Den bästa kvällen någonsin, den bästa kvällen någonsin.
Okej, jag vet inte var eller hur jag skall börja.
Gårdagen var helt klart en utav de bästa kvällarna hittils i mitt liv.
Vi kom till Arenan (efter en massa Skånetrafikmög) vid sex, mycket folk var på plats, dock inte så många som jag trodde det skulle vara. Vid halv sju släppte de in oss från den fruktansvärda kylan.
Hängde in våra saker och tog en öl i baren.
Sedan gick vi in till själva spelområdet.
H-e-r-r-e-g-u-d. Så jäkla mäktigt! Jag har aldrig varit på en arenaspelning (CC spelade på Annexet), och måste säga att fyfan vad mäktigt det var att skåda ut över hela.
Vi tog plats långt fram, scenen var byggd som så att på Martin's sida (vänstra) var det bara scen-dike-publik, vid den högra sidan av scenen gick den klassiska catwalken ut i publiken.
Vi stod vid catwalkens slut, andra raden längst fram.
Best decision e-v-e-r (läs vidare för att förstå why, om ni inte redan get it).
Nitzer Ebb började spela kring tjugo-kvart i åtta. Hm, vad skall man säga?
Introna till varenda låt var AMAZING tungsynth och härligt, dock förstördes det när de dryga trummisarna började spela, samt att sångaren hade så Jäkla töntigt tillgjord röst. Inte OK.
Så det var något av en pina att stå där i närmare en timme och lyssna på denna monotona musik.
Så gick fixargubbarna ut på scenen och började fixa. Sedan blev det tomt på scenen.
Och så plötsligt släcks de stora lamporna ner, det enda man ser är den mäktiga bakgrunden med 3D-kulan, samt lite ljus och rök.
"In Chains" drar igång. Redan här insåg man att en magisk kväll hade startat, publiken var underbar!
Jag vet inte hur skall fortsätta skriva. Vad jag ska skriva, vilka ord jag skall använda mig utav för att ens i närheten kunna beskriva hur jag kände de närmsta två timmarna.
Jag kan säga som så att jag och Amanda reagerade helt olika: Amanda grät under i princip hela spelningen, jag stod mest chockad, blandat med skrikande och dansande, så mycket att folk omkring mig började glo. Töntar. Ni vet att det är Depeche Mode vi ser framför oss??!
Martins solon inkluderade: "Home", otroligt fantastisk version. Amanda sade att det var samma version som på Arvika, jag minns inte, då tusen och åter tusen känslor befann sig inom mig under låten på Arvika. Men det var vackert, o så vackert.
"Insight". Amandas låt, om man säger så. Fantastisk. Vi höll varandra i händerna och sjöng oss hesa. Stämningen i publiken var magisk. Otroligt magisk. Och Martins röst... Jag säger bara som så, visst, Martins röst är fantastisk på skiva och på live-DVDerna, men live........ Det finns inte ord, den mannen... Den mannen!
"One Caress". FY HELVETE! Miljontals känslor for omkring mig, men framförallt: MINNEN. Den här låten och hela "Songs of Faith and Devotion" är berättelsen om min uppväxt och den skiva där jag verkligen insåg att DM var något utöver det vanliga. Självklart inte då den släpptes, då jag på tok för ung (dock mitt i krisen), men inte mycket senare, någon gång uppe i Timrå, kanske 98... Ja, lång historia som jag kan ta en annan gång.... (Det enda jag kan säga/skriva är; TACK, farbror! Tack!)
Okej, nu till vad jag skrev för några stycken sedan; varför våra platser var de bästa ever.
Okej, hur fan skall jag skriva det här....
Catwalk = Svettig och (ja, jag måste säga/skriva det) sexig Dave Gahan under bland annat, och framförallt, "World in my eyes". "Nothing more than you can touch now..."-skrevet. Ja, precis. Vi upplevde det. Tre meter framför oss. Och så blickade han ut över publiken, med den där naughtyblicken som bara han kan ge, den där blicken som gör att trots hans ålder på 47, gör honom till en av sexigaste som finns. Wow.
Men det mest underbara, det mest... Allting. Jag minns inte under vilken låt det var, men vet ni vad...
....
....
....
MR. MARTIN L. GORE GICK UT PÅ CATWALKEN, LÄNGST FUCKING FRAM!
Tre meter framför mig stod mannen som är anledningen till att jag stod där tre meter framför honom. Anledningen till jag existerar och klarat av allting. Anledningen till att jag klarade av perioden 95-06.
Det var Så. Otroligt. Overkligt. Lilla Martin (ja, och verkligen Lilla, vilken liten plutt han är, haha). Där stod ängeln och blickade ut över publiken och log sitt vackra leende.
Den stunden var första gången som jag faktiskt trodde att jag skulle svimma, inte på grund av tryck, utan på grund utav chock, overklighetskänsla. Jag trodde inte det var sant.
