Dark voice

Alltså.
Varje gång jag är inne i en "Cave-period", inser jag hur jävla stor den mannen är.
Alltså, om man tycker att typ Björn och Benny är begåvade, då har man inte hört ett skit.
Jämfört med Cave är dom typ ett dåligt coverband. SORRY ALLA ABBA-FANS.
Men det går inte att mäta sig med Cave. Den mannen kan göra allt.
Deep, dark, depressed songs, slow, romantic, wonderful ballads, och låtar som bara uttrycker K-A-O-S.
Det dom har gemensamt är det att de verkligen Skriker ut hans begåvning.
Fan vad jag önskar att jag hade mer utav min farsas musikerådra i mig och att jag var, tja, kanske hälften så begåvad som mr. Cave.
För er som vill have a listen, om ni inte hört något av honom, this is what you gonna look for:

SKIVTIPS: Om ni vill höra en fullkomligt härlig, svängig, beatfull (ord?), fantasifull, magisk platta, ska ni köpa/ladda ner/whatever plattan "Dig" Lazarus, Dig!!!". Rekommenderar den starkt, otroligt härlig!

"Lament" (från The Good Son-skivan). För att den är otroligt vacker, lite o-Cave om ni ask me, men ändå fantastic.
"The Ship Song" (från samma platta). För att den smått och gott är en utav de vackraste låtarna som någonsin skrivits. Ever.
"Moonland" (från Dig! Lazarus, Dig!!!-skivan). För att den är otroligt häftig, experimental. Magic.
"There she goes, my beautiful world" (från Abattoir Blues). För att den är power med stort P. Ryser varje gång, bra rysningarr.
"Where the wild roses grow" (från Murder Ballads). För att det är en jäkla klassiker, vacker och kombinationen Cave-Minogue är perfect.
"Henry Lee" (från samma platta). För att även denna är en klassiker, och Cave och PJ Harvey är så vackra och bra och bäst tillsammans. Och låten är maggg-gisk.
"Red Right Hand" (från "Let Love In"-skivan). För att den helt enkelt är ett jävla mästerverk.
"Rock of Gibraltar" (från Nocturama). För att den är Så jävla bra. Jag blir helt till mig varje gång jag hör den.
Till sist: "Brompton Oratory" (från The Boatman's Call). För att låten är så otroligt magisk, och för att den är på Cave's lätt bästa skiva - "The Boatman's Call". En skiva med enbart lugna låtar, varenda jävla spår är så fenomenalt att jag inte kan finna ord som är värda nog att beskriva den. Det enda jag kan skriva är PUSS och TACK, CAVE.

Såja! Hoppas nu iallafall någon listens to some of the songs... Vill ha någon mer att hylla Cave med. I promise you, om ni låter ert musiklyssnande hoppa runt lite utanför dess "gränser", kommer ni älska Cave.
Det var det jag gjorde, lösgjorde mig från hela Ark-gränsen, gick över till grunge, sedan vågade jag gå tillbaka till mina musikrötter, trots att de nästan enbart påminner om ett kaotiskt och sjukt och hemskt 90-tal, tackade mig själv för att jag gjrode det för jag återfann kärleken till Cave's musik, en kärlek som min morsa introducerade till framföralllt mig, men även mina brorsor, där under skilsmässotiden då det var som värst.
I thank you for that, mom. Really, really much.

Nu ska jag iväg ut i regnet och köpa muffinsingredienser på min morsas beodran.
Här ska det nu bakas jordgubbsmuffins.

Ha en fin dag, trots kukvädret! :)
Peace.
/Liv.

The master: Nick Cave.


"Red Right Hand". Bara helt, helt ofattbart galet bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0