta en aning egoistisk måste jag säga att jag håller med henne.
Jag har aldrig gett mig själv kredit, mest för att ingen annan har gjort och har tagit ut sin ångest och olycka på mig (oftast har det varit min pappa). Jag har helt enkelt "insett" för mig själv, sagt till mig själv, att dom har rätt, jag ska inte känna mig stolt över mig själv, jag har inte gjort något bra, jag ska bara förstå och förstå och trösta alla andra, alla utom mig själv.
Det är faktiskt inte förens nu för några/någon månader/månad sedan som jag faktiskt började acceptera mig själv och ge mig själv cred. Låta mig vara lite ego, inse att det faktiskt är helt okej att vara lite ego ibland.
Kunna säga Nej, kunna klappa mig själv på axeln och säga "Det här har jag gjort bra. Fyfan vad jag är bra!".

Jag har ju ändå klarat av mina föräldrars skillsmässa och bråket som har varit efter den, dom skilde sig 1995.
12 år då jag och mina syskon har fått agera sockärringar och socgubbar, samt psykologer åt våra föräldrar, framförallt mig pappa.
Jag har ju ändå klarat av 8 år i en skola där folk hade ett vackert och moget sätt utåt, men inom skolan var allt skit, mobbing och ignorans från lärare styrde skolan inifrån.
Två år på den andra skolan kändes mest som en konstig period i mitt liv då jag faktiskt inte fattade ett skit av vad som hände och vad fan jag höll på med.
Jag har ju ändå klarat av dessa senaste tre åren på gymnasiet. Spyken är en grej, Spyken är Spyken, Spyken kommer aldrig att förändras, Spyken kommer alltid vara lite cepe, Spyken kommer föralltid för mig vara Psyket.
Så jävla mycket som har hänt dessa sista tre åren. Jag tänker inte ta upp det här, det är allt för personligt.
Som sagt fattar jag verkligen inte hur jag lyckades få ett slutbetyg med endast ett IG, fyfan vad jag är duktig!

Det här blev ett jäääävligt långt blogginlägg, men jag kände att jag behövde få tankestrippa lite grann.
Jag har inget att dölja, iallafall inte när det gäller ovanstående saker, jag är stolt över mig själv och det tycker jag fan omvärlden ska få veta!

Puss och peace på er, kämpa på!
/Liv.