Unperfect
För Exakt en vecka sedan stod Amanda och jag längst framme vid Vintergatan.
Jag var så nervös att jag började böla så fort jag tittade fram på scenen, började tänka på att mina hjältar skulle stå där framme om mindre än en timme... Fan, jag börjar böla bara jag tänker på det nu.
Amanda kollade mig i ögonen, sade "Vintern 05/06. Tack för att du fick mig att börja lyssna på dom".
Då brast det, jag lutade huvudet mot hennes axel och njöt utav att vara där just då, med henne.
För visst, trycket förstörde första halvan av spelningen. Men vet ni vad?
Det var värt it all, det var värt att inte kunde andas för en stund, det var värt armbågar i ryggen, allting.
För Dave Gahan stod framför mig. Andrew Fletcher stod framför mig. Martin Gore stod framför mig.
Och brevid mig stod mina bästa vän.
Det var värt ångest- och rädslaattacken efter att ha blivit överlyft, det var värt allting.
Trots att det inte var perfekt, så var det ändå det.
Perfekt i min lilla värld, där inget aldrig någonsin har varit perfekt.
Lite sådär "Ja, det var väl typiskt..."-stuk över det hela.
Jag ångrar inte för fem öre att jag spenderade de där tusenlapparna på DM och Arvika, inte ett enda öre.
Det är i det där imperfekta som jag finner lyckan.
Älskar för övrigt nedanstående version av "Goodnight lovers". Enbart piano, så vacker version...
<3
