inteallsfoerbannad

Kan inte fatta att det är Depeche snart. Helt ärligt, jag kan inte fatta det.
Sitter och lyssnar på "Blue Dress" och ryser så jävla mycket.
"Blue Dress" ÄR Depeche Mode, more than any other song. If you ask me.

... Bara tanken på att se dom framför en... skiter i trycket bakom mig... all världens smärta kommer för ett par timmar vara som bortblåst, allt som kommer betyda något är de tre männen framför mig. Martin, Dave, Andrew.

Helt ärligt tror jag inte någon någonsin kommer kunna förstå hur starkt detta är för mig. Det är inte en gammal tonårskärlek som återuppväcks. Det är en helt annan sak. Alltså. Depeche Mode var bokstavligen mitt liv under en lång period under mina tonår. Medan människor som socialen och en galen farsa härskade i min omgivning, levde jag på de små sakerna, likt en hemlös. För mig var de små saker Depeche Mode, små saker som i mina ögon blev enorma, störst utav allting. Helt ärligt hade jag inte klarat av allting just då om det inte hade varit för dem. Nu har vissa saker förbättrat sig, jag har klivit ur de jobbigaste sakerna (har ingen kontakt med min farsa sedan några år tillbaka förutom när jag han ringer för att snacka med mina brorsor).

"BLUE DRESS"
lyssna ^

Det är den känslan jag har inom mig när jag har inom mig när jag nu tänker på Arvikafestivalen och Depeche Mode.
Den där tacksamhetskänslan. En stänk av overklighet, lite ångest och så kryddar vi med tårarna.
Jag har allt att tacka DM för, Allt. Det som kommer att kännas mest är nog när Martin visar sig för första gången. Mina knän kommer bli svaga och lätt svimningskänsla kommer nog dyka upp. Martin Gore, everything.

Vilka av er ser jag på konserten den 3:e juli? Kom igen, någon av er måste ju dit!

Puss.
/Liv.