New York State of Mind

Det här, mina vänner, det här... Jag vågar säga att detta är världens bästa låt. And I mean it. Detta är absolut världens bästa låt. I know, I know, för några veckor var det STP's "Naked Sunday" (it's still awesome, don't get me wrong), men efter att ha hört den här låten ikväll för första gången på jäkligt länge, påminns jag om hur mycket jag älskar den. Detta är ett mästerverk, det mäktigaste som skrivits.
Vem? Billy Joel. Såklart. Här live -78. Mäktigt vänner, mäktigt.

Och fyfan vad mycket jag uppdaterat idag, ha, sorry for that...


Live

Hej.


Ville bara säga att jag ♥'ar U2. ♥'ar jävligt, jävligt, jävligt, jävligt mycket.


We want the world

Bra, intensiv dag.
Lyssnar på Doors. Köpte en Doors-t-shirt idag. Killtisha. Såg den, ville ha den, köpte den.
Doors blev mina favoriter efter Arkperioden, så hösten 2005. Lyssnade hela, hela tiden. Fann lyckan.
Musiken är så otroligt vacker, Jim's röst är som... som ett lent tyg. Ett lent tyg man vill lägga kinden mot.
A's brors fru älskar Doors aswell, vi satt och lyssnade hela eftermiddagen på högsta volym. Mys.
Kommer alltid älska detta band. Alltid.

Konstigt inlägg. Hoppas ni haft en fin dag. Puss.



Animal

Vill bara tillbaka till Berlin. Det känns som att all min värme och lycka stannade kvar där, stannade kvar vid grindarna vid ingången till Kindl-Bühne. Själv var jag tvungen att åka tillbaka till gråa Sverige. Lund. Oh my.
Åker dit i höst iallafall. Önskar bara att Pearl Jam gjorde det samma och intog Kindl-Bühne's scen igen.

Förlåt, jag framstår nog som en jävla tjatmaja, vilket jag alltid gör. Men ni måste förstå. Onsdagen den 30:e juni var den absolut bästa dagen i mitt liv. Det var så perfekt, hela, hela dagen. Kärlek, på hög, hög nivå.



Naken

Oh, friends, jag visste inte att man kunde vara så förälskad i en låt. Visst, man har alltid ÄLSKAT låtar, haft låtar man kunnat lyssna timme efter timme, dag efter dag på, utan att bli trött på den.
Men i det här fallet, man, det känns som förälskelse! Varje gång jag lyssnar på den känns det som att det är första gången jag hör låten. Det känns som att förälskar mig i bandet på nytt, i låten på nytt, även fast jag lyssnat på musiken ett bra tag nu.
Det är något med låten som är så komplett, den är perfekt in i minsta sekund. Allting faller på plats som perfekta pusselbitar när jag hör den. Den är allt vad en låt i mitt tycke skall vara.
Har nämnt låten tidigare, och har tänkt på min kärlek till den ett bra tag. Jag älskar den, den är så fantastiskt perfekt. Sorry Pearl Jam, sorry Soundgarden, sorry Depeche Mode - låten är inte något av era verk, even though you've made some f-ing amazing songs.

Vilket band återstår då utav de banden jag håller så kärt? Jo, de som sågs som PJ-kopior när de slog igenom på 90-talet, de, vars sångares röst folk tyckte lät tillgjord och kopierad av allt och allas röster. Något jag förresten inte alls håller med om, sure, hans röst påminner väl då och då lite om Eddies, men inte så mycket så att jag skulle störa mig. Och det kan jag promise att jag hade gjort om fallet nu hade varit så, come on, I mean, jag är ett pretty big Pearl Jam fan. He.

Bandet som återstår är fantastiska Stone Temple Pilots, ett band vars musik alltid funnits nära en då man är ett hardcore 90'sfan (ha, nördigt det lät, och det var det nog också... hahah), men som det senaste året vuxit för mig.

Stone Temple Pilots.

"Naked Sunday".


O, du perfekta låt. I love you. And I love you, STP.

