inteallsfoerbannad

Just nu sitter författaren Marcus Birro i Norrköping och pratar om syskonrelationer i Karlavagnen hemma i Norrköping.
Det är rätt underligt hur relationen mellan ens föräldrar och syskon är så otroligt olika.
Visst kan man hata sin morsa eller farsa, men man kan verkligen Hata sitt syskon.
Jag antar att det har något med den ändå medfödda respekten för sina föräldrar som gör att det där riktiga hatet finns där hos dom som det ofta gör mot ens syskon.
En syskon är som ens vän, man är i ungefär samma ålder, är i puberteten samtidigt, börjar plugget ungefär samtidigt, får kärleksproblem ungefär samtidigt. Allting händer ungefär samtidigt i ens liv, det är självklart relationen blir annorlunda.

För min del har jag ett väldigt delat förhållande med mina syskon, speciellt med min äldre bror.
På ett sätt känner vi varandra utan och innan, vi vet EXAKT hur båda funkar.
På ett annat har jag ingen aning om vem han är. Jag har aldrig riktigt hängt med i hans liv, han är väldigt indragen av sig, släpper inte in människor så lätt och ofta.
Vi har våra bråk, inga skrik-bråk utan mer tysta stunder då hatet verkligen glöder. Jag både tror och vet att det är både minnen från livet vi levde innan som finns kvar inom oss och ibland kommer ut och gör oss galna.
Tyvärr.
Men vad ska man göra åt? - Jag tycker inte man ska göra något alls. Det är sunt att få ut det. Trots arga stunder löses det alltid upp till slut (såklart) och vi kan en timme senare sitta och skratta och skämta som om det där för en timme sedan aldrig hade inträffat.
Det är knepigt, men det är bara så det är.

Med min yngre bror är realtionen helt annorlunda, mest på grund av hans mindre sjukdom.
Vi två yngre barn har alltid hängt tillsammans medan min äldre bror varit ute och farit och flygit.
Jag har fått ta hand om honom samtidigt som jag behövde ta hand om mina föräldrar.
Det blev en ond cirkel och till slut valde jag att vända mig åt lillebrorsans håll och hjälpa honom.

Banden man har till sina syskon ska man ta vara på. Hur mycket man än må hata varandra ibland så har man alltid något gemensamt - Minnena, blodet, generna, föräldrarna, nästan allting.
Glöm aldrig det alla där ute - ta vara på era relationer till era syskon. Skit i om dom är dumma i huvudet och alltid ska vara jävliga, kom ihåg att ni ändå känner dom bra, nästan bäst utav alla i världen (efter dom själva). Ni vet hru dom funkar.
Jag menar - De är ju ändå era syskon.

Peace.
/Liv.