inteallsfoerbannad

Det är rätt sjukt egentligen, hur fort tiden går, och hur mycket som ändå har hunnit hända på korta perioder.
Sedan maj i år har jag hunnit med en del.
Varför just maj? Jo, det var den där kvällen, vad var det den 3:e? Ark spelade på KB, det var även den dagen då jag träffade Yavi för första gången på 1½ år. Kvällen var bäst, Salo bjöd på snuttar från låtar som känns vara från stenåldern, vilket var Väldigt behövande och Väldigt uppskattande.

Tre, fyra dagar senare åkte jag in akut på sjukhuset med smärtor kring högre äggstocken. Vad fan vad det nu då?
Jag har alltid varit "känd" att vara den hypokondriska i vår familj. När jag var yngre inbillade jag mig de sjukaste saker.
Men den här gången var det "allvarligt". Så där satt jag på akuten med både en fruktansvärd mensverk och en obeskrivlig smärta kring äggstocken. Morsan satt konstant och sade "Det är säkert ingenting, du bara inbillar dig som vanligt...".
Efter ca 2 timmars väntan på akuten kände en massa olika doktorer och random snygga män (ja, dom jobbade där, det var inte så att det kom in en massa okända män och tog på mig) på min mage och kunde inte bestämma sig för vad det var.
Det kunde vara äggstockarna som inte mådde bra, det kunde vara blindtarmen.
Men skulle det vara blindtarmen skulle jag ha känt smärta på olika ställen, den här smärtan var bara på ett och samma ställe hela tiden.
Efter mycket snack och lång väntetid fick jag ändå veta att det var blindtarmen och spökade och att jag så fort som möjligt skulle bli opererad.

NOTERA: Hade jag vetat detta i förhand, och fått några dagar på mig att smälta tanken om att jag skulle Opereras, hade jag varit panikslagen. Tanken på att bli nedsövd har alltid varit väldigt skrämmande för mig, men nu var det då min tur. Men i just den stunden tänkte jag inte på det, då ville jag bara få bort smärtan så jag sket i att jag skulle sövas och hela den faderullan.

Runt tolv på natten samma natt, gick operationen igång. Jag minns att morsan följde med mig så långt hon fick, och jag minns att hon stod och log åt mig, iklädd något som liknade en astronautdräkt av något slag.
Hon var så söt.

Allt gick bra, dagen efter kom älskade Viveka på besök med blommor. Sött, sött. Amanda kom några dagar senare.
Efter ett par dagar, inom loppet av en vecka, blev jag utskriven och kände mig friskare och bättre än någonsin!

Efter det följde ett par månader av skolångest, framförallt inom musikalen som nog var både det tråkigaste och det roligaste jag har varit med om. Mer om det någon annan gång... Kanske...

MEN så den där jävla dagen innan studenten var jag på återbesök på sjukhuset.
Min läkare hade skickat in blindtarmen på undersökning, eftersom den var jävligt inflammerad och o-bra.
Han berättade att om jag hade kommit in ett par dagar senare hade läget varit krisigt, så jag hade en jävla tur i oturen.
Sedan fick jag veta det värsta.
Anledningen till att min blindtarmsinflammation var så jävla CP var för att på blindtarmen hade en form av elakartad tumör format sig. Jag minns inte just nu vad den heter, men det var en form av cancer som är farlig eller ofarlig, beroende på vart den är.
Om den är på blindtarmen, som i mitt fall, är det ungefär 90 ofarligt.
Men dom hade beslutat sig för att operera mig igen. Kul. En "säkerhetsoperation".
Klart jag gick med på det, läkarens beslut och antaganden är waaay bättre än mina egna, men just i den stunden var det så många tankar, både tankarna på att jag har haft cancer utan att ha den blekaste aning om det själv, samtidigt som jag insåg att jag skulle behöva gå igenom samma procedur Igen. Sövas ned, vakna upp, må skit i flera dagar, spendera ytterligare en cirka vecka på ett jobbigt sjukhus. Det blev bara för mycket.
Dagen efter försökte jag fira min student så gott jag kunde, och jag får säga att jag lyckades jävligt bra. Jag hade sjukt kul!

Så hela min sommar förstördes på grund av det. Visst försökte jag göra det bästa av det, jag träffade så mycket människor så mycket som möjligt, så ofta som möjligt. Jag var på fruktansvärt bra Marcus Birro- och Bob Hansson&Kristoffer Jonzon-gig på Hbgfestivalen.
Men jag hade hela tiden det i bakhuvudet. Jag kände mig helt galen.
Och det värsta. Chris Cornell-konserten. Visserligen ägde den rum en månad Efter operationen, men läkningen skulle ta upp till en månad och morsan påpekade hela tiden att "Du kanske kommer vara tvungen att skippa konserten, det måste du vara beredd på!".
Fuck you, tänkte självklart jag. No chance in hell att jag skulle hoppa över Chris konsert. Det hade varit mitt ljus i flera månader och bara tanken på att jag skulle missa den gjorde mig ännu galnare, ledsen, förtvivlad. Det fick bara inte hända.

Och så åkte jag in på sjukhuset återigen den 30:e juli. Dagen efter opererades jag. Allt gick bra, men jag mådde så ÄCKLIGT dåligt efteråt. Den jävla (fast han var Otrrrroligt snygg) narkosläkaren hade gett mig för mycket sömnmedel, så jag sov i ungefär 4 timmar längre än beräknat, och det betydde även att mitt illamående efter narkosen var ungefär dubbelt så jobbig än vad den brukar vara.
Jag kan säga att den där lilla syrgasgrejen man har i näsan var min bästa vän de första dagarna, tills de tog den ifrån mig. Snyft.
Men det var rätt chill på sjukhuset den andra gången. Jag sov i en sal med tre sjukt coola tanter, vi snackade en massa skit och hade det rätt ball. Familjen var där i princip varje dag och köpte godis, skvallertidning odyl. till mig.
Underbart.
Jag minns en av de sista dagarna på sjukhuset, pappa kom på besök och vi fick tillåtelse att gå ut en runda. Jag var fortfarande lite vinglig när jag gick längre sträckor, så vi lånade en rullstol. Niiice. Farsan körde runt mig längs sjukhusområdet. Vädret var helt underbart, riktigt härligt juliväder.Det enda som var jobbigt den perfekta dagen var klipsen längs såret som gjorde jävligt ont.
På tal om ärret så ser det ut som ett gammaldags kejsatsnitt-ärr. Ja, Så stort är det. Ni vet, nu för tiden skär man "på sidan" när man gör kejsarsnitt, men för 20-25 år sen gjorde man typ från naveln och neråt. Så ser mitt ärr ut. Nu är det helt ok, till nästa sommar beräknas det vara helt borta. Eller ja, så borta som det kan gå att bli.
Men det känns bra.


Men tänk egentligen; maj, juni, juli, augusti, september, oktober. 6 månader. Ett halvår. Snart 7 månader.
Och så mycket har hänt! Jag fattar det inte riktigt...
Och ja, det där med Cornells konsert vet ju *host* de flesta att det gick perfa. Jag var någorlunda läkt till konserten, I maneged to skrika och sjunga och njuta så mycket som jag ville. Konserten var det bästa någonsin, den kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle.

Mycket text, jag kom bara att tänka på hela sommaren när satt ute och rökte nyss. Det är fan helt sjukt vad som kan hända...

Ikväll är det Bob, vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men sure ska jag dit och kolla, gratis för fan!
Ciao 'n peace, ta hand om er!
Peace.
/Liv.