Hade kunnat skriva milslånga rader till om denna låt och, framförallt, detta band, men om några minuter går min buss in till stan, and I can't miss that one, då blir jag rövsen pga de dryga sommartiderna på bussarna... Intressant. Haha. Herregud. Här kommer låten. Puss.

Hör bara hur Scott "skriksjunger" i början... Rysningar...


My precious



Har en liten hög, en hög som är väldigt egen, äger en egen, speciell plats på mitt skrivbord: the best there is. My lovely skivor, my precious.
De är, från ovan och nedåt:

The Doors - "Waiting for the Sun"
The Doors - "Morrison Hotel"
The Doors - "The Soft Parade"
Janis Joplin - "Pearl"
Chris Cornell - "Euphoria Morning"
Soundgarden - "Superunknown"
Soundgarden - "BadMotorFinger"
Pearl Jam - "Rearviewmirror (greatest hits 1991-2003)"
Pearl Jam - "Backspacer"
Pearl Jam - "Ten"
Pearl Jam - "Vs"
Pearl Jam - "Binaural"
Pearl Jam - "Yield"

... and I love all of them very, very much.
Ps. Fotot är taget med mobilkamera, därav den fruktansvärda kvalitén. Ds.

-


Och jag som trodde att parken i Wuhlheide var den vackraste platsen man kunde uppleva en spelning på...

... I was wrong. Sorry, but I was so, so, so effing wrong.
Stone Temple Pilots announcade nyss några fler spelningar för deras US-tour (tyvärr, still no gigs in Europe...), jag klickade mig in på sidan och checkade, min blick fastnade på en viss venue; "Red Rocks Amphitheatre".
Red Rocks, tänkte jag... Mina tankar ledde mig direkt till vackra bilder utav the beautiful american desert och hur en amfiteater nästintill hade växt upp mellan ruinerna av gamla berg.

Jag sökte på namnet, och vet ni vad som kom upp? Kanske den vackraste plats jag någonsin sett.








Helt otroligt... ! Kanske inte mitt i "the american desert", men mina tankar var ändå close, I must say... Pearl Jam har spelat där en gång, -95. Förstår inte riktigt varför de inte kommit tillbaka dit. Sure, stället rymmer enbart lite över 9,400 besökare, men I mean, det kan ju alltid vara mysigt att ha en lite mindre spelning... Och, ja, haha, 9,400 besökare är inte direkt lite... Hahah.
Hade jag varit rik hade jag utan tvekan satt mig på ett plan med en nyinköpt konsertbiljett i handen och åkt och sett Stone Temple Pilots där. Tänk vad mäktigt det måste vara! Höra fantastisk musik samtidigt som man blickar ut över ett otroligt vackert landskap...
Åh...
Vänner, jag har funnit my next mission, att någon dag åka till Red Rocks Amphitheatre... Jag kanske låter nördig, vilket jag även är, men herregud... Detta är bland det vackraste jag har sett.

Alla som skall se STP där är lyckligt, lyckligt lottade...


Month

En månad sedan vi åkte till Berlin. Fy helvete vad tiden går fort. Vill tillbaka, ta mig tillbaka.

För er som missat, typ alla haha - här är videon som spelades in på spelningen. En snubbe med laptop kom upp på scenen och spelade in denna videon, ett önskemål från Vedders sida. "Unthought known". Brings back so many memories...


Come Back

Pearl Jam.






Egentligen behöver jag inte säga/skriva mycket mer än så.
"Come Back".
Kanske deras vackraste låt.

Kan bero på den smärta, den kärlek, den sorg, den saknad - den känslomässigt kraftiga version Eddie och hans vänner levererade för cirka fyra veckor sedan i Berlin. Eddie hade precis gråtit sig igenom ett "Tack" till oss 18.000 vänner som nyss fortsatt sjunga efter att musiken till "Black" tagit slut.
Jag kan utan att tveka säga att de minutrarna efter "Black", när vi alla sjöng som en enda röst, var det mäktigaste och det vackraste jag någonsin varit med om. Minns att jag tittade på min lillebror som mimade "Oh my God" och tittade sig åter omkring och I swear, jag kunde nästan se hur håret på hans armar reste sig.
Jag vände mig om, tittade på den fagra man jag träffat på spelningen som stod brevid mig, hans breda leende värmde mig och tillsammans fortsatte vi att nynna med de 17.998 andra på Kindl-Bühne.

