MÄNNISKOR SOM FÅR MIG ATT FORTSÄTTA - DEL 2 - MARTIN GORE

"Somebody"
"Goodnight lovers"
"Barrel of a Gun"
"Freelove"
"Useless"
"World in my eyes"
"Walking in my shoes"
"Blur dress"

Ja, listan kan göras lång. Väldigt lång. Kanske inte hand i hand, men gåendes bredvid Nick Cave längst fram i ledet av de bästa låtskrivarna, någonsin, går Martin Gore, stolt och rak i ryggen.

Min historia med Martin och Depeche Mode är en lång en, som jag redan tagit upp i den här bloggen tidigare, både för länge sedan och lite grann för bara några dagar sedan.
För att säga/skriva det kortfattat:

Min fabror var en megasynthare during the 80's ---> under hela min uppväxt brukade han oavbrutet spela upp sina favoritartisters (DM, U2, Simply Red, mfl) låtar för oss, vare sig vi var intresserade eller inte ---> Fick upp ögonen/öronen för Depeche när jag var runt 10, tack vare "Enjoy the silence" ---> PÅ DEN VÄGEN ÄR DET!

Jag vet, "Enjoy the silence" är väl den första DM-låten de första DM-fansen hörde. För mig var inte fallet så, jag hade hört en massa innan, både från skivor före och efter "Violator", men det är väl så att man uppmärksammar saker och ting bättre och klarare, skapar starkare band och relationer till dom ju äldre man blir. För jag minns att helt plötsligt, en sommar uppe i Timrå hemma hos min farbror, blev jag bllixtförälskad i Depeche Mode.


Dave Gahan är ju oftast den man accosierar Depeche Mode till, även för mig i början i min förälskelse.
Och självklart utgör han en stor del utav bandet som frontfigur, absolut.
Men det var när man insåg, upptäckte, förstod att det var Martin som skrev i princip Alla låtarna, alla hits, alla magiska stycken, som man började tänka om.

Denna "omvändning", eller vad man skall kalla det för, inser jag gång på gång varje gång jag hör, bland många andra, "Behind the wheel". En låt som på ett sätt är så simpel, så självklar, så komplett, så fullkomligt genialisk.
Sedan kan ni bara skrolla upp lite och se de andra exemplen på titlar för att bara nämna NÅGRA mästerverk Martin har skapat.

Dave och Fletcher i all ära, men det är Martin som ska ha all, ALL credit. Iallafall när det kommer till min relation till dem. Självklart finns det de (idioter) som enbart gillar DM för att Dave är snygg. Sure, han är en väldigt fager man, otroligt fager för att vara född -62, men jag menar... Martin. Han har skapat alla dessa stycken! Alla små ljud har funnits i hans huvud, och sedan förts ned på papper, några kanske skrev ner i "Word" när det blev populärt, på en papperservett på ett sjabbigt fik någonstans i England, i ett block medan han satt mitt ute på en äng en ljum sommarkväll.
På så många olika ställen!

Allting har samlats ihop. Allting har bretts ut likt ett vackert, samtidigt som det ibland har varit tragiskt, smörgåsbord, utblottat för oss att lyssna på och älska till tårar.

Allt detta, allt detta är anledningar till varför jag kommer bli knäsvag när Martin Gore kommer upp på scenen den 3:e juli på Arvikafestivalen.
Där jag och den bästa vännen någon någonsin kan önska sig, en person jag älskar över allt annat, Amanda, kommer stå längst fram, säkerligen äckligt bakis, tårögda, hon skrikgråtandes, jag tyst snyftandes medan jag inte kommer att veta hur jag ska reagera.

Fast det kan låta hemskt, tråkigt, tragiskt, patetiskt, fjöntigt, onödigt, överdrivet, äckligt, whatever, kommer det vara fullkomligt underbart, tiopoängigt, tusenpoängigt. Jag menar, Martin och hans Depeche Mode kommer stå framför oss. Jag kommer inte kunna kolla på honom, och när jag vågar, kommer jag börja gråta och gråten kommer fortsätta och jag kommer inte göra något åt det för det är Martin Gore, Martin fucking Gore som jag har ALLT att tacka för.

Puss.
/Liv.

"Home"
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0