Mina vänner, jag kan säga att ovanstående händelse är det vackraste och mest underbara jag har varit med om, någonsin. Och det kommer, precis som jag sade till Amanda efteråt, ta Väldigt lång tid innan något annat kan klå den känslan och det fantastiska faktum att jag har stått tre meter från Martin Gore. Lång tid. Om ens någonsin.
Två saker till:
Under "Policy of Truth", förändras bakgrunden till en video med en massa färgglada flygande ballonger bakom en vit bakgrund. Vet ni vad en i publiken hade gjort? Han hade köpt en megapåse ballonger som han delade ut till folk (även Amanda och mig), som vi blåste upp och slängde iväg. Ballongerna flög omkring under hela låten, och det var så otroligt vackert och magiskt! Änglarna verkade också uppskatta det, för man såg hur de sken upp. Magiskt.
Jag vet inte om det var på grund av ballongerna, men när de startade "Policy...", tänkte jag helt plötsligt "Men vänta, sjöng inte Dave samma mening precis?".
Och visst, helt plötsligt slutade bandet spela. Först tänkte jag, "Fan, de blev säkert förbannade över våra ballonger", men sedan hörde man Dave säga något i stil med "Okey, haha, that went wrong, let's take it again, boys", och så började de spela igen.
HAHAH! Åh, nuttisar. Så jävla underbara.
Åh.............. Jag kan skriva HUR mycket som helst om spelningen och om hur fullkomligt fantastisk den var, wow... Men ja, det är som sagt för mycket ord och tankar och upplevelser och känslar att det helt enkelt inte går.
Men fy fan vad underbart det var, nog det mesta underbara jag har varit med om.
Jag kan inte förstå att jag har sett dom från så nära avstånd, det känns helt overkligt. Framförallt att jag har sett lilla Martin så nära. Ni måste förstå, att se honom från det avstånd han var på på Arvika var en grej (då var han också jävligt nära, vi stod ändå längst fram), men här var det verkligen bara tre meter (om ens det, nu när jag tänker på det...), rakt framför en. Alltså... Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det.
Mina vänner, jag har upplevt den bästa kvällen i mitt liv.
Jag är trött, sjuk, stel i hela kroppen, från topp till tå.
Men det var värt det, jag hade kunnat genomgå samma sak tusen gånger om.
Jag älskar er Depeche, över allt annat, tack för den mäktigaste kvällen någonsin.
Så otroligt, otroligt vackert.
Love,
Liv.
Gårdagen var helt klart en utav de bästa kvällarna hittils i mitt liv.
Vi kom till Arenan (efter en massa Skånetrafikmög) vid sex, mycket folk var på plats, dock inte så många som jag trodde det skulle vara. Vid halv sju släppte de in oss från den fruktansvärda kylan.
Hängde in våra saker och tog en öl i baren.
Sedan gick vi in till själva spelområdet.
H-e-r-r-e-g-u-d. Så jäkla mäktigt! Jag har aldrig varit på en arenaspelning (CC spelade på Annexet), och måste säga att fyfan vad mäktigt det var att skåda ut över hela.
Vi tog plats långt fram, scenen var byggd som så att på Martin's sida (vänstra) var det bara scen-dike-publik, vid den högra sidan av scenen gick den klassiska catwalken ut i publiken.
Vi stod vid catwalkens slut, andra raden längst fram.
Best decision e-v-e-r (läs vidare för att förstå why, om ni inte redan get it).
Nitzer Ebb började spela kring tjugo-kvart i åtta. Hm, vad skall man säga?
Introna till varenda låt var AMAZING tungsynth och härligt, dock förstördes det när de dryga trummisarna började spela, samt att sångaren hade så Jäkla töntigt tillgjord röst. Inte OK.
Så det var något av en pina att stå där i närmare en timme och lyssna på denna monotona musik.
Så gick fixargubbarna ut på scenen och började fixa. Sedan blev det tomt på scenen.
Och så plötsligt släcks de stora lamporna ner, det enda man ser är den mäktiga bakgrunden med 3D-kulan, samt lite ljus och rök.
"In Chains" drar igång. Redan här insåg man att en magisk kväll hade startat, publiken var underbar!
Jag vet inte hur skall fortsätta skriva. Vad jag ska skriva, vilka ord jag skall använda mig utav för att ens i närheten kunna beskriva hur jag kände de närmsta två timmarna.
Jag kan säga som så att jag och Amanda reagerade helt olika: Amanda grät under i princip hela spelningen, jag stod mest chockad, blandat med skrikande och dansande, så mycket att folk omkring mig började glo. Töntar. Ni vet att det är Depeche Mode vi ser framför oss??!
Martins solon inkluderade: "Home", otroligt fantastisk version. Amanda sade att det var samma version som på Arvika, jag minns inte, då tusen och åter tusen känslor befann sig inom mig under låten på Arvika. Men det var vackert, o så vackert.
