Pepp
Kollar tillbaks i min bilddagbok.
"Åtta månader kvar!!!!!!!!!!!"
"Tanken på att jag skall se mannen på bilden om snart sju månader är sjuk!"
"Snart är det ett halvår kvar tills dessa tre män kommer stå framför mina ögon"
"När jag ser mannen längst till höger kommer jag kissa på mig"
F-a-t-t-a-r ni att det bara är tre veckor kvar? Eller snarare, fattar jag själv detta? Jag vet inte. Det känns jävligt märkligt.
Visst, 3 veckor och 1 dag. Men tre veckor tills vi drar. Om precis tre veckor springer vi runt på campingen och är glada/nervösa/flummiga. Jag kommer nog mest vara nervös. Kommer inte ens kunna koncerntrera mig och njuta av NIN. Eller jo det kommer jag. Så fort Trent's sexiga röst sprids ut från Vintergatans scen kommer jag typ komma. Haha. Kanske inte, men jag kommer bli pepppepppepp, gladgladglad, samt allt sådant där fint.
Sedan blir det bara att kööööööööa på fredagen. Sure, lång tid, men så värt det. Vi får helt enkelt se till att ha cigg och käk så det räcker, så skall vi nog klara oss. Höhö.
Jag kan verkligen säga att det är tack vare DM som jag "skött" mig det senaste halvåret. För er som inte vet vad jag menar and knows what happend i höstas, sorry. Iallafall, fan, jävlar vad jag har utvecklats, mognats. Märks att man inte är tonåring längre, alla dumma misstags tas inte längre. Jag har jobb, precis gått klart en helt underbar kurs, lite planer på gång. Det kan man ju inte säga att jag hade för ett halvår sedan.
Allt detta, tror iallafall jag, och jag om någon borde veta då är det är mig själv det handlar om, är tack vare att jag hela tiden har haft i min tanke att "I ÅR skall jag se DM!".
Ju närmre och närmre det har kommit, desto mer har jag kämpat, pluggat, jobbat, ignorerat jobbiga och idiotiska människor. Fokuserat på det som är viktigt och vänt ryggen till allt det onödiga. Lärt mig säga nej, vilket är ett jävligt stort steg för en förvirrad kicka som jag.
Snart får jag min belöning, Martin och Depeche Mode på Arvika. Fy fan vad mäktigt det kommer att bli.
Ord kan, som jag redan skrivit Så många gånger i den här bloggen innan, inte beskriva känslan jag har inför det, kommer ha under spelningen, och kommer att finnas efteråt. Det är en form av lycka som helt enkelt inte kan beskrivas, utan bara kännas.
Oh... <3
PEPPEN:
"Åtta månader kvar!!!!!!!!!!!"
"Tanken på att jag skall se mannen på bilden om snart sju månader är sjuk!"
"Snart är det ett halvår kvar tills dessa tre män kommer stå framför mina ögon"
"När jag ser mannen längst till höger kommer jag kissa på mig"
F-a-t-t-a-r ni att det bara är tre veckor kvar? Eller snarare, fattar jag själv detta? Jag vet inte. Det känns jävligt märkligt.
Visst, 3 veckor och 1 dag. Men tre veckor tills vi drar. Om precis tre veckor springer vi runt på campingen och är glada/nervösa/flummiga. Jag kommer nog mest vara nervös. Kommer inte ens kunna koncerntrera mig och njuta av NIN. Eller jo det kommer jag. Så fort Trent's sexiga röst sprids ut från Vintergatans scen kommer jag typ komma. Haha. Kanske inte, men jag kommer bli pepppepppepp, gladgladglad, samt allt sådant där fint.
Sedan blir det bara att kööööööööa på fredagen. Sure, lång tid, men så värt det. Vi får helt enkelt se till att ha cigg och käk så det räcker, så skall vi nog klara oss. Höhö.
Jag kan verkligen säga att det är tack vare DM som jag "skött" mig det senaste halvåret. För er som inte vet vad jag menar and knows what happend i höstas, sorry. Iallafall, fan, jävlar vad jag har utvecklats, mognats. Märks att man inte är tonåring längre, alla dumma misstags tas inte längre. Jag har jobb, precis gått klart en helt underbar kurs, lite planer på gång. Det kan man ju inte säga att jag hade för ett halvår sedan.
Allt detta, tror iallafall jag, och jag om någon borde veta då är det är mig själv det handlar om, är tack vare att jag hela tiden har haft i min tanke att "I ÅR skall jag se DM!".
Ju närmre och närmre det har kommit, desto mer har jag kämpat, pluggat, jobbat, ignorerat jobbiga och idiotiska människor. Fokuserat på det som är viktigt och vänt ryggen till allt det onödiga. Lärt mig säga nej, vilket är ett jävligt stort steg för en förvirrad kicka som jag.
Snart får jag min belöning, Martin och Depeche Mode på Arvika. Fy fan vad mäktigt det kommer att bli.
Ord kan, som jag redan skrivit Så många gånger i den här bloggen innan, inte beskriva känslan jag har inför det, kommer ha under spelningen, och kommer att finnas efteråt. Det är en form av lycka som helt enkelt inte kan beskrivas, utan bara kännas.
Oh... <3
PEPPEN:
Kommentarer
Trackback
