Come Back
Pearl Jam.
Egentligen behöver jag inte säga/skriva mycket mer än så.
"Come Back".
Kanske deras vackraste låt.
Kan bero på den smärta, den kärlek, den sorg, den saknad - den känslomässigt kraftiga version Eddie och hans vänner levererade för cirka fyra veckor sedan i Berlin. Eddie hade precis gråtit sig igenom ett "Tack" till oss 18.000 vänner som nyss fortsatt sjunga efter att musiken till "Black" tagit slut.
Jag kan utan att tveka säga att de minutrarna efter "Black", när vi alla sjöng som en enda röst, var det mäktigaste och det vackraste jag någonsin varit med om. Minns att jag tittade på min lillebror som mimade "Oh my God" och tittade sig åter omkring och I swear, jag kunde nästan se hur håret på hans armar reste sig.
Jag vände mig om, tittade på den fagra man jag träffat på spelningen som stod brevid mig, hans breda leende värmde mig och tillsammans fortsatte vi att nynna med de 17.998 andra på Kindl-Bühne.
Eddie kunde knappt få ur sig orden, han var tvungen att ta ett par steg bort från micken ett par gånger och vi kunde höra hur rösten bröts utav tårar. Stone (gitarrist) gick fram och tröstade sin vän.
Efter ett oerhört känslomässigt tal började de första ackorden på "Come Back" spelas till publikens jubel. Vilken låt.
Vi trodde på "Love Boat Captain" (med "Lost nine friends we'll never know two years ago today" utbytt till "ten"), men "Come Back" gjorde oss absolut inte ledsna eller besvikna. Den är minst lika vacker.
Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att den kvällen i Berlin var den absolut vackraste kvällen jag hittils upplevt. Den stämning som rådde, inte bara just då under "Black" och "Come Back", utan hela dagen, innan, under och efter spelningen - det är en stämning och en känsla som jag kommer att kunna leva på så, så, så otroligt länge.
Bara jag tänker tillbaka gråter jag. Då minnena väcker känslor och känslorna väcker ännu mer minnen som väcker de mest fantastiska känslor kan jag inget annat än gråta. För det var så otroligt vackert. Det var så otroligt jäkla vackert. Det kommer bli mer stunder med Pearl Jam live, men helt ärligt vet jag inte riktigt om det kommer "toppa" det jag upplevde i Berlin. Pearl Jam är kända för att alltid, alltid, alltid leverera, men grejen med Berlin var att det inte enbart var Pearl Jam som levererade, utan även vi i publiken. Jag har läst publiken i Berlin var bland de bästa i "PJ-livehistoria". Även fast min historia med Pearl Jam enbart sträcker sig till en spelning är jag nog ändå beredd att instämma till 100%.
Detta blev mycket längre än vad jag hade tänkt när jag började skriva, men ja... Let the feelings out, friends.
Love
Egentligen behöver jag inte säga/skriva mycket mer än så.
"Come Back".
Kanske deras vackraste låt.
Kan bero på den smärta, den kärlek, den sorg, den saknad - den känslomässigt kraftiga version Eddie och hans vänner levererade för cirka fyra veckor sedan i Berlin. Eddie hade precis gråtit sig igenom ett "Tack" till oss 18.000 vänner som nyss fortsatt sjunga efter att musiken till "Black" tagit slut.
Jag kan utan att tveka säga att de minutrarna efter "Black", när vi alla sjöng som en enda röst, var det mäktigaste och det vackraste jag någonsin varit med om. Minns att jag tittade på min lillebror som mimade "Oh my God" och tittade sig åter omkring och I swear, jag kunde nästan se hur håret på hans armar reste sig.
Jag vände mig om, tittade på den fagra man jag träffat på spelningen som stod brevid mig, hans breda leende värmde mig och tillsammans fortsatte vi att nynna med de 17.998 andra på Kindl-Bühne.
Eddie kunde knappt få ur sig orden, han var tvungen att ta ett par steg bort från micken ett par gånger och vi kunde höra hur rösten bröts utav tårar. Stone (gitarrist) gick fram och tröstade sin vän.
Efter ett oerhört känslomässigt tal började de första ackorden på "Come Back" spelas till publikens jubel. Vilken låt.
Vi trodde på "Love Boat Captain" (med "Lost nine friends we'll never know two years ago today" utbytt till "ten"), men "Come Back" gjorde oss absolut inte ledsna eller besvikna. Den är minst lika vacker.
Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att den kvällen i Berlin var den absolut vackraste kvällen jag hittils upplevt. Den stämning som rådde, inte bara just då under "Black" och "Come Back", utan hela dagen, innan, under och efter spelningen - det är en stämning och en känsla som jag kommer att kunna leva på så, så, så otroligt länge.
Bara jag tänker tillbaka gråter jag. Då minnena väcker känslor och känslorna väcker ännu mer minnen som väcker de mest fantastiska känslor kan jag inget annat än gråta. För det var så otroligt vackert. Det var så otroligt jäkla vackert. Det kommer bli mer stunder med Pearl Jam live, men helt ärligt vet jag inte riktigt om det kommer "toppa" det jag upplevde i Berlin. Pearl Jam är kända för att alltid, alltid, alltid leverera, men grejen med Berlin var att det inte enbart var Pearl Jam som levererade, utan även vi i publiken. Jag har läst publiken i Berlin var bland de bästa i "PJ-livehistoria". Även fast min historia med Pearl Jam enbart sträcker sig till en spelning är jag nog ändå beredd att instämma till 100%.
Detta blev mycket längre än vad jag hade tänkt när jag började skriva, men ja... Let the feelings out, friends.
Love
Kommentarer
Trackback
