Freelove
Folk tjatar hela tiden om att jag "älskar så många", att jag har så många "idoler", som man så fint kallar det för.
För mig kallas dom förebilder, och jag ska berätta för er hur allt kommer sig.
Soundgarden var från början ett band som jag bara såg tusentals gånger på MTV då deras musikvideor spelades flitigt på kanalen på 90-talet. Min morsa, som vid denna tiden var en riktig kontstuderande ung nybliven lundabo, hängde med alla blivande arkitekter på LTH här i Lund, som bl.a. lyssnade på, ja, just det - Soundgarden.
Jag var så pass liten, så jag hade ju inte direkt den där "tonårscrushen" just då, den kom istället när jag var lite äldre, kring 99-00. Men framförallt 2002 (eller var det 2003?) då jag upptäckte Audioslave, blev förälskad och sedan upptäckte att "Hey! Det där är ju sångaren från Soundgarden! Wow!"
Så ligger det till, och idag kan jag säga att Soundgarden är mitt absoluta favoritband.
Depeche Mode har på ett eller annat sätt alltid varit med mig.
- Min farbror var/är synthare.
U2, Depeche Mode - ja, listan av alla olika band han har lyssnat på är Jävligt lång...
Varje gång vi åkte upp till Timrå för att hälsa på honom och de andra släktingarna, satt vi många kvällar uppe i hans flashiga lägenhet och kollade på tusen och åter tusentals (kändes det som iallafall) livedvd'r med olika artister.
DVD'n som jag minns att jag kände mest för var Depeche Mode's "One night in Paris", live-konserten från Paris från Exciter-turnén. Hela konserten är helt fantastisk...
Men Depeche Mode har varit med mig ändå sedan jag var en liten flicka som såg upp till sin urtuffa morbror.
Bandet och deras musik har varit med mig under många svåra tider, allt från egoistiska föräldrarnas jobbiga skillsmässa, till skolångesten. Betydelsefull grupp, betydelsefull grupp med betydelsefull musik.
The Doors kommer ifrån min mammas sida. Alltså - hon var jäääättekär i Jim Morrison när hon var i min ålder - till och med yngre! Nu säger inte jag att jag är kär i Jim, men som de flesta vet så gillar jag honom väldigt mycket, både som den fantastiske poet han var, och självklart musiker.
Min realtion med Jim och Doors är väldigt svår att förklara. Jag lyssnade Väldigt intensivt på musiken under en period i mitt liv som var väldigt påfrestande och väldigt lång och jobbig.
Musiken och texterna må ibland inte vara de mest peppande, men när man verkligen gillar någon musik, så är det ibland skitsamma hur musiken låter/vad dom/den sjunger.
Då är det bara känslan som framkommer som betyder något, som betyder mest.
Så var/är det mellan mig och Doors, det är den där känslan som hela tiden finns inom mig varje gång jag lyssnar på dom. Den där speciella, underbara, vackra känslan.
Red Hot Chili Peppers är väldigt speciella för mig.
Det var år 1999 och mina föräldrar hade återigen startat en fajt om något som jag nu inte minns (kanske var om delad vårdnad om oss barn?), vilket, som vanligt, ledde till en massa skit eftersom ingen av dom ger sig, så deras fajter kan hålla på hur länge som helst utan att bli lösta, ibland över flera år.
Under denna perioden började jag lyssna på Red Hot Chili Peppers. Jag hade hört "Scar Tissue" på MTV, föll pladaskt för låten, videon, ALLT.
Började lyssna på Red Hot som en liten galning, kunde inte sluta. Fick "Californication" bränd av min storebrors polare, som även han var Red Hot-fan. Var överlycklig.
Jag tycker även idag att "Californication" är en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts, och absolut Red Hot's bästa skiva. Den är helt fullkomligt underbar, helt perfekt.
Red Hot var som en bra psykolog för mig (jag hade vid den här tiden redan börjat tröttna på alla psykologer) - jag fick ut all min aggression genom deras musik, jag kunde freaka ut totalt - eller bara lugna ner mig och låta mig själv gråta ut.
Allt var möjligt tack vare deras musik, allt ÄR möjligt tack vare deras musik.
The Ark, ja de flesta vet väl om min och Arks speciella realtion... Haha.
Ungefär i samma veva som Red Hot Chili Peppers upptäckte jag The Ark.
Eller rättare sagt - min brorsa upptäckte Ark, jag hänkade mest på för att jag ville "vara som han".
Men efter att ha hört deras första platta "We Are The Ark" insåg jag verkligen hur fruktansvärt bra detta band var.
"We Are The Ark" tillhör även den kategorin En av de bästa skivor som någonsin gjorts".
Detta var starten till en långvarig kärlek som innehöll 20-, 30-tal konserter (om inte mer???), viktiga samtal, tårar, skratt, allvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Det som jag älskade och fortfarande älskar med Ark är deras totala "skitsamma!" mot omvärlden, deras "Okej, visst var jag pinsam nu, visst var jag det? Men hey, let's smile about it istället!"
Det gjorde mig så SJUKT peppad - och gör fortfarande.
Nu har ju visserligen Ark ändrats väldigt mycket de senaste åren och kanske inte har samma inställning till omvärlden. But I still love them.
Och en sak är säker, jävligt säker - Jag är så sjukt stolt över dem!
Efter att ha varit "med dom", "från början" då de var hatade av majoriteten av Sveriges befolkning, till att nu idag, 2007, vara SJUKT folkkära. Det känns!
Stolt!
Så, nu kanske ni har fått en mer clear uppfattning om everything, aight?!
