Musikstund

Okej. Jag har i den här bloggen lite då och då (läs ofta) radat upp låtar som jag ansett vara "världens bästa". Inte så mycket av "världens bästa", när var och varannan låt är det, huh?
Men alltså, hm, hur skall jag förklara det? Musiken och jag... Vi är liksom ett par. There, I've said it.
Utan musiken hade jag varit noll komma noll noll. Nada. Så många stunder man inte hade klarat av, så många...

Min första musikaliska idol (förutom Gärdestad och Freda, som jag älskade tack vare att min far alltid älskat dom) var Bryan Adams. Lite otippat, va? Antar att var för att jag tyckte han var söt eller något, men musiken är väldigt vacker.
Sedan kom Depeche Mode in i mitt liv, som alla vet. Var kring åtta, nio när jag började lyssna på dom. Inte megamycket, men ändå. De satte ett spår hos mig väldigt tidigt, vilket jag är glad över.
När jag var 11 (skulle fylla 12) började jag lyssna på The Ark, som också alla vet. Jag älskade dem över allt annat.
När jag började gymnasiet lyssnade jag i princip enbart på Stefan Sundström, en musiker jag har stor respekt för och är en av de skönaste snubbarna jag någonsin träffat.
I andra ring kom då grungen i mitt liv, den hade satt lite spår här och var under min uppväxt (läs: MTV 24/7 under perioden 95-97). Soundgarden. Soundgarden var mitt allt, och är fortfarande mitt absoluta favoritband, musikaliskt kan i-n-g-e-t band mäta sig med Soundgarden, om ni frågar mig.

Sedan andra ring, alltså sedan jag var 16-17, har grungen spelat en otroligt, otroligt stor roll i mitt liv, både musikaliskt och allt annat. Jag har förändrats, förbättrats, försämrats, upp och ned, in och ut. Jag har varit överallt, uppe i det blå och nere i de mörkaste gränderna. Allt tack vare grungen.
Grunge har ju alltid setts som depressiv musik. Självklart är det det, men hur skall jag förklara det... Om ni frågar mig var sena 80-talet/tidiga 90-talet den viktigaste och mest geniala musikaliska eran i vår tid sedan 60-talets våg och back in the classic days.
Trots denna depressiva känsla, är musiken ändå, om man verkligen går in på djupet, gräver runt, läser mellan de musikaliska rader, så otroligt... vackert. Sårbarhet, känsla, kraft, och självklart hårt.
Detta kan låta som bara en massa meningslöst ordbajsande, men ni skall veta att det är svårt för mig att förklara.

Så många mörka nätter det enda som räddat och hjälpt en har varit CC's kraftiga pipa, Eddie Vedder's mörka toner, Layne Stanley's explosiva röst... Den känslan de förmedlar, både genom sina röster och musiken... Den har hjälpt så otroligt, otroligt mycket.

Speciellt CC. Som ni redan vet. Jag hade inte klarat av år 2007 om det inte hade varit för den lilla mannen.
Tänk, att mitt emellan operationer, panikångestar, familjeproblem, kunna åka upp till huvudstaden och kunna se mannen som levererade 90-talets mest tunga, kraftfulla och känslosammaste melodier.
Det var stort.

Hela min poäng med detta inlägg var egentligen att ge er lite låttips. Inte för att jag tror att ni behöver några, alla har vi vår favoritmusik, de där melodierna som hjälper en lite extra mycket under de där jobbiga perioderna.
Men här kommer iallafall några låtar som jag tror att ni hade gillat, trots att ni kanske inte alls gillar musikstilen.

Första låten är Alice in Chains' "Rooster". Jag har aldrig riktigt lyssnat på den här låten, men för ett tag sedan satte jag mig och lyssnade på deras MTV Unplugged för första gången på länge, och när jag hörde "Rooster", påmindes jag om vilket jäkla kraft låten har. Helt otroligt. Dock får ni studioversionen av denna, lite hårdare, men fortfarande så otroligt amazing... För mig är detta nog AiC's bästa låt.



Nästa låt är, kanske inte så överraskande, en Soundgardenlåt. "Head Down". Lite senare Soundgarden, inte lika tungt, men mer åt grunge-stuket. Om jag själv får säga det, så var Soundgarden inte något grungeband, snarare något mittemellan grunge och metal. Fast just den här låten och hela plattan är mer grunge än de tidigare. Av många anses detta vara en utav de viktigaste plattorna under 90-talets grungeera. Jag kan inget annat än hålla med, från grungesynkvinkeln så att säga.



Pearl Jam har jag rätt svårt att sätta fingret på kring vilket "fack" de passar i. Tidiga Pearl Jam är definitivt grunge, men de senaste åren har de mer gått åt det "all american rockband". Okej, det där lät som om de är sjukt mainstream och kassa, inte så jag menar, men musiken har blivit mer "lätt". De tyngre, djupare melodierna som de åstadkom under det tidiga 90-talet finns inte riktigt där längre, men de är fortfarande fruktansvärt underbara...
Här har ni "Yellow Ledbetter". En av de vackraste låtarna there is and probably ever will be. Lyssna bara på Vedder's röst... Incredible.




Hoppas ni tyckte att detta var iallafall lite intressant att läsa. Jag vet att jag alltid tjatar om min "fantastiska" musiksmak, men ja som jag skrev tidigare, musiken har haft och har en väldigt betydande roll i mitt liv.
För, vad vore vi egentligen utan musiken?

Ta hand om er, babes.
Puss.
/Liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0