Eddie kunde knappt få ur sig orden, han var tvungen att ta ett par steg bort från micken ett par gånger och vi kunde höra hur rösten bröts utav tårar. Stone (gitarrist) gick fram och tröstade sin vän.
Efter ett oerhört känslomässigt tal började de första ackorden på "Come Back" spelas till publikens jubel. Vilken låt.
Vi trodde på "Love Boat Captain" (med "Lost nine friends we'll never know two years ago today" utbytt till "ten"), men "Come Back" gjorde oss absolut inte ledsna eller besvikna. Den är minst lika vacker.

Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att den kvällen i Berlin var den absolut vackraste kvällen jag hittils upplevt. Den stämning som rådde, inte bara just då under "Black" och "Come Back", utan hela dagen, innan, under och efter spelningen - det är en stämning och en känsla som jag kommer att kunna leva på så, så, så otroligt länge.
Bara jag tänker tillbaka gråter jag. Då minnena väcker känslor och känslorna väcker ännu mer minnen som väcker de mest fantastiska känslor kan jag inget annat än gråta. För det var så otroligt vackert. Det var så otroligt jäkla vackert. Det kommer bli mer stunder med Pearl Jam live, men helt ärligt vet jag inte riktigt om det kommer "toppa" det jag upplevde i Berlin. Pearl Jam är kända för att alltid, alltid, alltid leverera, men grejen med Berlin var att det inte enbart var Pearl Jam som levererade, utan även vi i publiken. Jag har läst publiken i Berlin var bland de bästa i "PJ-livehistoria". Även fast min historia med Pearl Jam enbart sträcker sig till en spelning är jag nog ändå beredd att instämma till 100%.

Detta blev mycket längre än vad jag hade tänkt när jag började skriva, men ja... Let the feelings out, friends.

Love


My first record

... köpte jag när jag var 7. Antar att det var tack vare att jag var a "MTV-kid" som jag köpte den, varför skulle jag annars fått för mig att köpa den, bara sådär random?
Men missförstå mig inte, jag ångrar inte att jag köpte den, jag är faktiskt jäkligt stolt över mitt 7-års-jag.

Den första plattan jag köpte för egna cash var Bryan Adams "18 til I die".
Released 1996. En av låtarna, vilken jag älskade Otroligt mycket, på plattan var hiten "The only thing that looks good on me is you". Haha, vilken titel. Dock förstod jag inte den, just älskade låten.

Nämnvärda låtar från plattan:
Tidigare nämnda "The only thing that looks good on me is you"
"Have you ever really loved a woman?"
"18 til I Die"




Real bad things with you

... och så har jag blivit smått besatt utav "Bad things". Ja, introlåten till världens bästa serie, "True Blood". Helst den akustiska versionen. Simply the best.

:')

Thank you

Phew, phew, phew. Så, ja. If there's a Eurotour next year, I'll be there. Och fler än "bara" en spelning.



För övrigt är detta dagens låt:


I know, I know

90% av alla jag träffat den senaste veckan har sagt: "Liv, har du läst det som står på text-tv?", och berättat att Pearl Jam inte skall spela mer, på länge.
Detta hade jag ingen aning om, så jag zappade lite på text-tv'n, inget Pearl Jam-snack. Gick vant in på PJ's forum, och där stod mycket riktigt att Eddie berättat för publiken på sista Europa-spelningen att bandet skall ta en paus.

Självklart är jag ledsen över dett, såklart. Men jag kan å andra sidan förstå bandet, de har turnérat konstant i hur många år som helst. Alla i bandet (tror jag iallafall) har familj och barn, några jag kan tänka mig de vill umgås oftare med, fast de ofta är med runt omkring i världen.

