inteallsfoerbannad

Det finns de där stunderna, både i verkliga livet, i musiken och i filmen, då man får den där speciella känslan.
Den där speciella känslan som man inte riktigt kan beskriva, men som är, som sagt, så otroligt underbar.

Som när Eddie under pausen mellan "State of Love and Trust" och "Alive" på Unplugged-giget säger något i stil med "I would belive all this... this... this... I would think that all this applause would mean anything if I hadn't head them practised beforehand, you see now I don't trust you at all..."
Det är något med det han säger, Hur han säger det som är så fint. Jag blir alltid så rörd när jag hör det.
(Så konstig är jag, men vadfan, vem är inte det?)

Eller när man hör hur lycklig CC blir av att sjunga "Burden in my Hand". Man har inte bara läst om hur mycket han gillar låten, man Hör verkligen det på hans röst, hela hans framträdande går fram ett steg. Man hör hur stolt han är över låten. Och det ska han vara. Som fan.


(Bild på Ed för han är den härligaste människan någonsin.)



Peace.
/Liv.