A moment that will be remembered forever, 1

Klockan var väl kring 19.00-19.30. Ben Harper and the Relentless7 hade spelat några låtar, skulle tippa på fem. Stämningen är på topp, alla är peppa, glada, lyckliga. Ben ropar in någon, det är så mycket surr att jag inte riktigt uppfattar vem det är som kallas in på scen.
Sedan ser jag honom. Där vi står, till höger om scenen, kan man se den lilla gången där musikerna gå in och ut från scenen, och där, just där, ser jag Eddie Vedder gåendes in mot scenen. Det är Eddie som kallas upp, det är han. Han känns igen direkt, inte bara det tjocka svallet utan även peace-tröjan som man så väl känner igen. Tusentals tankar virrar omkring, ska han redan komma? Ska han sjunga med Ben? Jag är fullt medveten om att han brukar göra det när Harper är förband till Pearl Jam, men det kändes ändå så sjukt overkligt. Inte ska han väl göra det ikväll? Men jo, upp på scen for Pearl Jams sångare, fint leende och med musiken i full gång.
De kör en cover, "Under Pressure", och wow, jag kan bara säga att om det var några få i publiken Ben inte fick igång under sin spelning hittills, lyckades han definitivt nu när Eddie stod där uppe och de drog igång låten!
Alla var helt galna, haha, det var verkligen mäktigt att uppleva den kärlek publiken gav musikerna!
Jag då? Jag sjöng med, då jag fullkomligt älskar låten, och var i chock. Lilla Eddie. Man hade ju mentalt förberett sig på att han skulle dyka upp tillsammans med Pearl Jam, inte tidigare. Att se honom en stund innan sin egen spelning... det var mäktigt! Och smått chockerande, som sagt, hehe.
Efter den mäktiga duetten stack Eddie ner för scenen igen, och vi på den högra sidan om scenen kunde se hur han lugnt lunkade iväg längs gången för att sedan vika in till vänster och försvinna från vårt synfält.
Ben's fantastiska spelning fortsatte och vi i publiken var, om det nu gick, ÄNNU mer peppade inför den magiska kväll som väntade!

Wuhlheide, Berlin, Tyskland. 100630

Ovanstående är ett av mina starkaste och mest magiska minnen, ever. Ett sådant där minne som kommer följa med en resten av livet, även fast man inte skulle lyssna på musiken längre.
Fast tro mig, när det kommer till Pearl Jam... Jag kan inte sluta lyssna på dem, och jag kommer aldrig att göra det. De är en så stor del av mig, den person jag har blivit, att det skulle aldrig fungera. Jag vill inte sluta, och jag kommer inte. I love them so, so much.
Här kan ni se en video från just det ögonblicket jag berättat om.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0