You give me control
Alltså jag får verkligen be om ursäkt för min schizo-inlägg på den lilla halvt menlösa blogg.
Jag befinner mig just nu i ett förvirrande tillstånd, min vardag kantas av leenden över framtiden som lite när det själv känner för det välts omkull och går över till minnen, minnen och åter minnen.
Och om ni känner mig det minsta är inte minnen direkt min grej. Speciellt inte mina minnen.
Sådant där shit som man trodde man hade kommit över när man var 16 men nejnejnej hela tiden tillbaka.
Fan jag är 21 om 3 veckor och fortfarande går jag runt och minns en massa shit som inträffade när jag var 8.
Vafan liksom väx upp tjejen. Eller? Jag vet fan inte, mina minnen är det som gör mig starkare. Fan jag överlevde hela den där shiten. Jag ligger ju här och andas in och ut, in och ut. Borde jag inte vara glad över det?
Självklart jag är det. Dock kan man ju inte bara sådär på en höft dansa iväg från the past som ingenting och FAN VAD JAG HATAR ATT MAN INTE KAN DET för det hade varit så jävla gött att bara komma över shiten för jag börjar bli så JÄVLA TRÖTT på att hela tiden påminna mig själv om att min barndom sög hästpung och hela mitt liv kommer hela tiden påminna mig om det.
Och nu följer återigen en sådandär mening som ni läst så många gånger tidigare i den här bloggen: FAN vad jag är glad över att musiken kom in så tidigt i mitt liv. Ända sedan jag var 8 har musiken varit den främsta anledningen till mitt överlevande. Första hjälpen-kit som stundtals även fungerat som en invecklad operation som efter många timmars grävande resulterat i ett friskt resultat.
Jag tar ett steg i taget just nu, det är så jag gör för att klara av allting. Jag kan inte hoppa djupt och satsa megamegastort, hur gärna jag än hade velat. Börjar smått, löser skitproblem, och när allt är löst då, då, fyyy faaaan vad jag skall njuta då!
Jaja, detta kanske funkade som en liten förklaring till mina uppochmed-inlägg här, om inte får ni ursäkta allt detta ordbajsande.
Keep strong.
Puss.
/Liv.
Här kommer Amandas älsklingslåt, "Sin". Oh, love.
Jag befinner mig just nu i ett förvirrande tillstånd, min vardag kantas av leenden över framtiden som lite när det själv känner för det välts omkull och går över till minnen, minnen och åter minnen.
Och om ni känner mig det minsta är inte minnen direkt min grej. Speciellt inte mina minnen.
Sådant där shit som man trodde man hade kommit över när man var 16 men nejnejnej hela tiden tillbaka.
Fan jag är 21 om 3 veckor och fortfarande går jag runt och minns en massa shit som inträffade när jag var 8.
Vafan liksom väx upp tjejen. Eller? Jag vet fan inte, mina minnen är det som gör mig starkare. Fan jag överlevde hela den där shiten. Jag ligger ju här och andas in och ut, in och ut. Borde jag inte vara glad över det?
Självklart jag är det. Dock kan man ju inte bara sådär på en höft dansa iväg från the past som ingenting och FAN VAD JAG HATAR ATT MAN INTE KAN DET för det hade varit så jävla gött att bara komma över shiten för jag börjar bli så JÄVLA TRÖTT på att hela tiden påminna mig själv om att min barndom sög hästpung och hela mitt liv kommer hela tiden påminna mig om det.
Och nu följer återigen en sådandär mening som ni läst så många gånger tidigare i den här bloggen: FAN vad jag är glad över att musiken kom in så tidigt i mitt liv. Ända sedan jag var 8 har musiken varit den främsta anledningen till mitt överlevande. Första hjälpen-kit som stundtals även fungerat som en invecklad operation som efter många timmars grävande resulterat i ett friskt resultat.
Jag tar ett steg i taget just nu, det är så jag gör för att klara av allting. Jag kan inte hoppa djupt och satsa megamegastort, hur gärna jag än hade velat. Börjar smått, löser skitproblem, och när allt är löst då, då, fyyy faaaan vad jag skall njuta då!
Jaja, detta kanske funkade som en liten förklaring till mina uppochmed-inlägg här, om inte får ni ursäkta allt detta ordbajsande.
Keep strong.
Puss.
/Liv.
Här kommer Amandas älsklingslåt, "Sin". Oh, love.
Kommentarer
Trackback
