Bröderna Birro
Kvällens inlägg är ett rent och skärt hyllningsinlägg till bröderna Marcus och Peter Birro.
Varför? - För att jag älskar båda två så fruktansvärt mycket.
Båda två fångarna den svenska gråa vardagen PERFEKT, Det dom skriver är så sant, man känner (i vissa fall ett 'tyvärr' framför det) igen så många gånger, man blir lite rädd i vissa fall.
Peter berörde mig och min familj med "Hammarkullen" -97. En serie som... Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Serien är så mäktig, så fantastisk att jag inte vågar lägga till några ord efter det. Punkt.
Jag älskar hans pjäs "Arbetarklassens sista hjältar", som sändes på TV i år, med Persbrandt och Ahlstedt. Dialogen var så skarp, så rapp, så briljant. Man visste direkt att det var Peter som skrivit manuset, det märker man direkt.
Marcus. Ja, vart ska jag börja? För det första är Marcus en helt fantastisk människa, till skillnad från Peter har jag snackat ett par gånger med honom (som jag skrivit tidigare hade jag chansen att snacka med Peter, men drog mig ur, dum nog...). Jävligt jordnära kille som... Ja, vad ska jag säga? Genomsnäll och hans intelligens verkligen strålar.
"Flyktsoda" är en bok som alltid kommer att stå nära mig. Som barn till en alkoholist känner jag igen varje steg, varje tanke, varje agerande som Lukas, huvudpersonen i boken, gör, tar. Det är skrämmande, men ändå så briljant. För när jag började läsa boken, ville jag inte sluta för att det påminde så mycket om min uppväxt, utan jag ville fortsätta, och det gjorde jag, för det kändes som en terapi på något sätt. Jag har försökt glömma så mycket, men så togs allt upp i boken, allt hände från huvudpersonens perspektiv. Och då insåg jag att, fan, det är fler som har varit med om samma sak, jag är inte ensam. Kan låta konstigt, men det Är faktiskt svårt att tro att folk har varit med om samma saker som en som levt ihop med en alkoholist (eller någon med ett beroende överhuvudtaget) men till slut inser man det. Det var inte länge sedan jag läste "Flyktsoda" för första gången, max 1, 1½ år sedan.
Så det var rättare sagt inte länge sedan jag insåg att jag inte var ensam.
Det är inte bara för denna bok som jag älskar Marcus så mycket, utan för allt annat.
Hans underbart geniala, intressanta blogg (http://marcusbirro.se), alla hans krönikor/artiklar (läs "Du är Krister Pettersson du också", så förstår ni vad jag menar), alla hans andra böcker. ALLT.
Peter är den lite mer "tillbakadragna" av de båda. Även fast han är i full gång just nu med "Upp till Kamp!" osv, ser man inte mycket av honom. I år är mest ovanstående tv-serie och TV-pjäsen ("Arbetarklassens sista...") det mest uppmärksammade. Men grejen med honom är att när han väl säger "Hello again!" till världen, gör han det med dunder och brak och blir så otroligt älskad (inte minst av mig). Men även hatad.
Marcus är även någon form av stå-upp:are och poetry slam:are. Inte för att jag tror att han har tävlar i poetry slam någon gång, men i hans föreställningar brukar han inte bara "snacka", utan även läsa upp dikter.
Svårt att förklara, men jag tror att ni förstår...
Så han är den mer "offentliga" av de båda. Både för att han åker land och rike runt på sina turnér, men även för sitt bloggande och sina krönikor/artiklar i olika nyhetsblad.
Det är många som snackar om "Det där jävla Birro-språket", när det gäller de båda bröderna. De skriver på ett speciellt sätt, båda två, inte så mycket om blommor och regnbågar och hur lyckliga alla är.
De skriver mer om sanningen. Det där bakom alla fasader. Det är iallafall så jag uppfattar deras verk, och det är det jag älskar. Jag själv skriver väldigt likt, och jag passar här på att notera det INTE är för att jag beundrar bröderna.
Jag skulle aldrig få för mig att "kopiera" av andra. Visst inspireras man, men bara till en viss gräns.
Om något av mina verk känns för "kopierat" känner jag det redan innan verket ens är klart, och skiter helt i att fortsätta, eller så ändrar jag i det.
Jag vill inte vara som alla andra i mitt skrivande, jag vill ha mitt speciella skrivande sätt, jag med.
Så - Vad ska man säga, mer än att de här två bröderna inspirerar mig galet mycket, båda två på sina olika sätt.
Jag vet faktiskt inte riktigt. Dom får mig att fortsätta med mitt skrivande, och det känns jävligt gött.
RESPEKT, RESPEKT, RESPEKT till de två.