Så ja, jag hade en jäkla tur att jag åkte och såg dem, upplevde den där fantastiska onsdagskvällen i Berlin. Tänk om jag hade skitit i det, tänkt "Ja, men de kommer ju tillbaka, det gör de alltid", och nu suttit här förstörd?
Visst, det kommer bli tråkigt att vänta, men som sagt; jag förstår dem. Och de kommer tillbaka, de vet vi, det snackas redan om världsturné för 20-årsjubileumet nästa år. Vi får se om det blir av, vilket jag hoppas, men jag kommer vänta på dom, det kommer jag. Väntade länge för Berlin, kan vänta ännu längre. Så länge de känner sig peppade och lyckliga kan hela världens PJfans vänta.

Gud vilket smörigt inlägg... Ha.

Tänkte på en sak, nu har jag sett Pearl Jam en gång, Depeche Mode två gånger och Chris Cornell en gång. Mina absoluta favoriter.
De jag fortfarande väntar på och vill se är:
Red Hot Chili Peppers. (Ett måste, har varit RHCPfan sedan jag var elva-tolv and I still love them very, very much.)
Jamiroquai. (Skall vara fantastiskt bra live, vilket även alla videos på youtube visar. Älskar musken.)
Soundgarden. (De har ju annouceat comeback, och även haft ett gig i Americatt, nu hoppas vi även på att Europa får ta del av denna fina reunion!)

Sedan finns det även en massa "mindre" band jag vill se, men dessa tre band är de jag absolut vill, mina tre nästa mål på musikfronten, heh. Och sjävklart vill jag se PJ och DM igen... Puss.

Four Walled World

Hej, tänkte bara säga att det är varmt ute och Temple of the Dog kan nog ha varit det bästa bandet som existerat.

Kärlek

Ja, ni...

Okej, nu har jag lyssnar på "In Full Regalia".
Eller, okej, förlåt, jag ljög. Jag lyssnade på två och en halv låt, sen orkade jag inte mer. Kanske lyssnar mer, får se. Men just nu, nej, helvete heller.
Gick bra tills jag kom till den där "Have you ever heard a song". Så snodd. "Barnatro" nästintill rakt igenom. Kanske meningen, who knows. Någonting säger mig dock att det inte är det. Ark är rätt bra på att sno. Ett exempel är "You, who stole my solitude".

Jag måste dock säga att det jag hört från skivan hittils är waaay bättre än förra. Förra skivan hade ett bra spår, "Prayer for the weekend". Den var väl på förra skivan? Haha, brakoll.se...

Satte på lite Bowie istället. Länge sedan jag lyssnade på den mannens musik. När jag var 13-14 lyssnade jag apmycket på Bowie. Riktigt jäkla bra.

Träffade för övrigt S och A idag, dock ej samtidigt. A's mage blir bara större och större, hon är ju gravid. Vecka 31 nu, tiden går så fort, må jag säga!

Nu skall jag käka nybakade (nybakta? Vad fan säger man?) kanelbullar. Boom-boomeli-boom-boom.
/L.

How are you?

Trycker in "www.theark.nu" för första gången på länge. Riiiktigt länge.
Kollar runt lite på den lite stökiga hemsidan som jag inte riktigt får grepp om.
"Inte riktigt får grepp om". Det är nog så min relation till The Ark är nuförtiden. Jag vet liksom inte riktigt what's up with them.
Det var länge sedan jag lyssnade på dom, har hört en låt från nya skivan, skrattade mest när jag varje dag gick förbi CDtidningarna inne på Pressbyrån på Malmö central. Den känns inte riktigt okej, den där CDtidningen.
Visst, nu kanske skivan är SJUKT bra, vad vet jag? Det kändes dock inte okej för mig att köpa den där CDtidningen. Kanske för andra, dock inte för mig. Vet inte varför, jag hade bara ingen lust att köpa den.
Dock jäkligt bra idé, CDtidningarna (usch, börjar redan bli trött på att skriva det där ordet, ha) lär ha sålt som smör, där de stått på Pressbyrån och visat upp sig.
Och, som sagt, återigen: Det kanske är en sjukt bra skiva, vad vet jag? Jag har ju ändå bara hört ett spår ifrån den.

