inteallsfoerbannad

Och här sitter man och lyssnar på "Dressed in Black". Live. Från "Exciter"-turnén.
Nåväl, det är iallafall bättre än att lyssna på "Fragile Tention", live från denna turnén.
Faktumet att det gör mig ännu mer pepp och ännu mer nervös verkar jag inte bry mig om.
Ändå lyssnar jag.

Så har det alltid varit.
När jag varit nere och lyssnat på DM för att må bättre har jag alltid valt de känsligaste låtarna.
Det har hjälpt, alla gånger, men jag menar, varför välja de känsliga låtarna?
Det handlar väl antagligen om att smärta+smärta blir lycka.
Eller inte, jag vet inte. Jag sitter iallafall och lyssnar på oerhört vackra "Dressed in Black".
Nu "Blue Dress".

Jag måste säga att jag är så jävla lycklig. Trots att jag är så sjukt nervös inför spelningen, att se min barndoms hjältar på riktigt, är jag ändå fullkomligt lycklig. Jag skall se Dave. Och Martin. Och Fletch. Mina söta, underbara, älskade hjältar.

Jag tänker på Timrå. Jag tänker på min farbror. Jag undrar om han skall se dom. Jag kommer på att det skall han nog inte, jag hade nog vetat det isåfall.
Jag tänker på alla DM-kvällar uppe i hans lägenhet uppe på berget med utsikt över hela Timrå och långt mer. 
Som jag så många gånger tidigare skrivit om i den här bloggen.

Jag vill att ni skall veta att jag inte har överdrivit ett ord som jag har skrivit om min relation till Depeche Mode. Det är lätt att "överdriva" när man älskar något/någon/några så otroligt mycket som jag älskar Depeche Mode.
Det är många musiker som är och har varit betydelsefulla i mitt liv, jag är medveten om det och jag är medveten om att de är en hel del. Något ni skall vara medvetna om jag inte har överdrivit om några av dem. Att ha vuxit upp i ett sådant hem och under sådana förhållanden som jag har gjort, innebar att jag var tvungen att finna lyckan och meningen med allt någon annanstans, och det blev i musiken.

Nick Cave fanns en period under 90-talet, då min mor lyssnade Väldigt mycket på honom när jag var liten, under perioden då hon äntligen vågade ta ut skillsmässa mot min pappa. Den tröst han innebar för henne, när jag som liten 6-åring kunde se hur lycklig hon blev av att lyssna på "Murder Ballads", har funnits med mig ända sedan dess. Han musik är otroligt stark, passionerad, rå, vacker. En mästare.
Soundgarden var ett sådant där "MTV-band" som alla vi "bortglömda" kids lyssnade på. De kom tillbaka av en slump när jag såg "Black Hole Sun"-videon på MTV och började minnas en svunnen tid då denna låt var ens favorit. Jag började lyssna på annat material av bandet och insåg att detta var bland det bästa jag hört. Det är det fortfarande. Underbart.
Pearl Jam blev mina älsklingar för bara några år sedan - och de flesta av er vet att jag föll för dom redigt pladask. ;)
Deras musik har en så underbar soul och känsla som är svår att beskriva, och Eddie Vedder's röst kan få vem som helst att le och rysa.

Och så har vi Depeche Mode... Alla låtar... Allting... Bara tanken på att de om exakt två dygn kommer att stå framför mig och leverera den musik som fick mig att klara mig igenom allting får mig att börja gråta.

Det kommer blir the best ever - Speciellt med tanke på att jag skall dit med my best friend, AMANDA!
Depeche Mode betyder så Otroligt mycket för oss två, båda har haft jobbiga perioder där det enda som räddat oss har varit varandra och DM...
Love you!

Puss.
/Liv.