Peace.
/Liv.
Varför? - För att jag älskar båda två så fruktansvärt mycket.
Båda två fångarna den svenska gråa vardagen PERFEKT, Det dom skriver är så sant, man känner (i vissa fall ett 'tyvärr' framför det) igen så många gånger, man blir lite rädd i vissa fall.
Peter berörde mig och min familj med "Hammarkullen" -97. En serie som... Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva. Serien är så mäktig, så fantastisk att jag inte vågar lägga till några ord efter det. Punkt.
Jag älskar hans pjäs "Arbetarklassens sista hjältar", som sändes på TV i år, med Persbrandt och Ahlstedt. Dialogen var så skarp, så rapp, så briljant. Man visste direkt att det var Peter som skrivit manuset, det märker man direkt.
Marcus. Ja, vart ska jag börja? För det första är Marcus en helt fantastisk människa, till skillnad från Peter har jag snackat ett par gånger med honom (som jag skrivit tidigare hade jag chansen att snacka med Peter, men drog mig ur, dum nog...). Jävligt jordnära kille som... Ja, vad ska jag säga? Genomsnäll och hans intelligens verkligen strålar.
"Flyktsoda" är en bok som alltid kommer att stå nära mig. Som barn till en alkoholist känner jag igen varje steg, varje tanke, varje agerande som Lukas, huvudpersonen i boken, gör, tar. Det är skrämmande, men ändå så briljant. För när jag började läsa boken, ville jag inte sluta för att det påminde så mycket om min uppväxt, utan jag ville fortsätta, och det gjorde jag, för det kändes som en terapi på något sätt. Jag har försökt glömma så mycket, men så togs allt upp i boken, allt hände från huvudpersonens perspektiv. Och då insåg jag att, fan, det är fler som har varit med om samma sak, jag är inte ensam. Kan låta konstigt, men det Är faktiskt svårt att tro att folk har varit med om samma saker som en som levt ihop med en alkoholist (eller någon med ett beroende överhuvudtaget) men till slut inser man det. Det var inte länge sedan jag läste "Flyktsoda" för första gången, max 1, 1½ år sedan.
Så det var rättare sagt inte länge sedan jag insåg att jag inte var ensam.
Det är inte bara för denna bok som jag älskar Marcus så mycket, utan för allt annat.
Hans underbart geniala, intressanta blogg (http://marcusbirro.se), alla hans krönikor/artiklar (läs "Du är Krister Pettersson du också", så förstår ni vad jag menar), alla hans andra böcker. ALLT.
Peter är den lite mer "tillbakadragna" av de båda. Även fast han är i full gång just nu med "Upp till Kamp!" osv, ser man inte mycket av honom. I år är mest ovanstående tv-serie och TV-pjäsen ("Arbetarklassens sista...") det mest uppmärksammade. Men grejen med honom är att när han väl säger "Hello again!" till världen, gör han det med dunder och brak och blir så otroligt älskad (inte minst av mig). Men även hatad.
Marcus är även någon form av stå-upp:are och poetry slam:are. Inte för att jag tror att han har tävlar i poetry slam någon gång, men i hans föreställningar brukar han inte bara "snacka", utan även läsa upp dikter.
Svårt att förklara, men jag tror att ni förstår...
Så han är den mer "offentliga" av de båda. Både för att han åker land och rike runt på sina turnér, men även för sitt bloggande och sina krönikor/artiklar i olika nyhetsblad.
Det är många som snackar om "Det där jävla Birro-språket", när det gäller de båda bröderna. De skriver på ett speciellt sätt, båda två, inte så mycket om blommor och regnbågar och hur lyckliga alla är.
De skriver mer om sanningen. Det där bakom alla fasader. Det är iallafall så jag uppfattar deras verk, och det är det jag älskar. Jag själv skriver väldigt likt, och jag passar här på att notera det INTE är för att jag beundrar bröderna.
Jag skulle aldrig få för mig att "kopiera" av andra. Visst inspireras man, men bara till en viss gräns.
Om något av mina verk känns för "kopierat" känner jag det redan innan verket ens är klart, och skiter helt i att fortsätta, eller så ändrar jag i det.
Jag vill inte vara som alla andra i mitt skrivande, jag vill ha mitt speciella skrivande sätt, jag med.
Så - Vad ska man säga, mer än att de här två bröderna inspirerar mig galet mycket, båda två på sina olika sätt.
Jag vet faktiskt inte riktigt. Dom får mig att fortsätta med mitt skrivande, och det känns jävligt gött.
RESPEKT, RESPEKT, RESPEKT till de två.
Peace.
/Liv.
Kommentarer
Trackback