"Insight". Amandas låt, om man säger så. Fantastisk. Vi höll varandra i händerna och sjöng oss hesa. Stämningen i publiken var magisk. Otroligt magisk. Och Martins röst... Jag säger bara som så, visst, Martins röst är fantastisk på skiva och på live-DVDerna, men live........ Det finns inte ord, den mannen... Den mannen!
"One Caress". FY HELVETE! Miljontals känslor for omkring mig, men framförallt: MINNEN. Den här låten och hela "Songs of Faith and Devotion" är berättelsen om min uppväxt och den skiva där jag verkligen insåg att DM var något utöver det vanliga. Självklart inte då den släpptes, då jag på tok för ung (dock mitt i krisen), men inte mycket senare, någon gång uppe i Timrå, kanske 98... Ja, lång historia som jag kan ta en annan gång.... (Det enda jag kan säga/skriva är; TACK, farbror! Tack!)
Okej, nu till vad jag skrev för några stycken sedan; varför våra platser var de bästa ever.
Okej, hur fan skall jag skriva det här....
Catwalk = Svettig och (ja, jag måste säga/skriva det) sexig Dave Gahan under bland annat, och framförallt, "World in my eyes". "Nothing more than you can touch now..."-skrevet. Ja, precis. Vi upplevde det. Tre meter framför oss. Och så blickade han ut över publiken, med den där naughtyblicken som bara han kan ge, den där blicken som gör att trots hans ålder på 47, gör honom till en av sexigaste som finns. Wow.
Men det mest underbara, det mest... Allting. Jag minns inte under vilken låt det var, men vet ni vad...
....
....
....
MR. MARTIN L. GORE GICK UT PÅ CATWALKEN, LÄNGST FUCKING FRAM!
Tre meter framför mig stod mannen som är anledningen till att jag stod där tre meter framför honom. Anledningen till jag existerar och klarat av allting. Anledningen till att jag klarade av perioden 95-06.
Det var Så. Otroligt. Overkligt. Lilla Martin (ja, och verkligen Lilla, vilken liten plutt han är, haha). Där stod ängeln och blickade ut över publiken och log sitt vackra leende.
Den stunden var första gången som jag faktiskt trodde att jag skulle svimma, inte på grund av tryck, utan på grund utav chock, overklighetskänsla. Jag trodde inte det var sant.
Mina vänner, jag kan säga att ovanstående händelse är det vackraste och mest underbara jag har varit med om, någonsin. Och det kommer, precis som jag sade till Amanda efteråt, ta Väldigt lång tid innan något annat kan klå den känslan och det fantastiska faktum att jag har stått tre meter från Martin Gore. Lång tid. Om ens någonsin.
Två saker till:
Under "Policy of Truth", förändras bakgrunden till en video med en massa färgglada flygande ballonger bakom en vit bakgrund. Vet ni vad en i publiken hade gjort? Han hade köpt en megapåse ballonger som han delade ut till folk (även Amanda och mig), som vi blåste upp och slängde iväg. Ballongerna flög omkring under hela låten, och det var så otroligt vackert och magiskt! Änglarna verkade också uppskatta det, för man såg hur de sken upp. Magiskt.
Jag vet inte om det var på grund av ballongerna, men när de startade "Policy...", tänkte jag helt plötsligt "Men vänta, sjöng inte Dave samma mening precis?".
Och visst, helt plötsligt slutade bandet spela. Först tänkte jag, "Fan, de blev säkert förbannade över våra ballonger", men sedan hörde man Dave säga något i stil med "Okey, haha, that went wrong, let's take it again, boys", och så började de spela igen.
HAHAH! Åh, nuttisar. Så jävla underbara.
Åh.............. Jag kan skriva HUR mycket som helst om spelningen och om hur fullkomligt fantastisk den var, wow... Men ja, det är som sagt för mycket ord och tankar och upplevelser och känslar att det helt enkelt inte går.
Men fy fan vad underbart det var, nog det mesta underbara jag har varit med om.
Jag kan inte förstå att jag har sett dom från så nära avstånd, det känns helt overkligt. Framförallt att jag har sett lilla Martin så nära. Ni måste förstå, att se honom från det avstånd han var på på Arvika var en grej (då var han också jävligt nära, vi stod ändå längst fram), men här var det verkligen bara tre meter (om ens det, nu när jag tänker på det...), rakt framför en. Alltså... Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det.
Mina vänner, jag har upplevt den bästa kvällen i mitt liv.
Jag är trött, sjuk, stel i hela kroppen, från topp till tå.
Men det var värt det, jag hade kunnat genomgå samma sak tusen gånger om.
Jag älskar er Depeche, över allt annat, tack för den mäktigaste kvällen någonsin.
Så otroligt, otroligt vackert.
Love,
Liv.
Kommentarer
Trackback
