inteallsfoerbannad

Godmorgon.
För första natten på riktigt länge har jag nu Sovit Ut. Det är en skön känsla av att vakna relativt pigg och utsövd på morgonen, isn't it?
Igår kändes smått onödigt, men det var trevligt att träffa F och R osv. Jag skrev en skitdålig dikt.

Det regnar ute. Inget mig emot, faktiskt. Orkar inte anstränga mig att gå ut och leka i solen.
Plus att jag inte pallar dra till kollonin, vilket jag hade varit tvungen att göra om vädret hade lett...
Men ändå...


Jag minns när jag var kanske åtta-nio, gick i tvåan i grundskolan. Det var sommarlov och det var varmt.
Min mamma, som vid den här tiden utbildade sig till arkitekt, hade fått en förfrågan från en vän från skolan om vi ville hänga med till hans sommarställe på någon random plats i Sverige, minns vart den var nu.
Så vi åkte dit, tillsammans med typ Skitmånga andra.
Jag minns att jag hade en "Madicken-klänning", ni vet, vit/röd-rutig klänning och typ en vit förklädesliknande klänning över. Ni vet va? Tänk Madicken bara...
Jag minns flugor. Jag minns att jag trivdes. Det var en massa får överallt. Det var ett stort hus mitt ute på en äng när en skog. Mamma tog ofta ut mig och min lillebror i skogen för att hälsa på fåren, som av någon anledning hängde där inne...
Jag minns att det var mycket musik överallt, jag minns att han smo ägde huset var väldigt flummig, för jag skrattade alltid när han var i närheten.
De var de där Nick Cave-människorna. De flummiga blivande arkitekterna som inte hör hemma någon annanstans förutom med varandra, som lyssnar på mörk och känslig musik. Jag minns dem så tydligt, fast det var nästan tolv år sedan.

Något annat jag också minns från den tiden var tiden i A-huset på LTH. Mamma var ju där hela tiden, och speciellt efter skilsmässan -95 ville hon inte att vi ungar skulle vara ensamma hemma (se, min far var/är ett psycho, han kunde komma och hämta oss för att han fått för sig att mamma inte tog hand om oss bra osv...), så vi, framförallt jag och min lillebror, tillbringade Väldigt mycket tid i det där A-huset.
Sprang runt i alla trappor, jag lärde mig åka hiss och slutade även åka hiss under den tiden, då hissen fick fnatt och lilla jag blev skiträdd. Och nej, jag kan fortfarande inte åka hiss, bara om det inte finns några trappor och jag är Tvungen att åka...
Jag minns när man kom in från entrén, jag minns att om man tittade till vänster satt det en stor staty fast på väggen, det var ett manligt ansikte av typ sten. Jag minns att jag var lite rädd för statyn i början, men till slut blev så van vid den att rädslan snabbt försvann.
Man fick åka många våningar för att komma till mammas kontor/rum. Jag minns att det luktade pennor, papper, målarfärger. Det luktade gott. Jag minns att mamma inte hade så mycket tid, jag minns att hon ofta var upptagen. Men jag minns att hon gav oss fria tyglar att upptäcka huset för oss själva. Jag minns att vi gillade det.

Det finns så mycket man minns. De här två ovanstående minnena minns jag mest. De är hemskvackra.
Det första minnet är väldigt vackert, för vi hade det så bra där, men bara tanken på vad som väntade oss när vi kom hem är hemskt, men vi flydde från ångesten och ondskan för några veckor, jag tror vi alla behövde det. Framförallt min mamma.
Det andra minnet är nog mest ett Jag saknar-minne. Svårt att förklara. Varje gång jag åker förbi A-huset med bussen ler jag lite för mig själv. 12 år sedan, shit vad tiden går alltså...

Nej, ni får ha en trevlig dag, och kom ihåg, det är aldrig fel att minnas och vara lite nostalgisk, bara det inte går överstyr, man måste också se framåt, hur mycket man än saknar det gamla och vill tillbaka. Framtiden kan och blir lika vacker, om inte vackrare, bara vi ser till att göra den vacker själva!

Peace.
/Liv.

En bild på Cave, mest för att hela det här inlägget är baserat på honom, eller vad man ska säga. När jag lyssnar på Cave minns jag dessa ovanstående minnena. Puss på honom. PJ brevid, för hon är Kvinnan med stort K. Oh, how I love her.