I'd rather write a symphony
Egentligen klarar jag inte av att lyssna på Ted Gärdestad. Inte heller Uno Svenningsson/Freda'. Inte Mauro Scocco/Ratata.
Musiken påminner mig alldeles för mycket om min far. Om andra halvan av 90-talet. Den sårbaraste, värsta tiden jag någonsin upplevt, tillsammans med 2007.
Dock kan jag inte låta bli att lyssna på musiken. Den är alldeles för vacker för att stoppas undan i ett minnenas hörn. Framförallt den förstnämnda artisten. Ted har varit med mig redan innan jag föddes. Ted var/är min fars absoluta favoritmusiker. Sedan genombrottet till idag. De var jämngamla, far bara några dagar äldre än Ted. De är lika på många sätt, framförallt utseendemässigt. Jobbigt lika.
Ni kanske tycker jag är fjöntig eller något i den stilen. Kanske jag är, kanske "överdriven". Varje gång jag lyssnar på Ted dras ett gammalt sår i magen upp och blöder lika häftigt som deet gjorde för femton år sedan.
Dock kan jag, återigen, inte låta bli att fortsätta lyssna. Den fantastiska musik, jag kan inte låta den försvinna från mig för att den påminner mig om jobbiga tider tidigare i livet. Jag lyssnar på vad fasen jag vill, så länge det inte förstör mig lyssnar jag på musiken. Den förstör mig inte, snarare gör den mig starkare.
Tack Uno, tack Mauro, men framförallt tack Ted.
Musiken påminner mig alldeles för mycket om min far. Om andra halvan av 90-talet. Den sårbaraste, värsta tiden jag någonsin upplevt, tillsammans med 2007.
Dock kan jag inte låta bli att lyssna på musiken. Den är alldeles för vacker för att stoppas undan i ett minnenas hörn. Framförallt den förstnämnda artisten. Ted har varit med mig redan innan jag föddes. Ted var/är min fars absoluta favoritmusiker. Sedan genombrottet till idag. De var jämngamla, far bara några dagar äldre än Ted. De är lika på många sätt, framförallt utseendemässigt. Jobbigt lika.
Ni kanske tycker jag är fjöntig eller något i den stilen. Kanske jag är, kanske "överdriven". Varje gång jag lyssnar på Ted dras ett gammalt sår i magen upp och blöder lika häftigt som deet gjorde för femton år sedan.
Dock kan jag, återigen, inte låta bli att fortsätta lyssna. Den fantastiska musik, jag kan inte låta den försvinna från mig för att den påminner mig om jobbiga tider tidigare i livet. Jag lyssnar på vad fasen jag vill, så länge det inte förstör mig lyssnar jag på musiken. Den förstör mig inte, snarare gör den mig starkare.
Tack Uno, tack Mauro, men framförallt tack Ted.
Kommentarer
Trackback
