30062010
Egentligen borde jag sitta och vara orolig över morgondagens tentaresultatet (which is going to be a failure, I just know it, but it's just to do it again and do it right, you know), men jag kan inte annat än sitta och vara skitnervös inför det som sker om 153 dagar. Jag skall se Pearl Jam.
Okej, jag måste förklara.
Depeche Mode är min upptväxt, min grund. Grunden till att jag överhuvudtaget fungerar.
Pearl Jam dök inte upp förrens för ett par år sedan (mitt i all Soundgarden-dimma), ett band som jag fram tills dess ansett vara lite för "lugnt" för mig, lite för "tråkigt".
Ha - tråkigt my ass. Pearl Jam levererar tusentals känslor, "lugna" som "olugna". Vad som än definierar de begreppen.
Om Depeche Mode än min grund, duken mitt liv sattes upp på, togs upp från det hemska, är Pearl Jam det som skapats på duken. Mitt nya jag, fortfarande format utifrån mina erfarenheter, min grund (DM), men samtidigt mina nyare erfarenheter, vad som kommit ut från allt nytt jag lärt mig.
Det är svårt att förklara redan från början, och här sitter jag och försöker jämföra det hela med målning.
Hm...
153 dagar kvar iallafall. Jag måste säga/skriva att jag är jävligt nervös, redan så här långt i förväg.
Nervös, men o vad jag ser fram emot det, det kommer bli vackert. Min lillebror kommer säkerligen skämmas över mig, då jag ena stunden kommer att gråta mer än jag någonsin gjort, å andra stunden skrika, hoppa, dansa, sjunga mig hesare än hesast.
Men han förstår, det vet jag att han gör. Bästa lillebror, som är på god väg att bli PJ-frälst (Yey!).
Det är helt enkelt bara något speciellt med Pearl Jam... Jag vettefan vad det är, det är nog kombinationen mellan Eddie Vedders fantastiska röst, melodierna, texterna, alla känslor...
Precis som Depeche Mode är musiken fruktansvärt känslig, man kan verkligen känna de känslor som Ed kände när han skrev verken...
Återigen, svårt att förklara. Det är bara något speciellt med det hela.
Så, 153 dagar kvar. 10-årsdagen sedan Roskilde, vilket kommer göra spelningen extra känslomässig, är rätt säker på att det är en väldigt speciell kväll i Berlin vi har att se fram emot...
Åh.
153 dagar.
Okej, jag måste förklara.
Depeche Mode är min upptväxt, min grund. Grunden till att jag överhuvudtaget fungerar.
Pearl Jam dök inte upp förrens för ett par år sedan (mitt i all Soundgarden-dimma), ett band som jag fram tills dess ansett vara lite för "lugnt" för mig, lite för "tråkigt".
Ha - tråkigt my ass. Pearl Jam levererar tusentals känslor, "lugna" som "olugna". Vad som än definierar de begreppen.
Om Depeche Mode än min grund, duken mitt liv sattes upp på, togs upp från det hemska, är Pearl Jam det som skapats på duken. Mitt nya jag, fortfarande format utifrån mina erfarenheter, min grund (DM), men samtidigt mina nyare erfarenheter, vad som kommit ut från allt nytt jag lärt mig.
Det är svårt att förklara redan från början, och här sitter jag och försöker jämföra det hela med målning.
Hm...
153 dagar kvar iallafall. Jag måste säga/skriva att jag är jävligt nervös, redan så här långt i förväg.
Nervös, men o vad jag ser fram emot det, det kommer bli vackert. Min lillebror kommer säkerligen skämmas över mig, då jag ena stunden kommer att gråta mer än jag någonsin gjort, å andra stunden skrika, hoppa, dansa, sjunga mig hesare än hesast.
Men han förstår, det vet jag att han gör. Bästa lillebror, som är på god väg att bli PJ-frälst (Yey!).
Det är helt enkelt bara något speciellt med Pearl Jam... Jag vettefan vad det är, det är nog kombinationen mellan Eddie Vedders fantastiska röst, melodierna, texterna, alla känslor...
Precis som Depeche Mode är musiken fruktansvärt känslig, man kan verkligen känna de känslor som Ed kände när han skrev verken...
Återigen, svårt att förklara. Det är bara något speciellt med det hela.
Så, 153 dagar kvar. 10-årsdagen sedan Roskilde, vilket kommer göra spelningen extra känslomässig, är rätt säker på att det är en väldigt speciell kväll i Berlin vi har att se fram emot...
Åh.
153 dagar.
Kommentarer
Trackback
