Det lilla stora bandet The Ark

image96


Här sitter jag en lördagnatt och lyssnar på gamla Ark-godingar.
Jag måste säga att det är när jag hör "Echo Chamber", en låt som jag egentligen inte är så jätteförtjust i, som jag verkligen hör det magiska, det starka, det är som är Ark för mig. Ark-Ark. Den där speciella känslan.
Känslan Ola förmedlar under "Remember a star that shone so bright..." är Olas röst speciell, om ni frågar mig.
Jag vet inte var det är, men vad det än är så förmedlar den den där 2000-känslan som man ständigt saknar.

Gillar intervjun från kanal 5 då dom blir intervjuade för "Veckan stjärna" eller vad fan det hette, skithärlig! Goa göbbar, goa göbbar...

Aah, jag saknar hela Arkgrejen. Tyvärr är det som hände 2000-2001 och 2005 historia och kommer aldrig kunna komma tillbaka, man blir lätt så nostalgisk, det är jobbigt. Speciellt såhär på natta då man inte vill sitta och grubbla.
Ark var riktiga små underbaringar för sju år sedan, det är dom fortfarande, men för sju år sedan var dom waaaay bättre. Jag säger inte att dom suger idag, bara att dom var waaaay bättre för sju år sedan.
För sju år sedan var Ark guld, Ark var allt, Ark Var verkligen något speciellt.
Idag är dom små sötisnötisar som jag tyvärr inte vet vad dom håller på med.
Men I still love them, dom hjälpte mig äckligt mycket i början av tonåren, då man var som känsligast.

Att ha Ola Salo som förebild när man är 12 bast är något jävligt bra, fastän andra inte tyckte det då, utan istället sprang runt och skrek "punkjävel" och "Ola Salo är bara en bög!" efter en, så tycker även dom tvärtom idag.
Det är många från den tiden som har kommit fram till mig och berättat att dom verkligen har märkt hur jag ändrades som person under den tiden, ändrades som person till Det Bättre.

Det bästa jag någonsin gjort i mitt liv var när jag i åttonde klass bytte skola.
Jag bytte inte för att jag var rädd, besegrad av mobbarna, utan för att jag lärde känna tre helt fantastiska tjejer.
Jag orkade inte stanna kvar på min gamla skola bara för att bevisa för mobbarna att jag var bättre än dom och inte var sårbar, jag vill hellre byta skola och börja på mina nya vänners skola och ha roligt med dom.
Och det gjorde jag, och roligt hade vi - Ja vi hade något så otroligt roligt.
'N it's because of Ark, yes it is. I sjuan började jag i en teatergrupp på Kulturskolan här i Lund, där gick även två av de tre tjejerna. En utav dom var ett Arkfreak, och hon fick mig att bli det ännu mer.
Ni vet, när man äntligen inte är ensam om att gilla något, när man har någon med sig, kan man gå hur långt som helst. And so I did - fram tills idag har jag varit på hur många Arkkonserter som helst. Jag började tappa räkningen i början av 2005 - då insåg jag att det inte var någon poäng i att räkna lyckan, utan istället bara leva med i den och känna att man verkligen är en del av den. And so I did.

Samtidigt som perioden sjuan-åttan-nian (dvs 2001-2002-2003) var den bästa i mitt liv, både vänskapligt och Arkmässigt (Arkmässigt på MÅNGA sätt och vis), var det den värsta perioden.
Jag orkar inte direkt gå in på why (så varför tog jag upp det? Wellwell...), men jag kan säga som så att det verkligen SUGER att ha två EXTREMT egoistiska föräldrar. En skulle väl vara "helt okej", men när båda två är det (- Ja, dom är det fortfarande idag), går det för långt och man blir otroligt psykiskt instabil, vare sig man vill det eller ej.

Något som jag ångrar så otroligt mycket, men som jag inte kunde göra någonting åt, var dagen före min födelsedag 2000, dvs den 14:e augusti 2000, då Ark skulle spela på Malmöfestivalen.
Allt var planerat - mina bästa väns far skulle köra in oss till Malmö, vi skulle Markoolio och 'Det där nya bandet The Ark' som ingen egentligen visste så mycket om men som verkade så himla spännande och cooola.
Min storebror, som under denna tiden (99-00) var ett huuuge Arkfan, skulle också vara på plats, och det gjorde att jag tyckte att det hela skulle bli ännu mera kul!
Men, såklart sket sig allt. Min väns farsa kunde inte köra in oss, min bror var redan inne i Malmö med his friends, ingen av mina föräldrar hade/har varken ork eller bil - allting var fucked up.
På grund av detta skulle det ta tills den 27:e februari 2002 innan jag skulle få se/höra/träffa mina idoler.
(Visserligen stod jag utanför Palladium i Lund en vinterkväll 2000, men det var bara en snabbis, jag var i trakterna och hörde musiken, sedan var jag tvungen att dra igen)
Men den dagen var ett enda jävla leende. Still en av mina favoritdagar.

Mycket skrivet... Förlåt ni som har läst, hoppas ni enjoyade det lite iaf, my time and thoughts 'bout Arkelidarkeli. ^^

Ciao 'n peace!


Kommentarer
Postat av: annika

det var kul att läsa :)

2007-08-12 @ 20:35:42
URL: http://annikapaananen.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0