Pearl Jam
Om 20 dagar är det ett halvår sedan jag såg Pearl Jam. Herregud vad sjukt det känns.
Pirrar till i magen. Fina, fina Pearl Jam. Hade jag funnit orden hade jag berättat för er hur mycket de betyder för mig.
För några veckor sedan "firade" vi 3 år. November (oktober?) 2007. Tre år, kanske de värsta tre åren i mitt liv, eller rättare sagt: 2007/2008. Vilka jävla helvetesår. But there they were, dessa fantastiska människor.
O, så jag minns det. Jobbade natt och höll mig vaken med hjälp av musik på youtube. Kollade vant runt på Soundgarden-videos och plötsligt dök det upp en video från Pearl Jam's MTV Unplugged i rutan där de rekommenderade videorna står. Klickade och föll pladask in love (bra svengelska där).
Sedan den stunden, sedan den där videon spelades upp framför mig, har Pearl Jam varit mina absoluta favoriter.
Min källa för styrka, lycka, mod, tårar, kärlek, alla känslor där finns. Tro mig.
Citerar en användare på youtube:
"When I was happy in love I listened to them. When I was sad and down I listened to them. They made sense. Gave me energy and their music meant something. It still does for that matter."
True words, true words... Jag vet egentligen inte vad det är, jag har faktiskt ingen aning. Det enda jag vet är att jag älskar dem så otroligt, otroligt mycket. De fanns där när literally ingen annan gjorde. När jag befann mig i en stor grop av ångest, rädsla och panik. De lyfte upp mig och lyfte upp mig så jävla ordentligt.
Att få chansen att se dem........ När jag insåg, när jag verkligen Insåg att JAG skulle få chansen att se dem... Jag kan inte beskriva, jag verkligen inte det... Det var som om någon drog ett jävligt trogivande skämt, lyckades få mig lyckligare än lyckligast bara för att sedan berätta att allt var falskt, att jag blivit lurad.
Grejen var bara den att jag inte alls hade blivit lurad. Jag Skulle faktiskt se dem. JAG skulle åka till Berlin och se Pearl Jam. Där stod jag med mina biljetter i handen och kände tårarna rinna ner för mina kinder. Herregud vad jag var lycklig då, jag kommer aldrig glömma den stunden. Stunden då allt bara släppte.
Berlin var så otroligt vackert. Vilken stad! Wuhlheide, vackraste området. Att stå där mitt bland alla fantastiska människor, 18 000 för att vara exakt, var helt otroligt. Ni skulle ha varit där. Vare sig ni gillar bandet eller ej, fattar ni vilken mäktig känsla det är att se så många glada, lyckliga, tårfyllda ansikte? Alla var där för samma anledning, alla var fyllda av lycka och kärlek och tacksamhet. En enda stor känslobubbla.
Den hittils absolut bästa kvällen i mitt liv.
Jag har allt att tacka Pearl Jam för, eller åtminstone de senaste tre åren. Och, som sagt, vilka tre år det har varit... Att gå från den jag var som 19-åring till den jag är idag, 22 år gammal... Det kanske inte är många år på pappret, men tro mig, det är många år, för mig är det många år och en STOR förändring, på ett positivt sätt.
Och allting, allting har jag Pearl Jam att tacka för. Jag älskar er. Hur patetiskt det än må låta och hur töntig jag än må låta för alla er andra,.... hade ni varit mig, jag, the person som skriver detta, hade ni förstått, herregud vad ni hade förstått.
Pearl Jam; thank you.
Pirrar till i magen. Fina, fina Pearl Jam. Hade jag funnit orden hade jag berättat för er hur mycket de betyder för mig.
För några veckor sedan "firade" vi 3 år. November (oktober?) 2007. Tre år, kanske de värsta tre åren i mitt liv, eller rättare sagt: 2007/2008. Vilka jävla helvetesår. But there they were, dessa fantastiska människor.
O, så jag minns det. Jobbade natt och höll mig vaken med hjälp av musik på youtube. Kollade vant runt på Soundgarden-videos och plötsligt dök det upp en video från Pearl Jam's MTV Unplugged i rutan där de rekommenderade videorna står. Klickade och föll pladask in love (bra svengelska där).
Sedan den stunden, sedan den där videon spelades upp framför mig, har Pearl Jam varit mina absoluta favoriter.
Min källa för styrka, lycka, mod, tårar, kärlek, alla känslor där finns. Tro mig.
Citerar en användare på youtube:
"When I was happy in love I listened to them. When I was sad and down I listened to them. They made sense. Gave me energy and their music meant something. It still does for that matter."
True words, true words... Jag vet egentligen inte vad det är, jag har faktiskt ingen aning. Det enda jag vet är att jag älskar dem så otroligt, otroligt mycket. De fanns där när literally ingen annan gjorde. När jag befann mig i en stor grop av ångest, rädsla och panik. De lyfte upp mig och lyfte upp mig så jävla ordentligt.
Att få chansen att se dem........ När jag insåg, när jag verkligen Insåg att JAG skulle få chansen att se dem... Jag kan inte beskriva, jag verkligen inte det... Det var som om någon drog ett jävligt trogivande skämt, lyckades få mig lyckligare än lyckligast bara för att sedan berätta att allt var falskt, att jag blivit lurad.
Grejen var bara den att jag inte alls hade blivit lurad. Jag Skulle faktiskt se dem. JAG skulle åka till Berlin och se Pearl Jam. Där stod jag med mina biljetter i handen och kände tårarna rinna ner för mina kinder. Herregud vad jag var lycklig då, jag kommer aldrig glömma den stunden. Stunden då allt bara släppte.
Berlin var så otroligt vackert. Vilken stad! Wuhlheide, vackraste området. Att stå där mitt bland alla fantastiska människor, 18 000 för att vara exakt, var helt otroligt. Ni skulle ha varit där. Vare sig ni gillar bandet eller ej, fattar ni vilken mäktig känsla det är att se så många glada, lyckliga, tårfyllda ansikte? Alla var där för samma anledning, alla var fyllda av lycka och kärlek och tacksamhet. En enda stor känslobubbla.
Den hittils absolut bästa kvällen i mitt liv.
Jag har allt att tacka Pearl Jam för, eller åtminstone de senaste tre åren. Och, som sagt, vilka tre år det har varit... Att gå från den jag var som 19-åring till den jag är idag, 22 år gammal... Det kanske inte är många år på pappret, men tro mig, det är många år, för mig är det många år och en STOR förändring, på ett positivt sätt.
Och allting, allting har jag Pearl Jam att tacka för. Jag älskar er. Hur patetiskt det än må låta och hur töntig jag än må låta för alla er andra,.... hade ni varit mig, jag, the person som skriver detta, hade ni förstått, herregud vad ni hade förstått.
Pearl Jam; thank you.
Kommentarer
Trackback