Läste att de var tvungna att ställa in en spelning pga för fåtal biljetter sålda. Om detta nu stämmer är det ju sjukt tråkigt för bandet, och fansen såklart. Usch stackare. Jag ville se dom på Sofiero slott, dock hoppade min plånbok till när den såg priset. 400 spänn. Visst, tydligen andra artister där med, men... 400 spänn? Nej, tack.

Hoppas dock att de spelar på årets Malmöfestival, hade varit otroligt roligt att se dem igen. Senast jag såg Ark var... 200... 7? Nej, 8 måste det varit. När spelade de senaste på MF? 2008? Isåfall var det då.

Jag trodde Ark skulle WOW:a oss alla med nya plattan. Fan, jag måste nog lyssna på den ändå, för den kanske är fantastisk, ju. Fast tja, jag har inte hört/läst någonstans där folk har hyllat den. Fast å andra sidan har jag inte direkt letat efter några recensioner. Fan vad dålig jag har blivit när det gäller The Ark. Haha. Vad hände?
Jo, de blev ju rätt kassa. Usch, känns hemskt att säga/skriva så när man besatt av dom från 2000 till 2005. Men aah, det är ju sant. Usch, vilket erkännande. De är schyssta och snälla och så och bla bla bla, but when it comes to the music, which is what they do for a living, fan, då måste jag säga att de blivit kassa.

Nej, nu måste jag ta tag i lyssnandet av den nya skivan. Återkommer och berättar om jag grät av lycka eller obehag. Ha.


Black

Alltså........... jag hittade en bootleg från Kindl-Bühne, "Black".
ALLTSÅÅÅÅ.........
Sjukt bra ljud, sjukt bra allt. Håller på att lyssna nu, kommer väl börja böla mot slutet, när publiken tar över...
Alltså, det var det vackraste någonsin. När vi fortsatte sjunga fast musiken tagit slut, och när Eddie började gråta...
Vill bara gråta nu... Alltså, shit, vänner, shitshitshit.
Det är som att vara där igen. Två veckor sedan spelningen idag.

Fyfan vad jag älskar detta band.


Update: Okej... nu är jag där. Vår, publikens sång. Har aldrig haft såhär mycket gåshud. Åh, take me back, please.

Of the girl


I'd rather write a symphony

Egentligen klarar jag inte av att lyssna på Ted Gärdestad. Inte heller Uno Svenningsson/Freda'. Inte Mauro Scocco/Ratata.
Musiken påminner mig alldeles för mycket om min far. Om andra halvan av 90-talet. Den sårbaraste, värsta tiden jag någonsin upplevt, tillsammans med 2007.

Dock kan jag inte låta bli att lyssna på musiken. Den är alldeles för vacker för att stoppas undan i ett minnenas hörn. Framförallt den förstnämnda artisten. Ted har varit med mig redan innan jag föddes. Ted var/är min fars absoluta favoritmusiker. Sedan genombrottet till idag. De var jämngamla, far bara några dagar äldre än Ted. De är lika på många sätt, framförallt utseendemässigt. Jobbigt lika.

Ni kanske tycker jag är fjöntig eller något i den stilen. Kanske jag är, kanske "överdriven". Varje gång jag lyssnar på Ted dras ett gammalt sår i magen upp och blöder lika häftigt som deet gjorde för femton år sedan.
Dock kan jag, återigen, inte låta bli att fortsätta lyssna. Den fantastiska musik, jag kan inte låta den försvinna från mig för att den påminner mig om jobbiga tider tidigare i livet. Jag lyssnar på vad fasen jag vill, så länge det inte förstör mig lyssnar jag på musiken. Den förstör mig inte, snarare gör den mig starkare.

Tack Uno, tack Mauro, men framförallt tack Ted.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0