;)
Puss på er, peace!
/Liv.
För mig kallas dom förebilder, och jag ska berätta för er hur allt kommer sig.
Soundgarden var från början ett band som jag bara såg tusentals gånger på MTV då deras musikvideor spelades flitigt på kanalen på 90-talet. Min morsa, som vid denna tiden var en riktig kontstuderande ung nybliven lundabo, hängde med alla blivande arkitekter på LTH här i Lund, som bl.a. lyssnade på, ja, just det - Soundgarden.
Jag var så pass liten, så jag hade ju inte direkt den där "tonårscrushen" just då, den kom istället när jag var lite äldre, kring 99-00. Men framförallt 2002 (eller var det 2003?) då jag upptäckte Audioslave, blev förälskad och sedan upptäckte att "Hey! Det där är ju sångaren från Soundgarden! Wow!"
Så ligger det till, och idag kan jag säga att Soundgarden är mitt absoluta favoritband.
Depeche Mode har på ett eller annat sätt alltid varit med mig.
- Min farbror var/är synthare.
U2, Depeche Mode - ja, listan av alla olika band han har lyssnat på är Jävligt lång...
Varje gång vi åkte upp till Timrå för att hälsa på honom och de andra släktingarna, satt vi många kvällar uppe i hans flashiga lägenhet och kollade på tusen och åter tusentals (kändes det som iallafall) livedvd'r med olika artister.
DVD'n som jag minns att jag kände mest för var Depeche Mode's "One night in Paris", live-konserten från Paris från Exciter-turnén. Hela konserten är helt fantastisk...
Men Depeche Mode har varit med mig ändå sedan jag var en liten flicka som såg upp till sin urtuffa morbror.
Bandet och deras musik har varit med mig under många svåra tider, allt från egoistiska föräldrarnas jobbiga skillsmässa, till skolångesten. Betydelsefull grupp, betydelsefull grupp med betydelsefull musik.
The Doors kommer ifrån min mammas sida. Alltså - hon var jäääättekär i Jim Morrison när hon var i min ålder - till och med yngre! Nu säger inte jag att jag är kär i Jim, men som de flesta vet så gillar jag honom väldigt mycket, både som den fantastiske poet han var, och självklart musiker.
Min realtion med Jim och Doors är väldigt svår att förklara. Jag lyssnade Väldigt intensivt på musiken under en period i mitt liv som var väldigt påfrestande och väldigt lång och jobbig.
Musiken och texterna må ibland inte vara de mest peppande, men när man verkligen gillar någon musik, så är det ibland skitsamma hur musiken låter/vad dom/den sjunger.
Då är det bara känslan som framkommer som betyder något, som betyder mest.
Så var/är det mellan mig och Doors, det är den där känslan som hela tiden finns inom mig varje gång jag lyssnar på dom. Den där speciella, underbara, vackra känslan.
Red Hot Chili Peppers är väldigt speciella för mig.
Det var år 1999 och mina föräldrar hade återigen startat en fajt om något som jag nu inte minns (kanske var om delad vårdnad om oss barn?), vilket, som vanligt, ledde till en massa skit eftersom ingen av dom ger sig, så deras fajter kan hålla på hur länge som helst utan att bli lösta, ibland över flera år.
Under denna perioden började jag lyssna på Red Hot Chili Peppers. Jag hade hört "Scar Tissue" på MTV, föll pladaskt för låten, videon, ALLT.
Började lyssna på Red Hot som en liten galning, kunde inte sluta. Fick "Californication" bränd av min storebrors polare, som även han var Red Hot-fan. Var överlycklig.
Jag tycker även idag att "Californication" är en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts, och absolut Red Hot's bästa skiva. Den är helt fullkomligt underbar, helt perfekt.
Red Hot var som en bra psykolog för mig (jag hade vid den här tiden redan börjat tröttna på alla psykologer) - jag fick ut all min aggression genom deras musik, jag kunde freaka ut totalt - eller bara lugna ner mig och låta mig själv gråta ut.
Allt var möjligt tack vare deras musik, allt ÄR möjligt tack vare deras musik.
The Ark, ja de flesta vet väl om min och Arks speciella realtion... Haha.
Ungefär i samma veva som Red Hot Chili Peppers upptäckte jag The Ark.
Eller rättare sagt - min brorsa upptäckte Ark, jag hänkade mest på för att jag ville "vara som han".
Men efter att ha hört deras första platta "We Are The Ark" insåg jag verkligen hur fruktansvärt bra detta band var.
"We Are The Ark" tillhör även den kategorin En av de bästa skivor som någonsin gjorts".
Detta var starten till en långvarig kärlek som innehöll 20-, 30-tal konserter (om inte mer???), viktiga samtal, tårar, skratt, allvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Det som jag älskade och fortfarande älskar med Ark är deras totala "skitsamma!" mot omvärlden, deras "Okej, visst var jag pinsam nu, visst var jag det? Men hey, let's smile about it istället!"
Det gjorde mig så SJUKT peppad - och gör fortfarande.
Nu har ju visserligen Ark ändrats väldigt mycket de senaste åren och kanske inte har samma inställning till omvärlden. But I still love them.
Och en sak är säker, jävligt säker - Jag är så sjukt stolt över dem!
Efter att ha varit "med dom", "från början" då de var hatade av majoriteten av Sveriges befolkning, till att nu idag, 2007, vara SJUKT folkkära. Det känns!
Stolt!
Så, nu kanske ni har fått en mer clear uppfattning om everything, aight?!
;)
Puss på er, peace!
/Liv.
Kommentarer
Trackback
