inteallsfoerbannad

Jag vet inte om någon av er som läser här såg på "Stjärnorna på slottet" tidigare ikväll, men om ni gjorde det tror jag ni förstår mig när jag säger att det var ett väldigt speciellt avsnitt.
Det är något speciellt med Peter Stormare. Jag vetefan vad det egentligen är, men det är något med honom, hela hans person, hans otroliga intensivitet, impulsivitet, ärlighet, allt, det är något med allt det där och mycket mer som gör mig så jävla peppad.

Speciellt när han berättade hur han upptäckte sin väg till skådespeleriet. Han berättade så otroligt förklarande hur han satt i teatersalongen, ridån öppnades och han sade direkt till sig själv något i stil med"Det här är vad jag vill syssla med". Det var bara så självklart, helt enkelt.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det var ungefär så min väg med teatern började. Bara den lilla skillnaden att jag Stod på scenen. När jag var 12 fick min morsa ett av sina berömda infall och anmälde både mig och min lillebror på en veckas teaterkollo på en fritidsgård här i Lund, fast i två olika grupper, en för folk i min ålder och en för folk i hans ålder.
Teater var något jag aldrig, aldrig hade sysslat med innan och fram tills då aldrig hade tänkt på att syssla med.
Men jag måste säga att den veckan var den roligaste jävla veckan under hela min pre-tonårstid.
De första dagarna ägnades åt åtskilliga improvisationsövningar, sedan började vi skriva på ett manus och sätta roller.
Jag fick en av huvudrollerna, en hip hopande "hunk" vid namn Ken, om jag inte minns fel vid namnet. Jag minns inte exakt vad föreställningen handlade om, men jag minns att vi drev med bland annat systrarna Graaf (som då hade andra namn vilka jag nu inte minns), Markus Schenkenberg som i vår parodi hette Markus SKINKenberg, Thomas DiLeva och en massa massa andra...
Det var helt hysteriskt.
Sedan det kollot öppnade sig en helt ny värld för mig; teatervärlden. När jag stod där och levde ut min roll som den hip hopande "hunken" Ken, fick vara en helt annan människa, fylldes jag av ett sådant jävla rys. Jag insåg Direkt att det här var det jag ville syssla med, jag Njöt.
 
Jag vet inte om det är jag som är konstig, men jag har alltid varit mer intresserad av att stå på en scen och agera än att spela i filmer. Visst, filmagerandet är någonting jag verkligen Inte skulle tacka nej till som val av karriär, men hade alternativet till en karriär på scenen funnits, hade jag valt det före. Lönesumman är betydligt mindre, men min lycka skulle vara milslängre. Det är något med scenen jag älskar.

Åtta år har snart gått sedan jag stod på en scen för första gången (scen och scen, teaterkolloföreställningen ägde rum i ett rum, utan scen, bara ett halvstort golv), åtta år fyllda av jag vet inte hur många föreställningar och musikaler.
Vissa har jag älskat att delta i, vissa mindre. Men en sak är säker är att alla har Gett mig något.
Verkligen.

Teaterapa. Sure, call me that. Isåfall är jag en jävligt stolt sådan.
Jag antar att ni förstår mig när jag säger att dagens man är Peter Stormare.

Lev ut era drömmar, håll aldrig inne dom. I'm not gonna do that.

Peace.
/Liv.