The Voice

Alltså, mr. Martin L Gore. Herre min... Den mannen...
Depeche Mode överhuvudtaget. Inte direkt någon nyhet, men herregud vilket starkt, fantastiskt, mäktigt, underbart band.
Åh.

I miss them. Saknar att stå där framme vid Vintergatan, trots all skit, och kissa på mig av nervositet när bandet gick upp på scenen.
Saknar att stå där framme i Malmö Arena och kasta ballonger under "Policy of Truth", gråta, skratta, vara där tillsammans med världens finaste människor.

Men framförallt:

Saknar att ha Martin L Gore två meter framför sig, leendes, täckt av glitter. Lilla Martin. Jag kan verkligen inte fatta det, att jag stod så nära min hjälte. Alltså, det går inte ens att beskriva. Det låter bara patetiskt. Men det var så otroligt ofattbart, jag kunde knappt förstå det, att liksom Martin stod framför mig. Att se honom, och Dave med för den delen, så nära... Åh, mäktigaste känslan jag någonsin känt.

Puss, puss, puss och puss gånger femtio miljarder.

:*


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0